torsdag 21 september 2017

200 mil

De senaste 100 milen har gått så fort, jämfört med de första!

Så här har jag cyklat dessa 100 mil:

(Sep.)

9. Tarragona - Barcelona 95,8

10. Barcelona - Girona 99,3

11. Girona - Perpignan 84,0

12. Perpignan - Narbonne 97,4

13. Narbonne - Montpellier 99,2 

14. Montpellier - Saintes Maries 76,2

15. Saintes Maries - Bonsignour 94,6

16. Bonsignour - Le Luc 101,7

17. Le Luc - L'Escillion 58,0 (Olyckan)

18. Vilodag 

19. L'Escillion - Nice 60,7

20. Nice - Sanremo 72,5


tisdag 19 september 2017

På rull igen

Jag satte på mig armskyddet imorse och rullade iväg försiktigt. Testade armen och handen lite. Det kändes okej! Och det gick bra att cykla med skyddet på.

Det är vibrationerna som gör ont. Alla gupp och ojämnheter får ju hud och muskler att hoppa runt lite. Tummen gör lite ont mot styret också, beroende på hur jag håller. Men det är ändå så att jag känner att jag har kontroll över cykeln.

Idag gick färden först från det underbara polska paret som tagit hand om mig i två dagar, tillbaka till olycksplatsen. Trots att vi kört förbi med bil igår och jag fått platsen noga utpekad, yrade jag runt lite och cyklade tillbaka alldeles för långt. Men det var ändå skönt att kolla av omgivningarna igen och bearbeta det som hänt lite.

Efter det rullade jag försiktigt nedför berget till Mandelieu. Vidare gick turen mot Cannes. Där hade jag egentligen tänkt stanna för natten. Men när jag kom dit kände jag dock att jag hade mycket mer att ge och litade på att armen skulle hålla. Så jag cyklade vidare ett par mil till Nice. Det var inga problem! Många långa cykelbanor, där jag också kunde låta vänsterarmen hänga och vila långa stunder.

Här i Nice blev det ett hotellrum inatt! Lyx! Men ändå inte i närheten av den lyx jag varit bortskämd med hos mina nya vänner. Mycket fint har också kommit ur denna jobbiga händelse.

Imorgon ska jag känna efter om jag kan hantera det där med tält, campingdusch och stormkök igen, trots smärtan. För det är nog värre än att cykla.

Jag har fått lite piller utskrivet förstås. Antiinflammatoriskt, paracetamol och något för att skydda magen mot de andra två. De verkar fungera effektivt. Det märks när jag tagit och inte på ett tag.

Mycket lycka och lättnad idag, kombinerat med 25 graders värme och strålande sol! Det blev 60,7 km och jag känner mig återigen stark och taggad! Jag ska nog klara mig till Venedig ändå. :)

Dagens relivefilm

måndag 18 september 2017

Olyckan

Jag har tänkt blogga i så många dagar nu. Men jag har haft så stort fokus framåt. Cyklat iväg strax efter 8 varje morgon och kommit fram till nästa campingplats runt 19 på kvällarna, där dusch, tältuppsättning, matlagning och annat väntat. I den vardagen finns ingen tid för bloggen. Och någon vilodag har jag inte tagit de senaste 18 dagarna. Jag har bara velat framåt.

Men nu sitter jag på en polisstation i staden Frejus, väster om Cannes. Jag måste vänta i ett par timmar på att en engelsktalande polis ska börja jobba. Så nu har jag plötsligt tid att skriva.

Igår eftermiddag blev jag påkörd av en motorcykel. Bara någon centimeter av min vänstra arm (samt den vänstra cykelväskan) träffades när han susade förbi på sin sporthoj.

Det där var den värsta nära-döden-upplevelse jag varit med om. Jag slogs omedelbart ner till marken. Sekunden när jag låg där och insåg att jag faktiskt levde kommer jag aldrig glömma. Och sekunderna senare när jag i panik försökte resa mig, men satt fast med benet under cykeln. Eller när en man, som kommit i en bil bakom, kom fram och lyckades få mig på fötter. När jag stod vid sidan av vägen och hyperventilerade utan att få fram ett enda ord. Allt detta har nog etsat sig fast på min näthinna för alltid. Jag var så rädd. Och kände samtidigt den största lättnaden jag någonsin känt. Jag var verkligen centimetrar från att dö.

Jag hade precis stannat på den lilla vägren som fanns. Det var inte många centimeter, men jag ställde mig på höger sida som den vita liljen. Några sekunder senare hörde jag ett "swoosh" och kände samtidigt hur jag slogs ner. När jag tittade upp sen såg jag en motorcykel som vände ett par hundra meter längre fram och körde tillbaka.

En vit bil stannade framför mig och ett par kom ut. En man hjälpte mig upp på fötter. Motorcyklisten kom inte fram till mig men pratade med paret på franska. Det tog ett tag innan jag fick ur mig något, men jag tror jag visade min röda och svullna arm. Sen kom gråten.

Någon ringde efter ambulans. Jag försökte samtidigt tänka polisiärt och samla uppgifter. Jag ville inte att motorcyklisten skulle komma undan. Jag tänkte att han när som helst skulle kunna smita därifrån. Så jag tog upp mobilen och tog ett par bilder medan de andra pratade med varandra. Bland annat på motorcykeln med regnummer.

Sen bad jag om motorcyklistens körkort, men det ville han inte visa. Det var först senare när ambulansen kom och tog hans uppgifter som jag fick det av dem.

Det visade sig att den mannen som hjälpt mig var polack och pratade både engelska och franska flytande. Han kunde översätta sen när ambulansen kom. Jag bad dem ringa dit polisen men de sa att de var 20 km där ifrån och att det skulle ta tid. Jag insisterade och vi väntade en stund. Sen sa de att vi var tvungna att åka. Att polisen skulle komma till sjukhuset istället.

Väl på sjukhuset blev armen och hand röntgad. Tack och lov var inget brutet! Jag fick smärtlindrande, ett handledsskydd och mitella.

Sjukhuspersonalen i Cannes var hemsk. Jag orkar inte ens berätta om det. Men bristen på medlidande och hjälpsamhet knäckte mig ännu mer och jag grät från och till i timmar. Där och då gjorde sig ensamheten smärtsamt påmind. Den jag lyckats hantera mycket bättre än jag trott de senaste veckorna. Den här situationen blev för mycket.

Polisen kom inte till sjukhuset. Sköterskorna pekade åt vilket håll polisstationen låg. Efter mycket om och men hjälpte de mig att ringa polisen. De i sin tur hänvisade bara till polisen i den kommunen där olyckan skedde! Det var där, i Frejus, jag var tvungen att göra en polisanmälan.

Sjukhuset ringde efter en taxi till mig, som skulle ta mig dit. 150 euro skulle den resan kosta, fick jag reda på när jag satt mig i taxin. Jag ringde och rådfråga den snälla mannen från olycksplatsen, som också tagit hand om min cykel. Han och hans fru bor bara en km från olycksplatsen, som lustigt nog ligger mycket närmre Cannes än Frejus. De sa att jag kunde komma hem till dem och att de kunde köra mig till Frejus idag.

En trevlig middag med lugnande vin, en natt i skön säng, samt en god frukost imorse fick mig att känna mig betydligt bättre till mods, när jag jag nu idag ska försöka lösa allt olyckan ställde till rent praktiskt.

Jag grämer mig såklart väldigt idag, att jag inte rullade ut cykeln i löven, utanför vägrenen, som jag faktiskt hade kunnat. Men att rulla upp 35 kg cykeln från vegetation till asfalten är inte lätt och ska man stanna till snabbt för att kolla GPS eller liknande, som jag gör många gånger varje dag, är det inget självklart val. Det var i alla fall inte det för mig.

Samtidigt inser jag att det var just att jag hade stannat de sekunderna som räddade mitt liv. Om jag istället hade varit cyklandes hade jag aldrig kunnat ligga slickad så nära asfaltkanten. Då hade jag legat minst 30 cm längre in på vägen. Hade jag suttit på cykeln och färdats framåt med fart och träffats med 30 cm istället för 1 cm, ja... Jag hade inte trillat ner där på platsen om man säger så.

Motorcyklisten kom runt en kurva. Han kom antagligen i så hög hastighet att han låg lutande ner mot asfalten åt höger. Därför lutade hans överkropp över vägrenen.

Att jag stod stilla var inget som försvårade för honom när det kom till att veja undan för mig. Skillnaden på hastighet hade ändå gett honom näst intill lika få sekunder att uppfatta mig när han kom runt kurvan, där bergsvägen till höger resulterade i en obefintlig sikt framåt på vägen.

Nu ska jag om en stund höra med den engelsktalande polisen om hur de går vidare, eller inte går vidare med min anmälan. Det låter som att de redan lagt ner den. Utan minsta förhör eller någon dokumentation. På ett A4 jag fick (som de sa att jag kunde ge till mitt försäkringsbolag) står det bara att det skett en trafikolycka mellan en cyklist och en motorcyklist. Inga dokumenterade omständigheter. Ingen misstanke om brott.

Uppdatering:

Den engelsktalande polisen kom och så mycket lättare det blir när man kan kommunicera! Hon kändes direkt engagerad och gjorde det hon kunde. Det vill säga, ringde efter motorcyklisten som kom till stationen och tillsammans fyllde vi i en trafikmålsanteckning (blankett som beskriver olyckan). Ärendet är nedlagt och numera enbart en försäkringsfråga. Mitt försäkringsbolag får i alla fall hans försäkringsuppgifter. Sen får försäkringsbolagen kontakta varandra och utreda skadefrågan.

Jag fick en stund att berätta om vad som hänt för polisen, medan vi väntade på motorcyklisten. Bara det kändes otroligt skönt, även om det inte leder någon vart juridiskt. Hon förklarade att de har upp emot 10 trafikolyckor om dagen och att de i princip bara utreder dödsolyckor. Inte ens två korta förhör hölls. Galet.

Nu ska jag snart få skjuts av de underbara polska paret som har min cykel uppe på berget. Jag ska försöka cykla ner för berget och ta in på ett hotell i Cannes. Eller först måste jag cykla tillbaka ca 1 km, till olycksplatsen där jag slutade cykla sist. Ni vet, ringen ska slutas. ;)

Jag får se om det går. Jag har såklart ont i armen och handen. Men de fungerar och jag känner att jag inte behöver använda mitellan. Handledsskyddet borde jag kunna cykla med. Jag testar i alla fall, så får vi se.

Tanken är sen att vila någon dag och se om smärtan går ner och att jag kan ta mig vidare mot Venedig. I värsta fall går det att flyga hem från Nice. Men hoppet om att fullfölja min utmaning har ännu inte lämnat mig!

Dagens Relivefilm

Lite bilder från dagen:

söndag 10 september 2017

Halleluja, jag fryser!

Ligger nedkrupen i sovsäcken nu, i mitt tält på en campingplats utanför Girona. För första gången denna resa har jag stängt yttertältet helt! Och det är faktiskt ändå lite kallt.

Så kom alltså tillslut hösten även till Spanien. Såg ni föresten bilderna på träden i Barcelona? De har börjat gulna och löven har börjat falla.

Det har varit sååå varmt... Flera gånger har jag grämt mig över att jag inte började denna resa i Italien och cyklade ner mot Malaga istället (tänkte på det första gången precis efter jag köpt flygbiljetten...). För det är faktiskt stor skillnad på 100 mil närmre eller längre ifrån ekvatorn. Och hösten nalkas.

Jag har bara frusit ordentligt två gånger tidigare denna resa, när det ösregnat och jag varit dyngsur in på kroppen. I övrigt har jag nästan glömt bort hur det känns att frysa.

I stället har det väldigt ofta varit olidligt varmt. Sisådär 35-38 grader när jag cyklat under dagarna och upp emot 30 grader i tältet på kvällarna. Jag har ofta sovit helt utan yttertältet, iklädd tunn bomullsklänning. Inte kunnat använda sovsäcken. Och ofta har det ändå varit för varmt för att jag har skullat kunna sova, förrän först framåt småtimmarna. Men när jag tänker efter var det rätt många dagar sedan det var riktigt så illa. Det har gradvis blivit kallare.

Imorse när jag cyklade ut från Barcelona, strax efter kl. 8 cyklade jag för första gången iklädd min tjocka Houdinitröja.

Nu ligger jag här i tältet och småfryser lite. Saken blev inte bättre av att jag nyss fick ta en kall dusch, då varmvattnet på campingen tagit slut. Uch. Jag ska ta på min houdinitröja igen nu och försöka somna.

Och även om det blir några kalla stunder nu innan jag vant mig vid att klä mig rätt, ser jag fram emot ett lite svalare cykelklimat framöver.

Barcelona

Google maps lurade in mig till Barcelona bakvägen, genom flygplatsen och senare genom hannen. Så jag hade dessvärre inte möjlighet att posa med någon "välkommen till Barcelona"-skylt. Men jag får istället snart posa med Frankrike-skylten, vilket jag verkligen ser fram emot!

Angående den utpekade vägen in till Barcelona var det inte ens möjligt att cykla det hållet. Passkontroll och stängsel satte stopp och jag grämde mig att jag inte valde den större vägen ändå. Google maps alltså... Grr. Men, hur kan man irritera sig så mycket på något som allt som oftast är till så stor hjälp?

Det var alltså igår kväll jag rullade in i Barcelona. Jag hade tittat ut en camping som ligger norr om staden. Prio nummer ett var dock att tvätta alla mina kläder (vilket jag inte gjort sen hemma hos Chris och Dottie i Los Gallardos, med undantag för underkläder i olika handfat). När jag letade efter tvättomat ångrade jag mig och hittade istället ett superfint litet hostel mitt i Barcelona (se bilder nedan).

Åh, vilken fräsch kväll! Det hade regnat nästan hela dagen och den varma duschen var ljuvlig! Jag rakade benen och satte på maskara och örhängen. Det ska inte mycket till nu för att jag ska känna mig som en helt ny människa. Samtidigt tvättade jag mina kläder och när maskinen var klar slängde jag in allt i torktumlaren och gav mig sedan ut i Barcelonas gränder för att leta efter en vegansk restaurang. Veggie Garden blev det och där tryckte jag i mig en massa tapas och chokladmousse!

Sen sussade jag gott i helt rena lakan, i en överraskande skön säng, tills klockan ringde 6.45 och det var dags för en ny cykeldag.

Det är så mycket buggar i Blogger/Blogspot (ska ni starta en blogg någon gång så välj inte denna sida!). Just nu får jag inte till att kunna slänga in bilder i texten, eller lägga till bildtexter under bilderna. Så alla bilder får helt enkelt komma såhär i ett block efter texten. Kanske kan rätta till det på en dator någon gång (vilket dock känns osannolikt att jag skulle ta tag i senare).