onsdag 27 september 2017

Venedig

Älskade, vackra, roliga och spännande Venedig! En stor labyrint av overkligt smala gränder med häftiga gamla hus, som stupar rakt ner i oräkneliga kanaler och över dem reser sig små pittoreska stenbroar. De som inte varit här bör åka hit. Själv har jag nu utsett Venedig till min favoritstad!

Jag har ju cyklat hit en gång innan, genom östra Europa. Då, 2008, kände jag mig tyvärr inte särskilt sugen på att strosa omkring. Jag var ganska trött på mitt resesällskap och ville bara hem. Vi gick en sväng i den nordöstra delen av staden och tog tåget tillbaka till Sverige med cyklarna redan dagen efter.

Nu ligger jag här i min hotellsäng där jag ska sova den tredje natten. Imorgon bitti är det dags att cykla till flygplatsen.

Jag längtar hem otroligt mycket! Jag saknar Kira så jag får tårar i ögonen när jag tänker på hennes varma randiga kropp, tokiga leende och blöta pussar. <3 Jag har aldrig varit från henne så här länge, sen jag fick hem henne från Spanien för 6 år sedan. Jag tänker om och om igen på hur det kommer bli att få krama om henne igen, om våra kommande myskvällar i soffan och långa höstpromenader genom Malmö.

Men trots att jag nästan spricker av hemlängtan har jag faktiskt kunnat njuta av Venedig denna gång! Det var tur att det inte gick något flyg hem som jag kunde ta förrän imorgon.

Jag har haft så himla mysigt när jag strosat omkring på långa promenader och gått vilse i alla gränder, som plötsligt och utan förvaring kan ta slut och bli till en trappa rakt ner i kanalen, haha. Man får liksom chansa ganska mycket, trots att man går efter en karta. Jag har skrattat högt när jag gång på gång blivit lurad och fått gå tillbaka genom gränderna. Lika roande är det att själv lyfta blicken från kartan och se flera andra lika förvirrade turister stå nedsjunkna i sina kartor. Har man tid, vilket jag denna gången har haft, är det bara kul att klura sig igenom Venedig. Och det ville jag gärna göra igen någon gång!

Jag hade igång GPS-klockan på en del av promenaden genom stan igår. Ser rätt roligt ut när det blev en relivefilm av det.

Filmen ser ni här!

Och här kommer lite bilder från Venedig (tvingade mig själv att endast välja ut 10 stycken):


KLAR!

Den 25 augusti cyklade jag ut från Malaga och den 25 september rullade jag och cykeln över bron till Venedig. 257 mil blev det.

Jag kan inte beskriva känslan med ord! Att efter denna månads ständiga kämpande, både fysiskt och psykiskt, plötsligt komma fram till Venedig och känna att jag äntligen, efter 12 år, knutit ihop säcken, cyklat den sista etappen och därmed tagit mig runt Europa på cykel. En fullständig eufori! Jag känner mig verkligen lycklig! Och tuff och stark och modig! Jag gjorde det! Och nu är jag klar! :D

Cykelresans sista Relivefilm

söndag 24 september 2017

Sista dagarna

Exakt 100 km kvar till Venedig! :D Det betyder att jag imorgon kommer klara av det jag senaste veckorna har siktat på, det vill säga att i födelsedagspresent ge mig själv den obegripliga känslan av att nå mitt mål! Iiih, kan inte fatta att det är sant! Imorgon! Äntligen! På min födelsedag!

Tanken var att de sista dagarna kunna varva ner och i lugn och ro rulla in i Venedig på morgonen den 25 september. Jag hade jobbat upp en bra marginal för att kunna ligga på 6-7 mil de sista dagarna. Men sen blev jag ju påkörd. Och tacksam är jag för marginalen! För nu fanns det ändå en chans att klara det. Även om det varit tufft.

Idag blev det 13,6 mil! Igår 10,8 mil (hade gärna cyklat längre då, men det fanns ingen annan camping längre fram på många mil).

Och nu undrar ni kanske om jag verkligen låg sådär på marginalen i semesterplanerna. Nej, egentligen inte. Jag börjar jobba igen den 3 oktober. Men när jag väl började föreställa mig hur underbart det skulle vara att just komma fram på födelsedagen kunde jag inte riktigt släppa det. Efter olyckan tänkte jag först att det var kört. Men sen växte hornen i pannan på mig. Ingen jävla dåre på motorcykel ska komma och förstöra mina planer!

Det har varit jobbigt att cykla med smärtan, men den har snabbt blivit mycket bättre och idag känner jag knappt något i armen, förutom på de kraftigare gruppen. Tummen får liksom hänga med, men kan inte riktigt sköta växelreglaget själv. Så jag får trixa lite och använda resten av handen. Men det går ändå bra. Blåmärkena ser nästan värre ut nu när de blivit så mörka. Men samtidigt ser man att de är på väg bort.

Precis när jag trappat ner värktabletterna för arm och hand, fick jag väldigt ont igen, i vänster vad. Vet inte riktigt vad det, men kanske någon låsning i muskeln. Jag har ätit lite extra piller, samt smörjt med den där gelen (som jag inte längre behöver använda för knäna, wohoo). Jag har också försökt masera ut det. Idag kände jag nästan inget av det. Knäna gör numera bara lite ont vissa dagar. Hoppas kunna cykla smärtfritt min sista dag imorgon! X)

I förrgår köpte jag flygbiljetten. Även den med lite marginal. Den 28 september lyfter jag och cykeln från Venedig. :)

Mina sista två cykeldagar cyklar jag faktiskt inte ensam. Jag hade nämligen turen att återigen träffa på annan långfärdscyklare. Franske Etienne dök upp på campingen igår kväll. Han har cyklat från sitt hem i Annecy och ska hela vägen till Aten. Han beräknar att vara borta i 4 månader (lika länge som jag cyklade 2011). Häftig rutt!

Jag sa till Etienne igår kväll att det verkligen hade varit kul att cykla med honom idag. Men att jag hade en dagsetapp på över 13 mil och att jag var tvungen att cykla iväg redan 7 på morgonen (annars lämnar jag alltid vid 8). Men han var på!

Sen följde en väldigt regnig och trist förmiddag, men buller och blixtar. Skorna är helt dyngsura och det kommer de vara även imorgon. Regnbyxorna trillade av cykeln vid olyckan och blev inte återfunna. Men solen sken från och till på eftermiddagen, cykelbyxorna torkade och vi hade lååånga raksträckor som gjorde att vi kunde hålla en bra hastighet hela vägen.

Jahapp! Sista natten i tältet nu då. :) Jag är helt pirrig inför imorgon. Kan bara föreställa mig hur underbart det kommer kännas. Nästa gång jag skriver här är jag klar. Vi hörs då!

Relivefilmer från den långa dagen idag:


lördag 23 september 2017

Cykelkompisar

Dessa två dagar har varit så underbart roliga! Tänk att de skulle dröja 27 dagar innan jag äntligen träffade på någon att cykla tillsammans med en bit. Men när det väl skedde var det över förväntan!

Det var i Monte Carlo, när jag stod utanför en liten mataffär och packade cykeln. Plötsligt kom en kille med cykelhjälm fram till mig och började försöka kommunicera med mig på Spanska. Det gick sådär, men jag förstod snart att han också var en långfärdscyklare (för tillfället dock utan cykel). Han frågade om jag ville ha öl och jag svarade något lite förvirrat innan han försvann in i affären. Snart kom han ut igen (med 3 stycken 8,0:or...) och vinkade med mig runt kvarteret. Där satt en annan man, med två packade små cyklar och kärror! :)

Pedro är 49 år och pratar några fler ord engelska än Juan, som är 27 år. De har tydligen träffats just på långfärdscykling för några år sedan och brukar nu cykla ihop en gång om året. Pedro är från Kuba, men bor på Teneriffa. Han flög till Barcelona där han mötte upp Juan som cyklat enda från Jerez de la Frontera, utanför Cádiz.

Juan cyklar för ett välgörenhetsprojekt (rörande sjukdomen cystisk fibros, 2plega2.com). Han cyklade först tvärs över Spanien och kom ut till östra kusten vid Valencia. Sen har han cyklat nästan precis samma sträcka som jag. Juan och Pedro ska nu cykla vidare till Rom.

Jag känner ju mig på ett sätt väldigt besviken över att vi inte träffats tidigare under vår resa. Samtidigt försöker jag fokusera på hur glad jag är att vi fick cykla ihop i två dagar. :)

Hur roligt det än må vara med cykelsällskap, är det ett faktum att det sinkar en lite. Inte bara för att de två hade en lite skönare inställning till resan (med bland annat många ölpauser). Utan också för att det ändå är fler personer som ska stanna och fixa med saker under vägen, samt tillsammans välja väg. Så nu när jag känner en så stor drivkraft att komma fram till mitt mål, kanske det ändå var bäst att vi bara hade två dagar ihop. Annars hade jag nog blivit aningen frustrerad. ;)

Som jag gillade dessa två! Och ändå kunde vi knappt prata med varandra! Allt var bara så avslappnat och roligt. Så där mycket som jag log och skrattade dessa två dagar har jag nog inte gjort sammanlagt på hela resan.

Jag inser hur viktig den där samhörighetskänslan är. Att få vara en del i ett sammanhang och att få höra ihop. Jag kommer aldrig någonsin mer resa ensam! Det är en sak som är säker. Men jag är väldigt nöjd med mig själv över att jag vågade anta den utmaningen och att jag klarat det så bra trots allt.

Nu har jag fått tanka lite av det sociala och återigen gett mig iväg ensam, nu upp över de italienska bergen.

De två dagarnas relivefilmer

20 sep, förmiddag
20 sep, eftermiddag

21 sep, förmiddag
21 sep, eftermiddag

Och så lite bilder från dessa dagar:

torsdag 21 september 2017

200 mil

De senaste 100 milen har gått så fort, jämfört med de första!

Så här har jag cyklat dessa 100 mil:

(Sep.)

9. Tarragona - Barcelona 95,8

10. Barcelona - Girona 99,3

11. Girona - Perpignan 84,0

12. Perpignan - Narbonne 97,4

13. Narbonne - Montpellier 99,2 

14. Montpellier - Saintes Maries 76,2

15. Saintes Maries - Bonsignour 94,6

16. Bonsignour - Le Luc 101,7

17. Le Luc - L'Escillion 58,0 (Olyckan)

18. Vilodag 

19. L'Escillion - Nice 60,7

20. Nice - Sanremo 72,5


tisdag 19 september 2017

På rull igen

Jag satte på mig armskyddet imorse och rullade iväg försiktigt. Testade armen och handen lite. Det kändes okej! Och det gick bra att cykla med skyddet på.

Det är vibrationerna som gör ont. Alla gupp och ojämnheter får ju hud och muskler att hoppa runt lite. Tummen gör lite ont mot styret också, beroende på hur jag håller. Men det är ändå så att jag känner att jag har kontroll över cykeln.

Idag gick färden först från det underbara polska paret som tagit hand om mig i två dagar, tillbaka till olycksplatsen. Trots att vi kört förbi med bil igår och jag fått platsen noga utpekad, yrade jag runt lite och cyklade tillbaka alldeles för långt. Men det var ändå skönt att kolla av omgivningarna igen och bearbeta det som hänt lite.

Efter det rullade jag försiktigt nedför berget till Mandelieu. Vidare gick turen mot Cannes. Där hade jag egentligen tänkt stanna för natten. Men när jag kom dit kände jag dock att jag hade mycket mer att ge och litade på att armen skulle hålla. Så jag cyklade vidare ett par mil till Nice. Det var inga problem! Många långa cykelbanor, där jag också kunde låta vänsterarmen hänga och vila långa stunder.

Här i Nice blev det ett hotellrum inatt! Lyx! Men ändå inte i närheten av den lyx jag varit bortskämd med hos mina nya vänner. Mycket fint har också kommit ur denna jobbiga händelse.

Imorgon ska jag känna efter om jag kan hantera det där med tält, campingdusch och stormkök igen, trots smärtan. För det är nog värre än att cykla.

Jag har fått lite piller utskrivet förstås. Antiinflammatoriskt, paracetamol och något för att skydda magen mot de andra två. De verkar fungera effektivt. Det märks när jag tagit och inte på ett tag.

Mycket lycka och lättnad idag, kombinerat med 25 graders värme och strålande sol! Det blev 60,7 km och jag känner mig återigen stark och taggad! Jag ska nog klara mig till Venedig ändå. :)

Dagens relivefilm

måndag 18 september 2017

Olyckan

Jag har tänkt blogga i så många dagar nu. Men jag har haft så stort fokus framåt. Cyklat iväg strax efter 8 varje morgon och kommit fram till nästa campingplats runt 19 på kvällarna, där dusch, tältuppsättning, matlagning och annat väntat. I den vardagen finns ingen tid för bloggen. Och någon vilodag har jag inte tagit de senaste 18 dagarna. Jag har bara velat framåt.

Men nu sitter jag på en polisstation i staden Frejus, väster om Cannes. Jag måste vänta i ett par timmar på att en engelsktalande polis ska börja jobba. Så nu har jag plötsligt tid att skriva.

Igår eftermiddag blev jag påkörd av en motorcykel. Bara någon centimeter av min vänstra arm (samt den vänstra cykelväskan) träffades när han susade förbi på sin sporthoj.

Det där var den värsta nära-döden-upplevelse jag varit med om. Jag slogs omedelbart ner till marken. Sekunden när jag låg där och insåg att jag faktiskt levde kommer jag aldrig glömma. Och sekunderna senare när jag i panik försökte resa mig, men satt fast med benet under cykeln. Eller när en man, som kommit i en bil bakom, kom fram och lyckades få mig på fötter. När jag stod vid sidan av vägen och hyperventilerade utan att få fram ett enda ord. Allt detta har nog etsat sig fast på min näthinna för alltid. Jag var så rädd. Och kände samtidigt den största lättnaden jag någonsin känt. Jag var verkligen centimetrar från att dö.

Jag hade precis stannat på den lilla vägren som fanns. Det var inte många centimeter, men jag ställde mig på höger sida som den vita liljen. Några sekunder senare hörde jag ett "swoosh" och kände samtidigt hur jag slogs ner. När jag tittade upp sen såg jag en motorcykel som vände ett par hundra meter längre fram och körde tillbaka.

En vit bil stannade framför mig och ett par kom ut. En man hjälpte mig upp på fötter. Motorcyklisten kom inte fram till mig men pratade med paret på franska. Det tog ett tag innan jag fick ur mig något, men jag tror jag visade min röda och svullna arm. Sen kom gråten.

Någon ringde efter ambulans. Jag försökte samtidigt tänka polisiärt och samla uppgifter. Jag ville inte att motorcyklisten skulle komma undan. Jag tänkte att han när som helst skulle kunna smita därifrån. Så jag tog upp mobilen och tog ett par bilder medan de andra pratade med varandra. Bland annat på motorcykeln med regnummer.

Sen bad jag om motorcyklistens körkort, men det ville han inte visa. Det var först senare när ambulansen kom och tog hans uppgifter som jag fick det av dem.

Det visade sig att den mannen som hjälpt mig var polack och pratade både engelska och franska flytande. Han kunde översätta sen när ambulansen kom. Jag bad dem ringa dit polisen men de sa att de var 20 km där ifrån och att det skulle ta tid. Jag insisterade och vi väntade en stund. Sen sa de att vi var tvungna att åka. Att polisen skulle komma till sjukhuset istället.

Väl på sjukhuset blev armen och hand röntgad. Tack och lov var inget brutet! Jag fick smärtlindrande, ett handledsskydd och mitella.

Sjukhuspersonalen i Cannes var hemsk. Jag orkar inte ens berätta om det. Men bristen på medlidande och hjälpsamhet knäckte mig ännu mer och jag grät från och till i timmar. Där och då gjorde sig ensamheten smärtsamt påmind. Den jag lyckats hantera mycket bättre än jag trott de senaste veckorna. Den här situationen blev för mycket.

Polisen kom inte till sjukhuset. Sköterskorna pekade åt vilket håll polisstationen låg. Efter mycket om och men hjälpte de mig att ringa polisen. De i sin tur hänvisade bara till polisen i den kommunen där olyckan skedde! Det var där, i Frejus, jag var tvungen att göra en polisanmälan.

Sjukhuset ringde efter en taxi till mig, som skulle ta mig dit. 150 euro skulle den resan kosta, fick jag reda på när jag satt mig i taxin. Jag ringde och rådfråga den snälla mannen från olycksplatsen, som också tagit hand om min cykel. Han och hans fru bor bara en km från olycksplatsen, som lustigt nog ligger mycket närmre Cannes än Frejus. De sa att jag kunde komma hem till dem och att de kunde köra mig till Frejus idag.

En trevlig middag med lugnande vin, en natt i skön säng, samt en god frukost imorse fick mig att känna mig betydligt bättre till mods, när jag jag nu idag ska försöka lösa allt olyckan ställde till rent praktiskt.

Jag grämer mig såklart väldigt idag, att jag inte rullade ut cykeln i löven, utanför vägrenen, som jag faktiskt hade kunnat. Men att rulla upp 35 kg cykeln från vegetation till asfalten är inte lätt och ska man stanna till snabbt för att kolla GPS eller liknande, som jag gör många gånger varje dag, är det inget självklart val. Det var i alla fall inte det för mig.

Samtidigt inser jag att det var just att jag hade stannat de sekunderna som räddade mitt liv. Om jag istället hade varit cyklandes hade jag aldrig kunnat ligga slickad så nära asfaltkanten. Då hade jag legat minst 30 cm längre in på vägen. Hade jag suttit på cykeln och färdats framåt med fart och träffats med 30 cm istället för 1 cm, ja... Jag hade inte trillat ner där på platsen om man säger så.

Motorcyklisten kom runt en kurva. Han kom antagligen i så hög hastighet att han låg lutande ner mot asfalten åt höger. Därför lutade hans överkropp över vägrenen.

Att jag stod stilla var inget som försvårade för honom när det kom till att veja undan för mig. Skillnaden på hastighet hade ändå gett honom näst intill lika få sekunder att uppfatta mig när han kom runt kurvan, där bergsvägen till höger resulterade i en obefintlig sikt framåt på vägen.

Nu ska jag om en stund höra med den engelsktalande polisen om hur de går vidare, eller inte går vidare med min anmälan. Det låter som att de redan lagt ner den. Utan minsta förhör eller någon dokumentation. På ett A4 jag fick (som de sa att jag kunde ge till mitt försäkringsbolag) står det bara att det skett en trafikolycka mellan en cyklist och en motorcyklist. Inga dokumenterade omständigheter. Ingen misstanke om brott.

Uppdatering:

Den engelsktalande polisen kom och så mycket lättare det blir när man kan kommunicera! Hon kändes direkt engagerad och gjorde det hon kunde. Det vill säga, ringde efter motorcyklisten som kom till stationen och tillsammans fyllde vi i en trafikmålsanteckning (blankett som beskriver olyckan). Ärendet är nedlagt och numera enbart en försäkringsfråga. Mitt försäkringsbolag får i alla fall hans försäkringsuppgifter. Sen får försäkringsbolagen kontakta varandra och utreda skadefrågan.

Jag fick en stund att berätta om vad som hänt för polisen, medan vi väntade på motorcyklisten. Bara det kändes otroligt skönt, även om det inte leder någon vart juridiskt. Hon förklarade att de har upp emot 10 trafikolyckor om dagen och att de i princip bara utreder dödsolyckor. Inte ens två korta förhör hölls. Galet.

Nu ska jag snart få skjuts av de underbara polska paret som har min cykel uppe på berget. Jag ska försöka cykla ner för berget och ta in på ett hotell i Cannes. Eller först måste jag cykla tillbaka ca 1 km, till olycksplatsen där jag slutade cykla sist. Ni vet, ringen ska slutas. ;)

Jag får se om det går. Jag har såklart ont i armen och handen. Men de fungerar och jag känner att jag inte behöver använda mitellan. Handledsskyddet borde jag kunna cykla med. Jag testar i alla fall, så får vi se.

Tanken är sen att vila någon dag och se om smärtan går ner och att jag kan ta mig vidare mot Venedig. I värsta fall går det att flyga hem från Nice. Men hoppet om att fullfölja min utmaning har ännu inte lämnat mig!

Dagens Relivefilm

Lite bilder från dagen: