lördag 28 oktober 2017

Så här har jag cyklat

28 oktober...? Då var det alltså exakt en månad sedan jag rullade cykeln av tåget i Malmö efter 32 dagars cykelresa. Den här månaden har faktiskt gått mycket snabbare än den förra. Och haha... Ja, den här månaden har även varit fullkomligt underbar jämfört med den förra! X)

Framför allt de två första veckorna efter hemkomsten var fantastiska! Jag gick omkring med ständiga lyckorus som bubblade inom mig. Det var dels det där med att få träffa mina vänner igen och hitta på kul saker tillsammans med dem (för att inte tala om den stora överraskningsfesten de anordnade för mig!) och dels känslan att vara tillbaka på mitt älskade jobb och känna mig som en del i ett sammanhang igen. Men också känslan av att ha lyckats med något för mig väldigt stort. Det är liksom en speciell känsla av att något inom mig är fulländat. Det är ändå 12 år sedan jag började med Europacyklingen. Alltså hela mitt vuxna liv. Nu är jag färdig med den fasen och kliver in i nästa.

Jag kommer så klart alltid vara äventyrlig och sugen på nya små utmaningar. I framtiden ser jag mig själv packa ungar och hundar i cykelvagnen och dra på små helgturer tillsammans med mina friluftsvänner. Det blir vandringar och kanotturer, tågluff och långa inlinesrundor. Jag tror även att det blir fler cykelresor, fast då mer i form av cykelsemester. Utmanande långdistanser känner jag mig väldigt färdig med. 

Sen jag kom hem har folk frågat mig om jag har haft roligt på resan. Det generella svaret är nej. Såklart fanns det stunder av lycka under resans gång. Jag har upplevt hela känslospektrat, från det jävligaste jävliga till det underbaraste underbara. Känslan av glädje har väl uppgått till uppskattningsvis 5% av allt jag hunnit känna på 32 dagar.

För mig var den här resan en fysisk och psykisk utmaning. Och det var så det var menat. Klockan ringde 6:45 varje morgon. Och då menar jag varje morgon. Inte 5 dagar i veckan och sovmorgon på helgerna, utan varje dag. Jag var tvungen att gå upp 7 för att vara iväg ungefär 8. Sen var det cykla, handla mat, äta, kissa, cykla, äta, bajsa, cykla, handla mat, äta, kissa, cykla... Hela dagarna. Tills jag kom fram till campingen på kvällarna. Då var det dusch, tältuppsättning, matlagning, middag och disk på schemat. Sen försökte jag blogga lite, planera morgondagens rutt och liknande, innan jag somnade för att hinna sova mina behövliga timmar innan klockan ringde igen 6:45. "Passa på och njut" var det vissa som sa. Jag svarade "jag njuter när jag kommer fram". För hade jag inte jobbat på så som jag gjorde hade jag ju inte hunnit fram till Venedig i tid. Det vet jag nu med facit i hand.

Jag hade bara två vilodagar under hela resan. Både de dagarna var nödlösningar på grund av regnoväder och trafikolycka. Egentligen skulle jag haft en vilodag i veckan. Men det hann jag inte. Som längst cyklade jag 18 dagar i sträck. Jag plockade fram pannbenet och fokuserade på hur det skulle kännas att komma fram.

Och så kom jag fram. På min födelsedag! Mitt livs bästa födelsedag. :) Jag är så himla GLAD över den här resan! Nu i efterhand. En månads slit som jag kan leva på resen av livet. Eller ja, drygt ett halvår, om man räknar ihop mina cykelresor. Det blev 1189 mil, varav 257 mil nu på den sista resan.

Visst älskar jag ändå långfärdscykling! Det är en fantastisk känsla av frihet, att ge sig iväg med allt man behöver packat på cykeln och ta sig fram på egen maskin. Jag har otroligt många häftiga minnen med mig från mina resor och jag kan verkligen rekommendera långfärdscykling som semestervariant, trots det jag skrivit ovan. Det var just den här sista resan som för mig blev mer något att klara av, än något att uppleva. Jag har även insett att resa ensam inte riktigt är min grej. Det fina med långfärdscyklingar är att man så lätt kan anpassa resan efter sina egna behov och intressen. Utan tidspress kan man cykla och njuta av omgivningarna, bo och äta hur lyxigt eller hur billigt man vill och stanna precis var man vill för att njuta av små smultronställen man hittar längst vägen. Tids nog kommer jag bli sugen på att ge mig ut på cykeläventyr igen. Det är en sak som är säker.

Nu ska ni får se cykelvägen utritad på karta. Men första vill jag passa på att tacka er. Tack för att ni följt mitt äventyr och för allt stöd och pepp jag fått under resans gång! Det har hjälpt mig väldigt mycket. Fått mig att känna mig mindre ensam och gett mig en extra push när jag har haft slut på energi. Jag är glad att jag haft er alla runt omkring mig när jag tagit mig igenom den sista etappen i mitt livs stora cykelutmaning.

Så här har jag cyklat: