söndag 25 juli 2021

Sista dagen på vår fina resa

Som jag myser nu, här i tältet med hela familjen samlad igen och efter en helt fantastiskt vecka som trots allt har gått över förväntan!
Vi däckade alla tre runt halv tio igår, efter en härlig cykeldag, en superfin återförening och en hejdundrande fest! Nåja... Jag, E och Kira satt i solstolar vid sidan av, tuggade snacks och insöp feststämning. Men E var i alla fall uppe och dansade lite.
Innan alla gäster kom hann vi med ett eget litet poolparty också!
Men jag spolar tillbaka tiden lite. Vår sista cykeldag, den började med att dessa små tjejer fick hjälpa till att fälla ihop tältet, innan en sista stunds lekplatshäng. 
Sen vinkade vi av och lämnade Malmö. 
Det blev det en ipren för att ta bort den sista smärtan från tå och knä, som redan blivit väldigt mycket bättre
Bjuder på en bild på min stackars tå och den snygga sandalbrännan.
Vi följde sydkustleden nästan hela vägen, även denna dag. Så himla bra med cykelbanor det finns nu för tiden. Vi har ju cyklat på cykelbana näst intill hela vägen från Ystad! Det är så obeskrivligt skönt att slippa oroa sig för trafiken, speciellt när man kommer med ett sådant stort ekipage som vi har. 
När vi bara hade några kilometer kvar till Dösjebro cyklade vi förbi Farmor Annas Matstuga och det blev ett spontant stopp som slutade i matkoma efter pannkaksbuffé. Jag hade föreställt mig att vi skulle äta på café eller restaurang nästan varje dag, men så har det inte alls blivit. Det har varit så smidigt att äta medhavd mat och kunna stanna för matpaus när som helst. Sen har vi ju haft lyxen att bli bjudna på lagat mat hemma hos vänner vi besökt längs vägen.
När vi började närma oss Dösjebro kände jag igen vägarna och insåg att jag cyklat denna sträcka tidigare, med denna cykelvagn dessutom. För jag kom på att det var när jag skulle ta en längre tur från Malmö (där vi bodde då) för att vänja Vilse vid cykelvagnen, innan vår långfärdscykling 2011 (då jag startade denna blogg). Det är ju för tusan tio år sedan nu! Jag mindes den sista riktigt långa, jäkliga grusvägen, med många stora gropar och som var riktigt svår att ta sig fram på med cykelvagn. Den hade nu asfalterad så här fint. Det är så häftigt ändå, vad mer som hänt på dessa tio år. Att jag då var ung, fri och drog runt i Europa med en kompis och min lilla hund i fyra månader. Och att jag hittade Kira där nere i Malaga! För att nu cykla runt med min lilla dotter i samma cykelvagn som jag hade den resan, inte riktigt lika fri men som en superlycklig mamma! 
Kira blev förstås väldigt glad när vi dök upp på hundpensionatet! E också! Som hon pratat om Kira denna vecka. Frågat varför inte Kira fick följa med och bekymrat pratat om att Kira "grät" när vi lämnade henne. De har definitivt saknat varandra dessa två!

Denna sista dag cyklade vi 34 km. Totalt blev det precis 280 km, på 7 dagar, vilket är ett snitt på 40 km per dag. Jag tycker detta blev så himla lagom och jag klappar mig själv på axeln för en noggrann och realistisk planering, vilket underlättade massor i utmaningen att få med sig en nöjd och glad tvååring på en sådan här resa.

Så himla bra det ändå har gått! Jag hade väntat mig att vi vissa dagar skulle bli mer eller mindre strandade någonstans ute i bushen, då toddlern bara skulle totalvägra cykla en endaste meter till. Men så blev det faktiskt inte. Och inte en enda gång har jag cyklat vidare med henne protesterandes där bak. När hon gnällt har jag kunnat stanna, byta från cykelvagnen till cykelsitsen, prata om var vi ska och ibland mutat med något gott. Men för det mesta har hon kunnat sitta vaken på cykeln i runt en timme, pratat om saker vi passerar, sjungit sånger, eller bara njutit av utsikten.

Det som ändå kanske varit lite tufft för E är den sociala biten. Det kanske var lite mycket att umgås med nya människor nästan varje dag i en hel vecka. Speciellt om man levt större delen av sitt liv i en pandemi och inte alls är van vid detta. Själv har jag tvärt emot njutit till fullo, men jag har försökt anpassa situationen så att E faktiskt har fått komma undan och bara få krypa upp i mammas famn en stund i lugn och ro mellan varven. 

Det bästa med resan, enligt E, är nog att ha fått komma till nya roliga lekplatser varje dag. Att få stanna och fika med lite lyxigare fika än hemma, bada på olika platser och mysa i tältet.

Jag var rädd att jag från och till skulle känna "vad har jag gjort som tagit med ett så litet barn ut på en sådan här resa?", men nej, inte alls faktiskt. Jag tror jag fick den här cykelsemestern precis så barnanpassad som behövdes för att lilla E skulle trivas och ha roligt. Jag tror att vi båda har njutit lika mycket av att göra denna väldigt spännande resa tillsammans och jag är taggad för nya utmaningar tillsammans, för min lilla äventyrskompis och jag!

fredag 23 juli 2021

Vi välte med cykeln, men det gick bra

Jag nojade ju mycket igår kväll, då när det gjorde sådär ont i halsen när jag svalde. När jag vaknade imorse, efter 8 h sömn i varm skön säng, var det dock nästan borta och nu känner jag inget alls längre. 

Idag var vår längsta cykeldag, med 55,9 km (det fulladdade batteriet klarade 54 av dessa, så det blev en tung sista dryga kilometer).

Vi lämnade Gislövs läge vid 9.30 och hade två mils förmiddagscykling framför oss, till Höllviken. Första biten fick vi peppande cykelsällskap och fin avvinkning av vännerna! Jag ville inte ha E i cykelvagnen, då jag var rädd att hon skulle somna (behövde ha henne sovandes under den lite längre sträckan till Malmö sen). Jag föredrar annars att ha henne i cykelvagnen, eftersom det är så mycket säkrare för henne. Själv föredrar hon för det mesta cykelsitsen, då hon kan sitta nära och prata med mig och får en bättre utsikt. 
Vi bestämde med vännen i Höllviken att vi skulle komma förbi ändå, trots symptom, för hämta nybakta surdegsbullar och bara säga hej ute i trädgården. Istället blev det till att komma in i badrummet för att tvätta och lägga om skrapat knä.
Grus är ju så förrädiskt... Denna vackra grusväg ledde GPS:en in oss på. Jag kollade då kartan, gjorde ett snabbt övervägande och valde ändå denna grusväg istället för en bara lite längre asfalterad väg. Det andra var nämligen en rätt hårt trafikerad väg med väldigt liten vägren.

Vi hade först så mysigt här på denna långa grusväg mellan åkrarna. Vi mötte igen annan trafik på hela vägen. Vi pratade, sjöng, jag stannade och plockade en blomma till E och vi rullade på. Som ni ser på bilden ovan var gruset så hårt packat och vägen så fin och utan gropar, att det kändes nästan som att rulla på asfalt.
Men så var det det där otäcka gruset i mitten av vägen... Och en stor fin hare som skuttade framför oss. "Titta haren!" ropade jag och E försökte förgäves se förbi mig. Jag bestämde mig för att stanna och visa haren. Vända upp cykeln åt sidan, så att E skulle få se. Så jag saktade lugnt in. Precis i slutet av bromsningen svängde jag lite åt vänster. Framhjulet kom upp på gruset och tappade fäste. Cykeln är så tung att jag inte hade en chans att rädda upp den. Istället föll vi ner i gruset.

Tack och lov klarade sig E utan minsta skråma! Det är en betryggande instinkt som kickat in flera gånger under hennes liv. Att man utan att behöva tänka gör allt för att skydda sitt barn. I detta fallet hade jag skrapat mitt knä ändå, men kanske inte så mycket och tån som vek sig under tyngden i ett depsrat försök att hålla uppe cykeln hade nog inte blivit lika svullen. 
Lilla älskade Stig skrapade sitt högra öga och det ger mig mest ångest efter denna insident. Jag försöker tänka att det ändå är orimligt att ett så älskat gosedjur kan behålla stora blanka ögon genom hela barndomen (även om de klarat sig väldigt bra hittils), utan att de ändå kommer komma så många fler märken under åren. Nu blir det ett minne av E:s och Stigs första långfärdscykling ihop.
Vet ni föresten om att detta inte är Stigs första långfärdscykling? Jag köpte ju honom i spanska byn Stiges när jag cyklade min sista långa cykelresa, innan jag skulle hem och börja försöka bli gravid. Jag köpte honom "till mitt framtida barn", han var med redan på BB och nu är vi alla tre ute på cykeltur tillsammans. Det är så rörande och fint och underbart.
Tur också att E ville att Stig skulle ha egen cykelhjälm som jag fick tillverka av en gammal boll och ett resårband. Så även om Stig föll av cykeln mår han efter omständigheterna bra. 

Mobiltelefonen flög ur framväskan och skärmen krossades både på framsidan (mer än vad den redan var) och på baksidan, rakt över en av linserna. Men det verkar gå att använda vanliga kameran ändå och jag får väl bara lämna in den på lagning när vi kommer hem. 

Nu ligger vi i tältet i en villaträdgård i Malmö. Alla andra vänner vi besökt på resan, innan denna dag, har jag känt i 9-14 år (fick en mindre chock när jag började räkna), men idag har vi hängt med vänner från "mammagrupper". Så E och E är lika gamla, så när som på en vecka och efter lite trevande kunde de idag leka och busa lite ihop för första gången (duka upp lådsasmat och dra bajs-skämt). 

Jag känner sådan enorm lättnad och tacksamhet över att det inte gick mer illa än vad det gjorde idag. E blev såklart rädd och ledsen, men vi satt krav en stund och pratade om att alla ramlar med cykel ibland, vilket hon ju själv gjort och kan referera till. Att mitt knä blödde var bara häftigt och hon såg fram emot att få sätta ett stort plåster på det. Det fanns ingen tvekan i att hoppa upp i sitsen igen. 

Nu har vi en cykeldag till och efter den får vi återförenas med vår älskade Kira igen!

torsdag 22 juli 2021

Höjdpunkten var sydligaste punkten

Den finaste cykeldagen hittills var utan tvekan denna dag! Ystad till Gislövs läge. Vi följe "Sydkustleden" med riktigt fin cykelbana, i princip hela vägen. Jag insåg när vi skulle lämna Ystad att jag inte laddat mobilen under natten eller morgonen (den där babyvaktappen drog nog en hel del batteri dessutom). Men det var inga problem då GPS:en knappast behövdes och inte ljudboken heller för den delen.
Ett självklart besök längst denna sträcka - Smygehuk och Sveriges sydligaste udde.
Det blev 45 km cykling idag. Trots att lilla E sov lite för kort middagsvila, var hon glad och nöjd hela vägen. Tröttheten (kanske framför allt från igår kväll) var dock tydligt under eftermiddagen och kvällen hemma hos våra vänner på Gislövs läge. Tur vi ändå träffas relativt ofta, för då blir besvikelsen inte så stor över att kvällen inte blev särskilt trivsam just denna gång.

Mitt under middagen kände jag själv lite riv i halsen. Detta blev värre och värre under kvällen och nu har jag sådär ont av att bara svälja. Detta är verkligen en besvikelse... Imorgon förmiddag skulle vi bruncha med en vän och hennes nyfödda dotter i Höllviken, men de kan vi bara inte riskera att smitta. På kvällen har vi planerat att tälta hos vänner i Malmö, men även det får vi kanske planera om. Sen festen i Dösjebro i övermorgon...

Jag vet inte om E också känt av något och att det kan ha påverkat humöret. Men jag tror inte riktigt det, för hon är så bra på att förklara var hon har ont och hon borde inte pratat på så mycket som hon gjorde, om hon hade haft sådant ont som jag har nu. Men bra mådde hon ju inte och jag hoppas det vänt tills imorgon bitti, efter ytterligare en (lite längre) natt i en skön säng. Ja, det kändes bara dumt att tälta idag med tanke på status på oss båda.

Håll gärna tummarna för oss, så att vi förhoppningsvis kan fortsätta vår lilla resa i ett par dagar till! 

På rullande grus ner till sydkusten

Det blir ett sent blogginlägg nu, efter en mysig stund ute på altanen, med goda vänner, vin, godis och en värmande filt under en helt perfekt sommarkväll. Vi lyckades fixa en babyvakt genom två mobiler och en app, så att vi hörde minsta suck från gästrummet. 
Idag sover vi nämligen inomhus! Nej, det gick inte att tacka nej till denna underbart mjuka hotellsängslikande säng. Vem har ens en sådan lyxig dubbelsäng i ett gästrum? Jo, mina kära gamla vänner i Ystad. Sängen upplevas säkert som ännu mer himmelsk efter senaste nätterna i tält.
Middagen var också riktigt lyxig och efter den gick vi till en stor fin lekplats där lilla E gick loss och var så lycklig. En toppenkväll, helt enkelt. Men väldigt sen, för både mig och lillan. Tänker att vi nog kompenserar upp bristande sömn mot ljuvlig sömn nu.

Vägen hit idag var lite speciell. Jag ville inte cykla mer på väg 13, än det vi var tvungna att cykla mellan Höör och Sjöbo. Liten vägren och tung trafik är ingen rolig upplevelse när man cyklar med vagn och barn. Så det blev en alternativ väg, av varierande kvalité. Vi rullade genom underbart vackra landskap. Skog, sjöar, förbi vackra slott, liten flygplats och mängder med djur. Från gropiga grusvägar, till fin asfalt och sen massvis med grus igen. Och massor med backar.
Grusiga backar är ingen hit med detta ekipage, kan jag säga! I nedförsbackarna kan cykeln hamna på glid, då den tunga vagnen trycker på bakifrån. Och uppför... Uch. Är det för löst grus får cykeln inget fäste. Jag har alltså fått hoppa av och dra upp cykel och vagn, i sandaler som inte heller riktigt får fäste i det lösa gruset. Cykeln är så jäkla tung! Och så vagnen, barn och packning på det. Denna dag har jag därför haft rätt hög puls från och till och är väldigt tacksam över att vi nu är nere vid kusten och kommer följa den i flera dagar. Imorgon drar vi mot Gislövs läge! 



tisdag 20 juli 2021

Idag bara rullade det på

Till skillnad från den tunga cyklingen igår, blev det en riktigt bra cykeldag idag. De andra två dagarna har lilla E bara sovit i 45 min på middagsvilan, till skillnad från sin vanliga 1,5 h. Därefter har det varit väldigt mycket "titta traktor, nej men seeer du kossorna!" och "nu ska vi cykla till en jätterolig lekplats (campingen)!" för att få till de sista milen med vaket barn i cykelvagnen.

Idag sov hon istället ifatt lite. Det blev 48 km från Höör till Sjöbo. Jag försökte därför få till några kilometer på förmiddagen med ett "nu ska vi cykla till ett ställe där vi ska fika!". Det gick över förväntan och blev 12 km innan jag plötsligt fick "hitta" fikastället.

Sen följde 1 h och 40 min cykling och det var hela resterande dagsetappen! Så härligt att bara kunna rulla ostört, kilometer efter kilometer, med lite godis i framväskan och en ljudbok i ena örat. Det är semester det! Och ja, full elassistans hela vägen. Får fortfarande ta i lite i uppförsbackar och så fort man rullar över 25 km/h stängs ju motorn av. Men min cykeln är så underbar! Älskar att den känns som en riktig cykel, fast med typ 80% mindre motvind och uppförsbackar.
Jag fick vänta utanför campingens reception i 5 min innan E vakande. Sen blev det tältuppsättning, lättare lunch i form av jordnötssmörsmackor och därefter bad i bassängen. Tvååringen i sitt esse, medan jag mest frös och var sådär tråkig. "Sista hoppet... Okej nuuu är det sista, okej eeen gång till, nej nu får det vara sista!".
Nu har man vant sig vid 30 graders värme en vecka och då blir man lite lätt blåfrusen vid 20 grader och mulet. Solen har dock gassat på från och till idag och den klassiska cykelbrännan har börjat sätta sig.
Aldrig förr har jag varit så nöjd med en campingplats precis vid en lekplats (och så dessutom bord att äta vid och låsa fastcykeln i)! Ikväll har jag kunnat sitta och laga mat och annat i lugn och ro, medan ungen roat sig rätt bra på egen hand. Det blev korv med bröd till middag. Det vill säga stekta korvhalvor ur kastrull, till vikt macka, toppat med tomatpuré. Funkade och gick ner!
Nu ska jag smyga ur tältet och rusa bort till servicehuset, där jag gömt mitt cykelbatteri på laddning under ett bord. Imorgon fortsätter vi söderut, till goda vänner i Ystad!

måndag 19 juli 2021

Fick plocka fram lite pannben ändå

Haha, med tanke på vilken klant jag är kanske det inte är särskilt förvånande att jag efter EN dag ute på långfärdscykling med nya elcykeln fullständigt glömmer bort att ladda batteriet.
Så vi lämnade campingen på morgonen med halvfullt batteri. Nu skulle vi som tur var bara 26 km idag. Jag snålade lite från och till, genom att sänka elassistansen. Men sen följde några långa, otäcka backar med lite för mycket trafik för att våga sig på en seg slalomcykling i vägrenen. Så jag körde turbo-läget och höll tummarna för att displayen hade en god marginal när den visade på hur många km vi skulle komma på den kvarvarande strömmen. 5 km marginal visade det sig och när motorn plötsligt dog hade vi precis 15 km kvar. Det var några långa, jäkliga backar kvar. Men då var vi ute i skogen (detta är precis vid Skånes djurpark om ni varit där och känner till terrängen) och det var ingen trafik att prata om. Jag kämpade på till ackompanjemang av fågelkvitter och ett peppande "heja mamma, heja mamma!". Fy tusan vad den cykeln är tungcyklad utan el... Men skönt ändå att det i alla fall går att ta sig fram, även om batteriet dör.
Sista grusbacken upp till David och Marianne fick jag hjälp att skjuta på. Och sen sen la sig lugnet. Varje gång jag kommer hit känner jag samma känsla av att komma hem. Att det egentligen är så här jag skulle vilja bo. Det är inget alternativ nu, med tanke på omöjlig pendling och bristande kontaktnät. Men jag bara älskar att vara här!
Det var helt fantastiskt att få sitta på en altan en hel kväll (som nu för tiden slutar vid 20) tillsammans med gamla vänner, äta god mat och prata på, samtidigt som våra ungar springer och leker. 
Sen har de dessutom byggt ett eget (och otroligt fint) vindskydd på tomten! Här inne ligger jag nu och skriver. Det är så mysigt att jag inte ens ska ge mig på att beskriva det. Vi ligger på 12 cm tjocka madrasser. Utanför myggnätet surrar det av små flygfän och här innanför hörs den prasslande godispåsen och ett barns djupa andetag.
Det blir nog lite tungt att cykla vidare imorgon, faktiskt (ja, inte fysiskt då alltså, för nu är i alla fall batteriet fulladdat). Det blir till en campingplats i Sjöbo, ca 45 km härifrån. Sista camping-natten och sen är det bara stopp hemma hos goda vänner resten av veckan!


söndag 18 juli 2021

Ute på tur igen - med mitt barn!

Dags att damma av denna gamla blogg, för nu, fyra år sedan sist, är jag faktiskt ute och cyklar igen. Denna gången inte ensam, utan tillsammans med min favoritmänniska på denna jord. Detta blir min 2,5-åriga dotters första långfärdscykling!

Eftersom det är lite svårt och tråkigt för en sprallig unge att sitta still i en cykelvagn, är denna resa planerad utefter att de flesta kilometerna ska avverkas under middagsvilan, som brukar vara i ca 1,5 h. Vi kommer cykla ca 3-6 mil om dagen.

Det blir inte heller någon vildcamping (hua, läskigt om det skulle hända något och man är ensam ute i bushen med ett litet barn). Två av nätterna är bokade på campingplatser och de andra fem tältar vi i vänners trädgårdar. En vecka runt sydvästra Skåne som vi verkligen är peppade för, båda två! Vi har den här superfina barnboken som vi såklart läst mycket senaste tiden.

Hm... Nu ska vi se. Hur var det nu man infogade bilder i bloggen? Jag får skriva vidare så länge så får vi se om jag kan lösa det sen. Min gamla powerbank verkar inte fungera och jag har 8% batteri kvar. (Ah, ett dygn senare insåg jag att jag behövde logga in i Blogger-appen, så nu kommer bilder!). 

På tal om batteri! Som jag nyss läste och blev påmind om i inlägget före detta (från 2017) är de utmanande helvetetsturernas tid förbi. Jag har skaffat mig en elcykel! Tack och lov, med tanke på vikten det blev på barn och packning i Vilses gamla trogna cykelvagn. 

Ja, min älskade gamla äventyrsräv gick tragiskt nog bort strax innan cykelresan 2017. Men Kira finns fortfarande med oss! Hon blir 11 år nu i höst. Hon har verkligen varit en aktiv vän och hängt med på massvis med aktiviteter under alla dessa år. Nu klarar hon inte några längre turer bredvid cykeln längre och hon har fått en alldeles egen cykelvagn som jag försöker vänja henne vid att åka i (så att hon kan få ett lagom aktivt liv som pensionär).

Så imorse lämnade vi Kira på min kompis Emilias hundpensionat, Stall Iceb i Dösjebro. Emilia har dessutom en fest vi blivit inbjudna till nästa söndag, så det blir naturligt att börja och avsluta cykelresan hos henne. 

Nu ligger jag i tältet bredvid min älskade dotter. Jag nyper mig i armen och undrar om det här verkligen är på riktigt. Det var ju en dröm i så många år! Att få vara ute på äventyr med mitt lilla barn. 

Det blev 33,5 km idag och målet var en campingplats i Röstånga. Här har vi lekt på olika lekplatser, ätit gott från stormköket och betat av ytterligare en premiär för lillan, nämligen paddla kanot! De har en sjö här och kanoter att hyra, så jag kunde inte låta bli. Lite klurigare att paddla bara en vuxen och med en liten som gärna ville plaska och smaka på det äckliga sjövattnet. Men det gick över förväntan och var supermysigt!

Imorgon ska vi cykla till Jularp, utanför Höör och hälsa på en kär gamla vän, David, med fru och barn. Alltså wow, vad jag ser fram emot varende dag av den här cykelsemestern, med alla besök vi ska göra längs vägen! Ja, för nu är det faktiskt ingen "cykelresa", utan en "cykelsemester". En sådan som jag alltid längtat efter och nu får uppleva på riktigt!