fredag 30 september 2011

Tavira-Sevilla-Tarifa-Gibraltar

Här följer en liten kort resumé av vad som hänt de senaste dagarna:
 
1. Det var här i Tavira som jag hämtade ut den efterlängtade Hundsporttidningen, där min och Vilses artikel fanns med. Det var också här vi för första gången sedan San Sebastian (första dagen i Spanien) badade i havet. En helt underbar dag!

Dagen efter tog vi den lilla färjan över viken, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien.

2. I Huelva tog vi siesta på en liten bar, som inte hade wifi. Barägaren Fernando var dock världens snällaste och gick och hämtade sitt mobila bredband som vi fick låna. Vi googlade upp kartan och fick svar på varför GPS:en inte ville låta oss cykla längt kusten ner till Tarifa: Det är en stor nationalpark i vägen. Vi var därför tvugna att cykla till Sevilla och sedan söderut.

Google translate är ju bara för underbart! Här står jag och Fernado och har en lång konversation om vägen till nästa by. Han varnar oss för hänsynslös trafik och dåliga vägar utan vägren (han hade så rätt). Fernando pratade spanska och polska, jag pratar engelska och svenska, men med översättaren till hjälp klarade vi oss fint ändå.

2.2 Tydligen råkade jag skriva "2", två gånger, haha. Tyvärr vänner, jag orkar inte göra om hela kartan.

Det var här i Dos, söder om Sevilla som vi campade på natten till min födelsedag.

Ni som ibland (eller ofta) har ångest över att ert hår eventuellt ser lite fett ut, kan ta en titt på den här bilden. ;) Nio dagar utan schampo, med en avsköljning i saltvatten efter halva tiden. TUR att man har en hjälm som skyddar mot insyn. Det här rekordet kommer jag antagligen (och förhoppningsvis) aldrig att slå. Jag längtar hem till duscharna nu!

3. Det var här jag träffade min fina vän hästen.

4. Här satt jag och internettade på min födelsedag och blev gladare för gratulationerna än jag blivit någon annan födelsedag i livet. Senare på kvällen kom polisen och piffade upp vår kväll lite.

5. Någon stans här började det plötsligt blåsa som IN ÅTA H-VETE! (= storm)

6. Här glömde jag min GPS i vägguttaget på en bar under siestan.

7. Här, 27 km senare kom jag på att jag glömt GPS:en... TACK, väldens bästa trädgårdsmästare som körde mig tillbaka till baren för att hämta den! Det tog några extra timmar för att hitta någon som förstod (engelska) vad som hänt och sen hitta någon som kunde köra. Men hellre det än att cykla tillbaka i stormen.

8. Vägen ner till Tarifa, samt ett par mil efter det (vi stannade bara en kort stund och tog några bilder där) var den nog den tuffaste sträckan på hela resan, inklusive bergen. Eller kanske inte i fysisk utmaning, utan i svårighet och farlighet. Det blåste storm (nu vet jag inte var gränsen för storm går, men jag har i alla fall aldrig varit med om dess like). Och vi hade den lilla oturen att det blåste i motvind. Först snett från vänster, sen rak motvind, sen snett från höger (se kartan så förstår ni att vi vände och inte vinden. Det blåste rakt från öst till väst. På de plana sträckorna fick jag stå upp och trampa, i lägsta växeln. Önskar verkligen att jag hade haft fler växlar på cykeln. Det är svårt att förklara känslan av att försöka cykla framåt, mot vinden, när det blåser så mycket att man måste stå bredbent för att inte tappa balansen när man står på marken.

Jag blåste av vägen två gånger. Ena gången när det körde förbi en stor lastbil. Storm - en halv sekund vindstilla - storm, en situation som är svår att hantera. Jag pressades ut mot diket, men han på något sett bromsa och lägga ner cykeln utan att någon kom till skada. Samma tur hade jag andra gången, när det var helt tomt på vägen, men någon slags kraftig virvel fick tag på hela ekipaget och jag tappade balansen. Både gångerna hamnade endast ena av vagnens hjul utanför vägen (ca 30 cm ner) medan de andra stod kvar. Vilse satt alltså på sniskan, men verkade inte illa berörd på något sätt. Han är väl härdad efter alla kanter och trappsteg jag dragit vagnen nedför.

Haha, bara för ett par dagar sedan pratade jag med min kompis David som sa "ta det nu lugnt så du inte skadar dig sista dagarna". Precis vad jag också har tänkt. Så surt det skulle varit att att behöva avbryta precis innan mållinjen. Så jag har tagit det extra försiktigt. Men igår alltså... Mamma, om du någon gång skulle varit nervös, så var det igår. Vi är i alla fall helt oskadda. Vi var nämligen förståndiga och promenerade de sista milen, i ca 3-4 km/h... Lika svårt att kontrollera cykeln, men lite mindre farligt. Nu verkar den värsta stormen ha lagt sig.
 
Vilse poserar framför Spaniens allra sydligaste punkt. Han har rumpan mot öst och nosen mot väst, därav blev det en ståfrilla av den annars så korta pälsen och öronen fladdrar framåt. Så söt. :)
  
Jag och Vilse rullar, efter lite om och men, genom gränsen till Gibraltar. Haha, ni som känner mig kan eventuellt få se det här på film senare. ;)

Vi har inte behövt visa pass någon gång under hela resan, trots att vi cyklat genom 9 gränser. Jag VET att man alltid ska vara beredd att visa sitt pass när man närmar sig en gräns, men man har liksom vant av sig lite nu. Eftersom mitt och Vilses pass låg långt ner i ett vattenpackat fodral i väskan, tog det en liten stund att få upp det (och jag fick lägga av en massa grejer på marken bredvid mig = rätt pinsamt). När jag väl visat passen för den spanska tulltjänstemannen och omsorgsfullt packat ner alltsammans igen, vänder jag upp blicken och ser att det börjat ösregna (TYPISKT Storbritannien och tydligen även deras extra territorium). Jag kan tillägga att det inte regnat på över en månad. Det var bara att plocka av och packa om, med regnskydd på. Sätter mig sedan nöjd på cykeln och rullar ca fem meter innan jag hör "passport please" av en brittisk tulltjänstekvinna. Jag är fullt medveten om att man måste visa pass på båda sidor av en gräns och jag har gjort det massvis med gånger innan (t.ex. när jag cyklat genom östra Europa), men nu i allt krångel och stress, glömde jag bort det helt. Haha, jag höll på att smälla av. Dags att packa upp ALLTING igen! Sen på med allting igen. Sen kunde vi rulla in i Gibraltar. :)

Vi kom fram till Gibraltar i förmiddags istället för igår. Efter som jag håller på att längta ihjäl mig efter postkontoret i Manilva, tänkte vi bara stanna här en kort stund, för att sedan cykla de sista tre milen dit. Men när vi fick tag på internet och såg att postkontoret stängde redan 14.30, var det inte någon idé att skynda dit.

Gibraltar är verkligen en häftigt ställe! Ganska mycket folk på liten yta, men fantastiskt kul med alla olika nationalliteter och att det är engelska som gäller här (för de flesta). Åh, vi skulle så gärna vilja åka linbana upp och kolla på aporna uppe på den enorma kalkstensklippan. Men tyvärr fick man inte ha hund med upp dit. "It´s a LOT of monkeys up there, they gonna kill him". Så det blev inget med det. Men det är ändå fantastiskt fint bara att stå här nere och titta upp! Snart har vi tittat klart och ska cykla de tre sista milen mot Manilva.

10. Imorgon bitti öppnar postkontoret kl 9.30. Gissa vem som kommer stå där och rycka i dörrarna då!

1 kommentar:

  1. Äsch, 9 dagar utan schampo, hur svårt kan det vara? Förr i tiden julbadade man väl en gång om året? ;-) /Nyduschad I-ländare på 2000-talet

    Märkligt förresten att det känns såååå motigt att cykla en jämförelsevis fjuttig bit BAKÅT, pga att man glömt något, när man faktiskt frivilligt gett sig iväg för att cykla massor av mil ("framåt"). Själv glömde jag cykelhjälmen en gång och kom på det bara några km senare, men hade då precis kämpat mig upp för en gigantisk backe, kändes surt när alla krafter "gick till spillo" när jag rullade nerför i 50km/h, och sen var det bara att roa sig med en repris på uppförsbacken med all packning lite senare...

    SvaraRadera