torsdag 7 juni 2012

Ett riktigt avslut


Jag kände inte riktigt att jag fick till ett sådant, då i höstas när jag kom hem från resan. Sista veckan spenderade vi ju på SOS-Animals och då var det fullt upp med alla dessa underbara hundar att jag kom av mig i bloggandet. När jag sedan kom hem till Sverige blev intresset för bloggandet plötsligt näst intill obefintligt.

Idag är det ett år sedan vi gav oss iväg på denna fantastiska resa, som gett mig mer intryck, erfarenheter och upplevelser än något annat äventyr har gjort i mitt liv. 4 månader av glädje, hopplöshetsorg, spänning, kamratskap, kärlek och lycka som jag aldrig kommer att glömma!

Och så här på ettårsdagen till ära fick jag plötsligt lust att ta tag i det här avslutsinlägget en gång för alla. Det är nu dags att visa bilderna från resan hem, så här kommer dem:
Det var med stor ömhet jag packade ihop min trogna cykel.
 Som vanligt agerade Vilse världens mest avslappnade hund.
Springa och stressa är för andra. Vilse föredrar att sova.

Under flygresan (Vilses livs första) sov han också. Typ hela vägen. Jag hamnade först i någon slags hönsmamma-roll och satt böjd över Vilse (som låg och sov i sin väska på golvet framför mina ben) och klappade honom. Tanken var väl att jag skulle klappa honom "lugnande", men eftersom jag själv var SÅ nervös över att Vilse skulle bli nervös, klappade jag honom, ja... ehm, nervöst. Så satt jag och klappade honom hela tiden tills planet drog iväg. När vi lyfte från marken, lyfte Vilse också sitt lilla huvud och tittade förvånat på mig, varpå jag började kela med honom ännu mer. I efterhand förstod jag inte vad jag höll på med, för det tog ytterligare en liten stund innan det gick upp för mig att Vilse egentligen bara ville sova och att jag var den enda som var nervös av oss två (inte för flyget alltså, utan för att min lille älskling skulle bli rädd).

Vilse sov sedan under hela flygresan. Unde landningen tittade han upp på mig en gång, då tittade jag ner och sa "det är lugnt, sov du", varpå han la ner huvudet igen och sov under hela landningen. Han tittade inte ens upp när hjulen slog i landningsbanan.
Den här bilden tog mamma på mig när hon fick syn på mig och Vilse på Kastrup flygplats. :)
Min kompis Davd mötte också upp mig och Vilse på flygplatsen, så han, mamma, jag och Vilse tog tåget över Öresundsbron, där jag hoppade av och monterade ihop cykeln igen. Det hade blivit för rörigt att stå och mecka med den och all packning på Malmö centralstation.
Så jag cyklade in till centrum istället. Det kändes också som ett mer värdigt avslut på resan.
 Vid Folketspark stod min familj och flera av mina vänner och tog imot mig. <3
Vilket underbar känsla det var att krama om alla igen!
Inte minst Niklas, som kommit hem till Sverige några dagar innan mig. Kändes speciellt att åter vara samlade igen!

Vad hände sen då?

Nu har det gått åtta månader sedan vi rullade in där vid Folketspark. Som valigt har tiden gått lite snabbare än man hade förväntat sig. Men det gör inget, för det har hänt en massa kul även nu, efter resan. :)
Ni vet Shakira, hunden jag blev förälskad i på SOS i Spanien?  Hon heter nu mera bara Kira och ligger och sussar sött i min säng. <3 Jag kunde helt enkelt inte släppa tankarna på henne, så efter hemkomsten följde ett intensivt arbete med att försöka få ihop allt ekonomiskt och praktiskt för att jag skulle kunna få hem henne till Sverige.
Det tog två månader, sen var det jag som var den längtande "mamman" som stod i vänthallen på Kastrup och tog emot min fina lilla tjej! Och som att inte lyckan var fullständig nog, så stod även Sofia där brevid mig och väntade på Vicky som fick bli hennes! :D

Men alltså, det slutar inte ens här. Det var nästan så att jag funderade på om jag verkligen förtjänade så här mycket tur i livet. För ett par veckor efter hemkomsten fick jag besked om att jag kommit in på mitt livs drömmutbildning. Det finns inte ord för hur lycklig jag var! Och den utbildningen råkar ligga i Växjö. Där Sofia och Vicky bor!

Så nu bor jag och Sofia och alla våra hundar ungefär hundra meter från varandra. Sofia har skaffat ytterligare en liten hund från Spanien, så nu har vi fyra. En riktigt härlig flock. :)

Det blev väl ett fint avslut? Även om det kom att handla lite mer om hundar än om cykling. Just nu känner jag mig nöjd med att ha det så. Det var helt fantastiskt att få genomföra resan och mina minnen kommer jag leva på och njuta av länge. Cykeln kommer dock få stå ett tag till. Nu vill jag bara njuta av livet här på hemmaplan. Men tids nog dyker cykelabstinensen upp igen. Det vet jag. Och då vet jag precis var jag ska cykla! Mellan Malaga och Venedig. Först då har jag omringat hela Europa med min resväg. Det är egentligen först då som det blir ett riktigt avslut.

fredag 14 oktober 2011

Svaren på era frågor

För ett par veckor sedan skrev jag inlägget "Frågelådan" där jag uppmanade alla läsare att skriva frågor till mig, som jag skulle försöka svara på. Det rösslade in frågor, dels i kommentarena till inlägget, men också en hel del på mail. Jag gjorde mitt bästa att svara på så många jag kunde de närmaste dagarna efter den deadline jag satte, men sen blev det helt enkelt för mycket med annat som gjorde att jag fick lägga det här åt sidan en tag. Men här kommer nu äntligen svaren! En del av svaren är skrivna i nutid (under resan) och en del har jag svarat på nu.

Jag har fått korta ner och formulera om en del frågor, men jag hoppas att ni alla får svar på det ni undrar över!

Vad har du för cykel och vad kostade den?
Min cykel är en Nishiki XC5 och kostade ca 8000 kr när jag köpte den 2010. Jag hade en likadan förut och jag gillar verkligen den här modellen. Den är helt lagom kraftig och tålig för långfärdcykling, har en lådsbar dämpare (som aldrig har krånglat efter flera års användning) och skivbromsar (som dock är lite svårare att fixa själv när man får problem med dem).

Får man inte ont när man cyklar så mycket?
Tyvärr känner jag att mina knän har fått lite stryk under de här månaderna, vilka jag aldrig haft problem med innan. Numera undviker jag att sätta mig på huk, eftersom det gör så ont att räta ut benen igen när jag ska resa mig. Jag hoppas verkligen att det går över efter lite vila. Kanske kan man undvika denna typ av förslitning genom stretching, eller liknande, men det har jag aldrig satt mig in i. Niklas fick också ont i sitt ena knä, men det gick över efter att han använt knäskydd.

När det gäller ont i rumpan, som de flesta brukar fråga om, så är det inte så farligt om man bara har rätt sadel. Om man tar det lugnt i början och ökar dagsetapperna succesivt har man snart byggt upp de muskler man behöver (sätesmuskler). Jag har dock upplevt att om man kört riktigt hårt en dag, så gör det väldigt ont första delen av dagen efter. Men sen går det snabbt över igen.

Bör man träna mycket innan man ger sig iväg på en sådan här resa?
Själv har jag inte tränat (cykling) så mycket inför långfärdscyklingar. Jag använder dock cykeln mycket till vardags och kroppen är därför van vid att cykla rellativ mycket. Jag föredrar att ta det lugnt resans första dagar och öka dagsetapperna successivt.

Har du cyklat mycket i Sverige innan, till exempel Vätternrundan?
Nej, jag har faktiskt inte cyklat så många längre turer i Sverige. Vätternrundan har jag inte heller kört - än (men tids nog ska jag testa på det också).

Hur mycket pengar behövs till en sådan här resa?
Ni är många som frågat om budgeten och jag har inget bra svar på hur mycket pengar man kan komma att behöva under en långfärdscykling. Innan resan sparade jag så mycket jag bara kunde, samtidigt som jag studerade. Jag fick helt enkelt ta den summan jag fick ihop och dela den med så många månader jag hade tänkt vara borta, så att jag visste hur mycket jag kunde använda varje månad. Jag hade gärna velat spendera mycket mer pengar än jag kunnat göra (framför allt på campingplatser och mat), men jag hade helt enkelt en knaper budget och visste om det innan jag gav mig iväg. Jag ansåg att det var betydligt roligare att ge sig iväg på den här resan fattig, än att inte ge sig iväg alls. Det stämde absolut (även om fattigdomen stundvis har inneburit en del ångest)!

Vill man inte ha någon pengaångest och vill kunna äta bra mat och sova på camping när man cyklar förbi en sådan, kan man nog räkna med ungefär 5000 kr i månaden.

Hur ofta handlar ni och hur länge räcker full packning med mat?
Vi handlar i princip varje dag och jag brukar se till att inte ha mer i packning än jag kommer äta upp inom två dygn (för att spara vikt). Nödproviant i form av en extra måltid (typ pasta) bär jag alltid med mig.

Är det svårt att få tag på dricksvatten?
Nej, eftersom vi cyklar börbi affärer, caféer och barer varje dag är det inga problem. Jag köper vanligtvis 2 st 1,5 liters-flaskor om dagen (ca 2 kr styck), vilket brukar räcka till mig och Vilse.

Vad äter Vilse och hur mycket mat har du haft med dig till honom?
Vilse äter ett torrfoder som finns att köpa i de flesta djuraffärer i alla de länder vi cyklat igenom, så det har inte varit svårt att få tag på. Jag har köpt ett kilo åt gången, så det har inte heller varit så tungt, vilket är fördelen med att ha med sig en så liten hund. Hemma i Sverige får han även fryst färskfoder, vilket är väldigt svårt att hantera på resan. Han har dock fått lite blötfoder då och då, som komplement till torrfodret. Niklas har också varit flitig med att bjuda Vilse på korv, bacon, beefstick och annat gott under resan och jag tror det är allt det som fått Vilse att hålla sin vikt (eftersom han annars äter lite för lite i förhållande till hur mycket han rör på sig). Vilse har fått fri tillgång på torrfoder från en liten burk som åkt fram under lunchen och kvällsmaten.

Föredrar ni stora eller små vägar?
Vi väljer nästan alltid stora landsvägar, före minde vägar eftersom landsvägarna oftast är av bättre kvallitet och snabare att ta sig fram på. Det är i princip bara för Vilses skulle vi i vissa fall väljer grusvägar och andra lugna små vägar, för att han ska kunna springa lös.

Hur detaljerade kartor har ni med er?
Vi tog inte med några kartor alls, men däremot en GPS. Kartor har vi köpt på plats, för att kunna få en överskådlig bild, men mest har vi använt oss av GPS:en.

Vad har ni för GPS och hur fungerar den?
Jag har en helt vanlig Garmin bil-GPS som jag tog med mig på resan. Vi har haft otroligt stor nytta av den! Tidiare resor har vi ägnat hur många timmar och mil som helst till felcyklingar, men inte denna.
Man kan välja "cykel" som färdmedel och GPS:en leder då inte in en på större vägar, som motortrafikleder. Den här GPS:en visar dock inga cykelvägar/cykelleder (det finns speciella modeller avsedda för cykling som gör det).

Vi har inte haft igång GPS:en när vi cyklat, förutom genom städer och andra ställen där det varit väldigt svårt att hitta. Istället har skrivit av färdbeskrivningen och använt oss av den, för att spara det värdefulla batteriet till när vi verkligen behövt det.

Har det varit något problem att ta sig genom landgränser?
Inga prolem alls. Vi har cyklat igenom 11 landsgränser, men endast behövt visa pass en gång och det var in till Gibraltar.

Hur rankar du länderna i vänlighet och hjälpsamhet?
I varje land har vi träffat människor som varit överraskande vänliga och roliga och de som varit helt knäppa, sura och otrevliga. En del människor har satt djupare avtryck än andra och det vore orättvist att dömma hela landet på grund av dessa.

Jag tycker att man kan se att det generellt sätt är så att i de länder, som inte är så vana vid turister/människor från andra kulturer och med andra språk, är mindre "vänliga" (med många undantag). Språkbarriären kan nämligen skapa en frustation som leder till irritation. En del människor får också en bild av att man helt enkelt är lite dum i huvudet, om man inte förstår deras språk. Så beter ju i och för sig vi svenskar också, när vi möter människor hemma i Sverige som verken kan prata svenska eller engleska, men kanske inte i samma utsträckning.

Jag kan ranka de tre vänligaste länderna (basserat helt på egna intryck):
Nederländerna, Norge, Danmark.

Vad har varit jobbigast på resan?
Den ohygieniska situationen, helt klart. Det har också varit jobbigt att inte ha så många vänner runt omkring mig, som jag är van vid och känner att jag behöver för att må bra.

Vad har varit roligast på resan?
Att träffa nya människor, både svenskar utomlands och från den lokala befolkningen. Vi har träffat och lärt känna så många underbara människor!

torsdag 13 oktober 2011

Livet på SOS Animals

Dagarna på SOS Animals satte djupa spår i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma alla dessa fantastiska individer; alla livsglada hundar och alla engagerade och värmhjärtade människor. Jag har aldrig känt mig så betydelsefull, som när jag hjälpte till med hundarna och jag kände inte alls för att lämna stället när det väl var dags att åka hem. Bara efter en dag kände jag mig som hemma på SOS och eftersom arbetet var så strukturerat var det så lätt att komma in i rutinerna. Helt plötsligt bytte jag livsstil från målinriktad cyklist, till engagerad hundskötare. Ytterligare en dag senare hade jag svårt att förstå att jag faktiskt hade varit ute och cyklat överhuvud taget. Det kändes som att jag hade varit på SOS hur länge som helst, som att det var där jag verkligen hörde hemma. Jag hoppas att jag får möjlighet att åka ner där igen någon gång i framtiden. Till er som älskar hundar och som kan tänka sig ett par semesterveckor i Spanien. Skit i playan! Det här jobbet ger så otroligt mycket mer.

Nu ska jag dela med mig av ett gäng bilder från en av mina nya favoritställen på jorden. Efter att ha gallrat ut i evigheter har jag lyckats välja 20 bilder:
Organiserat kaos när det är som bäst. :) Det här är "köket".
Ordning och reda är A och O när man har hand om 51 hundar. Varje dag ska alla hundar gå en morgonpromenad, få leka en stund i den stora rastgården, få sin egen rasgård rengjord och gå kvällspromenad. För att inte missa något av detta bockar man av på tavlan när det är gjort. Utöver detta ska självklart alla hundar utfodras 1-3 gånger om dagen (beroende på ålder och skick) och pysslas om på olika sätt. En dagbok plockas fram varje kväll och i den skriver man om vad som hänt under dagen. Har det kommit en ny hund och har någon flyttat? Har någon hund mått dåligt? Har någon varit på besök hos veterinären? Allt skrivs upp för att man senare ska kunna bläddra tillbaka och hålla koll på när saker och ting hänt. Jag blev verkligen positivt överraskad när jag såg hur ordentligt allting sköttes.
Såhär bor hundarna på SOS (alla hundgårdar ser dock inte likadana ut). I varje hundgård finns minst lika många kojor och liggplatser som det finns hundar. Hundarna kan också ligga på olika nivåer och har olika leksaker och andra föremål att pyssla med.
Den här fina killen, som Lina döpte till Rio, kom in en av dagarna. Det var ett engelskt par som funnit honom uppbunden utanför sin grind. De ville verkligen behålla honom, men eftersom deras egen hund inte accepterade honom lämnades han till SOS. Rio var så snäll och fin. Han verkade ha växt upp som ett husdjur. Hur kan någon bara lämna sin hund fastbunden och hoppas att någon annan kommer och tar hand om den? Det är så svårt att förstå.
Här kommer Sofia med de två entusiastiska, unga killarna Augusto och Perro. :)
Här är Laura och Jasmine.
Ser ni vem som ligger där uppe till vänster och gottar sig? :D Finaste Shakira. <3 Hon bor tillsammans med myshundarna Spud och Carniosa.
Ojdå. Nilsson har fått ett litet sår på tassen och får hjälp av Christine, Sofia och Evelina att tvätta det.
En hund jag aldrig i livet kommer att glömma är Leja. Hon blev hittad ute på gatan, helt mager, med obehandlad leishmania och med både frambenen brutna (det högra har knäckts av helt och växt ihop lite fel). Trots detta skuttade hon omkring och var lika glad och kärleksfull mot oss varje gång vi satte oss inne hos henne.
Sofia tvättar såren på Lejas öron.
Jag tog mig an de äckligt långa klorna.
Det blev först en snabb grovklippning, resten tog ja ett par dagar senare (glömde dock att fota slutresultatet). Pulpan hade faktiskt inte hunnit växa ut så långt, så Leja var nog inte särskilt gammal (1,5 år kanske). Klorna hade dock tryckts upp i en onaturlig ställning så efter att klorna var ordentligt klippta stod de rakt ut som små stumpar.
Trots att jag precis klippt hennes klor en gång till och skrapat alla hennes tänder (utan minsta protest) kryper hon ihop och somnar i min famn. Hur har hon kunnat bära med sig all den här kärleken, genom hela livet, trots all grymhet hon varit utsatt för? Önskar att hon kunde få lika mycket tillbaka.
En annan hund med ett tragiskt förflutet är Sheeba (se ärret på sidan). Den här tjejen lever numera ett skönt liv på SOS och kommer inte flytta därifrån. Här får hon en dusch av Christine, efter att de varit uppe på berget och busat i leran.
En dag följde jag med Jill och Therese till veterinären med Seymor, Brucie och Rufino. Seymor ser ut som en riktigt tuffing i sina bandage efter blodprovstagningen och Bruice är den goa björnen som passar på att bli kliad på magen liten medan han väntar på sin tur.
 Rufino får en hälsoundersökning efter blodprovstagningen.
 Man blir så glad av att se hur mycket föreståndarna Therese och Gill älskar alla hundarna, var och en. :)
 Marley och Blue, två galna och charmiga brorsor, vill komma ut på promenad.
 Stamp chillar lite efter maten.
Campo önskar er alla välkomna ner till SOS för att hjälpa till att ta hand om honom och alla hans kompisar! <3

Farväl Niklas!

Jag hade visst redan ett inlägg som hette "Hejdå Niklas!", vilket jag hade tänkt döpa det här inlägget till först. Tänk när vi stod där utanför Folketspark i Malmö, i början av juni och vinkade av varandra. Det var då allting startade. Tre dagar senare hade jag tagit mig med bil och alla grejer upp till Norrköping där jag tog mina första tramptag. Tre dagar innan mig, den 5:e oktober, tog Niklas flyget hem från Malaga. Vi var alltså båda ute på cykeläventyr i 4 månader och 1 dag.
Det kändes så konstigt när Niklas skulle åka. Niklas, som jag tyckt så mycket om, bråkat med så mycket, tröttnat på, tyckt om mer, tröttnat på ännu mer och bara känt mig så himla avslappnad med. Jag kommer kanske sakna honom, men det kommer nog dröja ett bra tag innan vi ses och umgås med varandra igen. ;) Och det är nog lika bra det. Vem vet, i framtiden kanske vi börjar hänga med varandra igen. Dock inte 24 timmar om dygnet.

Hej igen!

Sorry vänner! Jag vet att ni har fått vänta länge på den här uppdateringen. Och jag skäms lite för det. ;) Så pass att jag känner att jag måste få förklara mig. 

Bortförklaring 1. Fattar ni hur osugen man kan bli på att blogga ibland? Speciellt när man varit borta i flera månader och sen helt plötsligt hamnar mitt i det gamla livet igen, med familj, vänner och fritidsaktiviteter. Det är verkligen överväldigande att byta livsstil såhär, på bara några timmar, vilket har gjort mig lite trött och förvirrad.

Bortförklaring 2. Ju längre tiden går, ju mer press man känner för att prestera något, ju svårare blir det att ta tag i det. Och ju mindre flödar kreativiteten. Ja, ni vet säkert precis hur jag menar.

Bortförklaring 3. Varför min laptop och min kompis trädlösa nätverk inte gör någon som helst antydan till att vilja samarbeta med varandra, är det ingen som kan svara på. Jag bor alltså i huvudsak hemma hos en kompis och där fungerar "bara" Internet på hans dator, hans surfplatta och våra båda mobiltelefoner, men alltså inte på min dator. Jag har ju alla bilder på datorn och det blir ganska tråkiga inlägg utan dem, så då har jag skjutit fram det tills nu när jag sovit hos mina föräldrar.

Bortförklaring 4. Idag gick jag upp jättetidigt för att cykla till blodcentralen och ge blod. Sen skulle jag cykla hem till föräldrarna igen och ägna hela dagen åt att gå igenom bilder, sortera upp bilder, förminska bilder och skriva texter så att jag äntligen kunde uppdatera allt på en gång. Men tydligen sjunker hemoglobinvärdet i blodet när man tränar mycket. Och eftersom jag tydligen ätit järnfattig kost under sommaren (trots mina tappra försök att få med hela kostcirkeln) och då samtidigt cyklat flera mil om dagen, låg nu mitt värde på 124 och inte på 136-139 som det tidigare gjort. Hur som helst, efter ytterligare ett test visade det 125, vilket är miniminivån för att få ge blod, så det blev av ändå. Ni som är mer insatta i ämnet "blod" än jag kanske kan svara på om det är på grund av detta dåliga värde som jag nu har mått riktigt illa hela dagen, varit yr och haft ont i huvudet. Inget maratonbloggande blev det alltså tidigare idag heller.

Jag har haft lite ångest över att jag eventuellt tappat en del läsare nu, när folk kanske tror att jag helt enkelt lagt ner bloggandet. Men eftersom du nu läser det här tillhör du en av dem som tappert hållit ut och återkommit till bloggen trots att det gått över en vecka sen sist. Det gör mig väldigt glad!

Tänk att det räckte att bara gå in på bloggen och skriva de första raderna, för att viljan, suget och glädjen skulle komma tillbaka...

Nu kör vi! :)

torsdag 6 oktober 2011

Stadspromenad

När man jobbar med hundarna på SOS börjar man när solen går upp på morgonen och slutar när solen går ner. På morgonen blir det frukost och morgonpromenader. Under dagen ska det städas i hundgårdarna och alla hundgrupper ska få komma in och busa i den stora lekhagen. På kvällen får hundarna kvällsmat och sedan ska alla få gå kvällsrunda. Utöver detta ska hundarna borstas, badas och en del ska medicineras.

På siestan, som varar mellan 13 och 17 är man dock "ledig". Självklart passar man då på att leka, kela och gå långpromenader med hundarna. Idag bestämde Sofia och jag oss för att gå en "stadspromenad" med Vicky, Shakira och Vilse. Stadspromenad var det ju inte riktigt, men vi gick från ödemarken in till byn, för att använda en restaurangs trådlösa internet. Och för att hundarna skulle få en lång stimulerande promenad såklart.

Vi var lite oroliga över hur Vicky och Shakira skulle hantera trafiken. Vi gick ca två km på den smala vägrenen, på en ganska hårt trafikerad landsväg. Men det visade sig att vi enbart skulle bli imponerade av dessa tjejer, som sket totalt i bilar, lastbilar, motorcyklar och racercyklar.

Shakira fick ta med sig en alldeles ny leksak, som Sofia hade fått tag i under sin tiggarrunda genom Växjö och sedan tagit med hit till Spanien. Shakira säger stort tack till Tassar & Morrhår, som donerat denna fina snögubbe. Den var mycket populär!

Väl framme på uteserveringen tittade folk på oss som att vi var lite knäppa i huvudet, när vi satt och busade och kelade med våra älsklingar (framför allt när vi lät dem pussa oss i ansiktet).

Finaste kelgrisen Vicky. Lyckan den som får adoptera henne!

"Okej, jag har ögonkontakt med snögubben nu! Får jag den då?!"

Är man riktigt gullig så får man godis (båda lyckades med detta moment).

"Snälla, sätt ner vattenskålen! Vi lovar att vi varken ska bada i den eller försöka äta upp den igen..."

Mycket kärlek runt bordet.

Bebis-Kira (11 månader) och farbror Vilse (4 år).

Trådlöst internet och tre underbara hundar. Lyckan är fulländad!

Så himla stolta jag och Sofia var över "våra" hundar. :) Vi gick ca 7 km och på vägen passerade vi, förutom en massa trafik, kanske 10 trädgårdar med en massa skällande hundar på andra sidan stängslet, samt två lösa hundar som sprang skällande efter oss. Våra tre sa inte ett ljud på hela vägen och gick bara lugnt förbi alla de gapande hundarna. Duktiga och förståndiga!

Gissa om de var trötta och nöjda efter denna promenad! :) Det var vi också.

tisdag 4 oktober 2011

Var håller vi hus?

Svar: SOS-Animals!

Eller ja, nu har jag cyklat iväg till en bar några kilometer bort för att kunna använda internet och därmed ge er en liten uppdatering om vad som händer med mig, Vilse och Niklas här nere i Spanien.

För några dagar sedan gjorde jag ett försök att kontakta SOS-Animals, för att se om vi var välkomna att hälsa på. Jag var så nyfiken på hur det ser ut där, hur hundarna har det och hur organisationen fungerar. Jag har under en tid tänkt mycket på att skriva ner mina tankar om hundomplaceringar. Detta skulle eventuellt ta formen som en insändare/artikel, som jag tänkte se om någon hundtidning kan vara intresserade av att publicera. Annars kommer den upp här på bloggen! Så lite för att jag vill ha kött på benen, men också för att jag är så otroligt nyfiken, kunde jag bara inte missa att besöka denna hjälporganisation för de spanska gatuhundarna.

Eftersom SOS ligger bara ett par mil ifrån flygplatsen, tänkte vi dessutom höra om det fanns möjlighet att slå upp våra tält någonstans på deras mark. Därifrån hade vi haft möjlighet att ordna det sista inför flygresan hem, packa om, sortera ut och allt annat som behövs fixas innan planet lyfter.

När vi anlände till SOS igår, blev vi mer varmt välkomna än vad vi hade väntat oss! Den engagerade Therese, som jobbar heltid på ett annat jobb och alla annan tid med hundarna, de tre underbart roliga och trevliga volontärarbetarna, Sophia, Christine och Lina, samt Rebecka, som bor i Spanien och också jobbar så mycket hon kan med hundarna, var de tjejer vi umgicks med igår. De hade tyvärr ingen extra mark för tälten, men innan vi ens hade hunnit fråga om det, frågade Therese oss om vi ville bo i en av deras husvagnar sista nätterna, vilket vi absolut inte kunde tacka nej till! Så i natt har vi sovit inomhus för första gången på 3 månader! Det kändes så otroligt lyxigt. :)

Självklart jobbar jag nu tillsammans med tjejerna med att ta hand om alla de ca 50 hundarna i hägnet. Jag blev verkligen förvånad när Sophie visade mig runt bland alla hundarna (vi gick in till alla) och det var helt lugnt och tyst. I princip alla hundar älskar människor, tydligen även främlingar och de enda gången de skäller är när man passerar förbi med andra hundar.

Ska jag vara ärlig så tvivlade jag starkt på att Vilse skulle klara av att sitta inläst i en hundgård, medan jag jobbade med de andra hundarna. Vi har varit med varandra dygnet runt i fyra månader och ja... Han har ju ändå problem, både med att vara inlåst och att bli lämnad ensam. MEN, döm av min stora förvåning. Vilse blev direkt bästa kompis med fyra andra småhundar och kan liksom inte sluta leka med dem, vilket gör att han glömmer bort sin matte lite. När han väl fastnar framme vid grinden och tittar efter mig, får snart tiken Chans (som jag tror har blivit lite kär i Vilse) igång honom igen. Stundvis ligger det också och myser ihop. :) Så otroligt skönt att det fungerar! När jag inte jobbar är Vilse såklart med mig och den grupp av hundar (de lite äldre) som bor tillsammans med personalen.

Mer om SOS-Animals och självklart en massa bilder, kommer jag publicera om ett par dagar. Så länge får ni gärna besöka deras hemsida för att läsa lit mer om dem.

Självklart har jag redan fallit pladask för en hund... Vilket jag INTE skulle göra. Det hade jag bestämt innan jag kom hit. Sen träffade jag Shakira. <3 Vilken underbar hund! Ni måste gå in och läsa om henne. Hon är så fantastisk vacker (se mina rasfunderingar så förstår ni precis varför just jag faller för hennes utseende). Mer om varför jag älskar alla de egenskaper jag redan sett hos henne kan jag berätta om senare. Men jag kan ge er ett smakprov: Hon är riktigt stark när hon drar i sin sele, men vänder sig uppmärksamt om så fort man kallar på henne. Hon hoppar och klättrar upp på vallarna, lite småvild på ett underbart sätt. Hon har föremålsintresse och stort godisintresse. Hon står tyst och viftar på svansen när man passerar rastgården med en annan hund, medan alla hennes kompisar står och skäller.

På siestan idag ska vi promenera upp på berget med ett gäng hundar, så att de får springa, busa och bada! Då ska jag såklart ta med Shakira. Måste passa på att umgås med henne så mycket jag kan och testa henne på olika sett. Förhoppningsvis hittar jag något som inte stämmer, för då blir det inte lika smärtsamt att åka ifrån henne på lördag. :´(

Jag vill också passa på att säga ytterligare ett stort TACK, till min fina vän Frida! Hon skickade ett jättepaket till mig, vilket jag fick igår (Frida fick en annan specialadress). Vilket lyxpaket! :D Det var en pocketbok (!) som jag redan börjat läsa, två KalleAnka-tidningar, tre packpåsar (som var precis vad jag behövde för flyget hem(!), Kexchoklad, Plopp, Ahlgrens Bilar och Gott&Blandat. Helt underbart! Jag fick nästan lite dåligt samvete för att jag nu ska åka hem. När jag fått så mycket att läsa... Men boken är jag i alla fall skitglad för! Det kommer nog bli en del väntan på flygplatsen och då kan jag ta upp den. Det var så länge sedan jag läste skönlitteratur, så det ska bli underbart! Kalletidningarna funderar jag på att donera till hundhägnet och alla de svenska volontärarbetarna som kommer hit och jobbar helt ideellt i flera månader i taget. Hoppas att du tycker att det känns bra också, Frida. :)

Svaren på alla era frågor har jag tyvärr inte med mig här nu, så ni får hålla ut en eller två dagar till!

Ha det fint allihopa! Nu ska jag snabba mig tillbaka till hundarna så att jag kan hjälpa till att rasta och mata de sista innan siestan och friheten uppe på berget. Vilse kommer älska att springa där uppe med de andra hundarna!