tisdag 6 september 2011

En släng av seperationsångest?

Ingen är perfekt. Inte ens världens finaste, snällaste, lydigaste och gulligaste lilla hund. Okej, han är perfekt, men vi har problem ändå. Separationsångest. Jag kan inte ens säga det där ordet utan en suck efter. I hela Vilses liv (sen det dök upp när han var några månader gammal, efter en till synes lyckad ensamhetsträning) har vi jobbat på detta. Ännu kan jag inte lämna honom ensam hemma i lägenheten utan att han går in i ett paniktillstånd. Tacka vet jag Vilses olika hundvakter som han älskar att vara hos! Och en av dem kan faktiskt lämna honom ensam utan problem, tillsammans med hennes hund, i deras lägenhet. Men bara om jag inte varit närvarande på ett tag.
Vilse har under största delen av resan legat helt lugn i vagnen och vilat, under hela dagarna. Ibland har han blivit lite trött och gnällig framåt kvällarna och då har vi vetat att det varit dags att börja leta läger. Men vid ett par tillfällen/dagar, har han plötsligt gått in i ett tillstånd av stress/orolighet/frustration. När han tagit tassen in i detta beteende har han haft svårt att ta sig ur igen, eller vad man ska säga. Vi har dock kunnat göra honom lugn igen genom att jag hoppas av cykeln och lett den en bit, tills han kommit till ro. Eller har vi stannat och pausat ofta och länge. Det har varit lite pyssel att få honom lugn igen, men när vi väl lyckats har han helt gått över till sitt vanliga jag, som om han alltid älskat att ligga i vagnen och aldrig haft problem med det.

Själva vagnen har han i och för sig alltid älskat. Han har aldrig någonsin tvekat att hoppa in i den och även under pauserna gå han självmant och lägger sig i den. Är den inte öppen står han och kraffsar på den tills man öppnar. Eller hoppar han upp på regnskyddet och väntar på att man ska öppna den. Så själva vagnen har aldrig varit problemet. Vilse har aldrig heller reagerat negativt på hög fart, gupp eller liknande.

När detta stressbeende plötsligt dök upp igen, nu för några dagar sedan började jag bli mer säker på att detta handlar om separationsångest. Jag cyklar med ryggen mot honom (ifrån honom) och han sitter ensam där bak. Jag mins hur det var när jag skulle vänja honom vid den nyinköpta vagnen. Han älskade den från första stund. Hemma gick han och la sig i den där den stod ute i hallen. Jag började ta med den ut på långpromenaderna och han fick ligga i den när han blev trött. Där sov han riktigt gott. Jag åkte också inlines med den (bakom den). Och han sov gott också då, även när det gick riktigt fort. Det var när jag skulle börja cykla med den som vi fick lite problem. Var jag bakom vagnen var han lugn och tyst, men var jag framför på min cykel, blev han nervös. Jag tog då hjälp av Niklas som cyklade med vagnen och jag cyklade bakom. Inga problem alls. Efter lite mixtrande med det och många små cykelturer vande sig Vilse tillslut vid att åka bakom mig.

Nu när vi var uppe i de Spanska bergen kom detta beteende alltså tillbaka igen. Vi försökte på olika sett lugna ner honom, utan resultat. Troligtvis påverkades han också negativt av de långa trista vägarna, utan något speciellt att titta på, bara mil efter mil av landsväg. Tillslut fick vi gå tillbaka hela vägen till invägningsstadiet. Niklas fick ta vagnen.
 Då blev Vilse lugn igen.
Niklas fick slita och jag fick världens lättaste cykel (kändes det som). Herregud Vilsen skillnad. Det här är första gången under resan som Niklas testar att cykla med vagnen. Jag visste att det ar mycket tyngre att dra vagen, men så otroligt stor skillnad trodde jag inte att det skulle vara. I uppförsbackarna fick Niklas hoppas av och promenera upp, medan det för mig kändes nästan lika dant som när jag cyklade på raksträckor med vagnen.

Men den största chocken fick jag i nedförsbackarna. Innan resan hade jag en föreställning om att jag skulle rulla nedför snabbare än Niklas, på grund av tyngden. Men icke. Nu vet jag hur Niklas känner sig när han konstant får bromsa för att ligga bakom mig i nedförsbackarna. Under dessa dagar slet jag nog mer på bromsklossarna än under hela resan. ;) Att vagnen ger så mycket motstånd trodde jag faktiskt inte.
Det såg så himla lustigt ut, att ligga bakom vagnen. Men så skönt. :) Nu är dessa få underbara dagar över och Vilse sitter fast bakom mig igen. Det här var vad som behövdes för att Vilse skulle komma ur sitt stressbeteende och nu är han lugn igen, även bakom mig.

2 kommentarer:

  1. Så godt at Vilse igjen roet seg bak deg! Synes han er kjempeflink til og omstille seg. Tror ikke alle hunder hadde klart en slik reise. Du er nok veldig flink med han!

    Min podengo har også veldig seperasjonsangst. Han er veldig avhengi av "flokken" sin og spesielt meg!

    Ønsker dere god tur videre! Spennende å komme til "podengolandet". Og ønsker deg lykke til videre, når du skal reise videre alene bare du og Vilse. Håper noen du kjenner, føler seg kallet, og kommer reisende ned til deg, og avslutter turen sammen med deg!

    Klæm Pia

    SvaraRadera
  2. Hej Pia!

    Det kanske är lite typiskt för rasen, att inte vilja vara ensamma. De trivs ju också väldigt bra tillsammans med andra hundar och är avlade för att jaga tillsammans i grupper. Så någon ensamvarg är det inte.

    Jag hoppas också att jag hittar en ny reskompis. Jag har annonserat på ett cykelforum, men tänkte snart lägga upp ett inlägg här på bloggen också.

    /Matilda

    SvaraRadera