lördag 28 oktober 2017

Så här har jag cyklat

28 oktober...? Då var det alltså exakt en månad sedan jag rullade cykeln av tåget i Malmö efter 32 dagars cykelresa. Den här månaden har faktiskt gått mycket snabbare än den förra. Och haha... Ja, den här månaden har även varit fullkomligt underbar jämfört med den förra! X)

Framför allt de två första veckorna efter hemkomsten var fantastiska! Jag gick omkring med ständiga lyckorus som bubblade inom mig. Det var dels det där med att få träffa mina vänner igen och hitta på kul saker tillsammans med dem (för att inte tala om den stora överraskningsfesten de anordnade för mig!) och dels känslan att vara tillbaka på mitt älskade jobb och känna mig som en del i ett sammanhang igen. Men också känslan av att ha lyckats med något för mig väldigt stort. Det är liksom en speciell känsla av att något inom mig är fulländat. Det är ändå 12 år sedan jag började med Europacyklingen. Alltså hela mitt vuxna liv. Nu är jag färdig med den fasen och kliver in i nästa.

Jag kommer så klart alltid vara äventyrlig och sugen på nya små utmaningar. I framtiden ser jag mig själv packa ungar och hundar i cykelvagnen och dra på små helgturer tillsammans med mina friluftsvänner. Det blir vandringar och kanotturer, tågluff och långa inlinesrundor. Jag tror även att det blir fler cykelresor, fast då mer i form av cykelsemester. Utmanande långdistanser känner jag mig väldigt färdig med. 

Sen jag kom hem har folk frågat mig om jag har haft roligt på resan. Det generella svaret är nej. Såklart fanns det stunder av lycka under resans gång. Jag har upplevt hela känslospektrat, från det jävligaste jävliga till det underbaraste underbara. Känslan av glädje har väl uppgått till uppskattningsvis 5% av allt jag hunnit känna på 32 dagar.

För mig var den här resan en fysisk och psykisk utmaning. Och det var så det var menat. Klockan ringde 6:45 varje morgon. Och då menar jag varje morgon. Inte 5 dagar i veckan och sovmorgon på helgerna, utan varje dag. Jag var tvungen att gå upp 7 för att vara iväg ungefär 8. Sen var det cykla, handla mat, äta, kissa, cykla, äta, bajsa, cykla, handla mat, äta, kissa, cykla... Hela dagarna. Tills jag kom fram till campingen på kvällarna. Då var det dusch, tältuppsättning, matlagning, middag och disk på schemat. Sen försökte jag blogga lite, planera morgondagens rutt och liknande, innan jag somnade för att hinna sova mina behövliga timmar innan klockan ringde igen 6:45. "Passa på och njut" var det vissa som sa. Jag svarade "jag njuter när jag kommer fram". För hade jag inte jobbat på så som jag gjorde hade jag ju inte hunnit fram till Venedig i tid. Det vet jag nu med facit i hand.

Jag hade bara två vilodagar under hela resan. Både de dagarna var nödlösningar på grund av regnoväder och trafikolycka. Egentligen skulle jag haft en vilodag i veckan. Men det hann jag inte. Som längst cyklade jag 18 dagar i sträck. Jag plockade fram pannbenet och fokuserade på hur det skulle kännas att komma fram.

Och så kom jag fram. På min födelsedag! Mitt livs bästa födelsedag. :) Jag är så himla GLAD över den här resan! Nu i efterhand. En månads slit som jag kan leva på resen av livet. Eller ja, drygt ett halvår, om man räknar ihop mina cykelresor. Det blev 1189 mil, varav 257 mil nu på den sista resan.

Visst älskar jag ändå långfärdscykling! Det är en fantastisk känsla av frihet, att ge sig iväg med allt man behöver packat på cykeln och ta sig fram på egen maskin. Jag har otroligt många häftiga minnen med mig från mina resor och jag kan verkligen rekommendera långfärdscykling som semestervariant, trots det jag skrivit ovan. Det var just den här sista resan som för mig blev mer något att klara av, än något att uppleva. Jag har även insett att resa ensam inte riktigt är min grej. Det fina med långfärdscyklingar är att man så lätt kan anpassa resan efter sina egna behov och intressen. Utan tidspress kan man cykla och njuta av omgivningarna, bo och äta hur lyxigt eller hur billigt man vill och stanna precis var man vill för att njuta av små smultronställen man hittar längst vägen. Tids nog kommer jag bli sugen på att ge mig ut på cykeläventyr igen. Det är en sak som är säker.

Nu ska ni får se cykelvägen utritad på karta. Men första vill jag passa på att tacka er. Tack för att ni följt mitt äventyr och för allt stöd och pepp jag fått under resans gång! Det har hjälpt mig väldigt mycket. Fått mig att känna mig mindre ensam och gett mig en extra push när jag har haft slut på energi. Jag är glad att jag haft er alla runt omkring mig när jag tagit mig igenom den sista etappen i mitt livs stora cykelutmaning.

Så här har jag cyklat:



onsdag 27 september 2017

Venedig

Älskade, vackra, roliga och spännande Venedig! En stor labyrint av overkligt smala gränder med häftiga gamla hus, som stupar rakt ner i oräkneliga kanaler och över dem reser sig små pittoreska stenbroar. De som inte varit här bör åka hit. Själv har jag nu utsett Venedig till min favoritstad!

Jag har ju cyklat hit en gång innan, genom östra Europa. Då, 2008, kände jag mig tyvärr inte särskilt sugen på att strosa omkring. Jag var ganska trött på mitt resesällskap och ville bara hem. Vi gick en sväng i den nordöstra delen av staden och tog tåget tillbaka till Sverige med cyklarna redan dagen efter.

Nu ligger jag här i min hotellsäng där jag ska sova den tredje natten. Imorgon bitti är det dags att cykla till flygplatsen.

Jag längtar hem otroligt mycket! Jag saknar Kira så jag får tårar i ögonen när jag tänker på hennes varma randiga kropp, tokiga leende och blöta pussar. <3 Jag har aldrig varit från henne så här länge, sen jag fick hem henne från Spanien för 6 år sedan. Jag tänker om och om igen på hur det kommer bli att få krama om henne igen, om våra kommande myskvällar i soffan och långa höstpromenader genom Malmö.

Men trots att jag nästan spricker av hemlängtan har jag faktiskt kunnat njuta av Venedig denna gång! Det var tur att det inte gick något flyg hem som jag kunde ta förrän imorgon.

Jag har haft så himla mysigt när jag strosat omkring på långa promenader och gått vilse i alla gränder, som plötsligt och utan förvaring kan ta slut och bli till en trappa rakt ner i kanalen, haha. Man får liksom chansa ganska mycket, trots att man går efter en karta. Jag har skrattat högt när jag gång på gång blivit lurad och fått gå tillbaka genom gränderna. Lika roande är det att själv lyfta blicken från kartan och se flera andra lika förvirrade turister stå nedsjunkna i sina kartor. Har man tid, vilket jag denna gången har haft, är det bara kul att klura sig igenom Venedig. Och det ville jag gärna göra igen någon gång!

Jag hade igång GPS-klockan på en del av promenaden genom stan igår. Ser rätt roligt ut när det blev en relivefilm av det.

Filmen ser ni här!

Och här kommer lite bilder från Venedig (tvingade mig själv att endast välja ut 10 stycken):


KLAR!

Den 25 augusti cyklade jag ut från Malaga och den 25 september rullade jag och cykeln över bron till Venedig. 257 mil blev det.

Jag kan inte beskriva känslan med ord! Att efter denna månads ständiga kämpande, både fysiskt och psykiskt, plötsligt komma fram till Venedig och känna att jag äntligen, efter 12 år, knutit ihop säcken, cyklat den sista etappen och därmed tagit mig runt Europa på cykel. En fullständig eufori! Jag känner mig verkligen lycklig! Och tuff och stark och modig! Jag gjorde det! Och nu är jag klar! :D

Cykelresans sista Relivefilm

söndag 24 september 2017

Sista dagarna

Exakt 100 km kvar till Venedig! :D Det betyder att jag imorgon kommer klara av det jag senaste veckorna har siktat på, det vill säga att i födelsedagspresent ge mig själv den obegripliga känslan av att nå mitt mål! Iiih, kan inte fatta att det är sant! Imorgon! Äntligen! På min födelsedag!

Tanken var att de sista dagarna kunna varva ner och i lugn och ro rulla in i Venedig på morgonen den 25 september. Jag hade jobbat upp en bra marginal för att kunna ligga på 6-7 mil de sista dagarna. Men sen blev jag ju påkörd. Och tacksam är jag för marginalen! För nu fanns det ändå en chans att klara det. Även om det varit tufft.

Idag blev det 13,6 mil! Igår 10,8 mil (hade gärna cyklat längre då, men det fanns ingen annan camping längre fram på många mil).

Och nu undrar ni kanske om jag verkligen låg sådär på marginalen i semesterplanerna. Nej, egentligen inte. Jag börjar jobba igen den 3 oktober. Men när jag väl började föreställa mig hur underbart det skulle vara att just komma fram på födelsedagen kunde jag inte riktigt släppa det. Efter olyckan tänkte jag först att det var kört. Men sen växte hornen i pannan på mig. Ingen jävla dåre på motorcykel ska komma och förstöra mina planer!

Det har varit jobbigt att cykla med smärtan, men den har snabbt blivit mycket bättre och idag känner jag knappt något i armen, förutom på de kraftigare gruppen. Tummen får liksom hänga med, men kan inte riktigt sköta växelreglaget själv. Så jag får trixa lite och använda resten av handen. Men det går ändå bra. Blåmärkena ser nästan värre ut nu när de blivit så mörka. Men samtidigt ser man att de är på väg bort.

Precis när jag trappat ner värktabletterna för arm och hand, fick jag väldigt ont igen, i vänster vad. Vet inte riktigt vad det, men kanske någon låsning i muskeln. Jag har ätit lite extra piller, samt smörjt med den där gelen (som jag inte längre behöver använda för knäna, wohoo). Jag har också försökt masera ut det. Idag kände jag nästan inget av det. Knäna gör numera bara lite ont vissa dagar. Hoppas kunna cykla smärtfritt min sista dag imorgon! X)

I förrgår köpte jag flygbiljetten. Även den med lite marginal. Den 28 september lyfter jag och cykeln från Venedig. :)

Mina sista två cykeldagar cyklar jag faktiskt inte ensam. Jag hade nämligen turen att återigen träffa på annan långfärdscyklare. Franske Etienne dök upp på campingen igår kväll. Han har cyklat från sitt hem i Annecy och ska hela vägen till Aten. Han beräknar att vara borta i 4 månader (lika länge som jag cyklade 2011). Häftig rutt!

Jag sa till Etienne igår kväll att det verkligen hade varit kul att cykla med honom idag. Men att jag hade en dagsetapp på över 13 mil och att jag var tvungen att cykla iväg redan 7 på morgonen (annars lämnar jag alltid vid 8). Men han var på!

Sen följde en väldigt regnig och trist förmiddag, men buller och blixtar. Skorna är helt dyngsura och det kommer de vara även imorgon. Regnbyxorna trillade av cykeln vid olyckan och blev inte återfunna. Men solen sken från och till på eftermiddagen, cykelbyxorna torkade och vi hade lååånga raksträckor som gjorde att vi kunde hålla en bra hastighet hela vägen.

Jahapp! Sista natten i tältet nu då. :) Jag är helt pirrig inför imorgon. Kan bara föreställa mig hur underbart det kommer kännas. Nästa gång jag skriver här är jag klar. Vi hörs då!

Relivefilmer från den långa dagen idag:


lördag 23 september 2017

Cykelkompisar

Dessa två dagar har varit så underbart roliga! Tänk att de skulle dröja 27 dagar innan jag äntligen träffade på någon att cykla tillsammans med en bit. Men när det väl skedde var det över förväntan!

Det var i Monte Carlo, när jag stod utanför en liten mataffär och packade cykeln. Plötsligt kom en kille med cykelhjälm fram till mig och började försöka kommunicera med mig på Spanska. Det gick sådär, men jag förstod snart att han också var en långfärdscyklare (för tillfället dock utan cykel). Han frågade om jag ville ha öl och jag svarade något lite förvirrat innan han försvann in i affären. Snart kom han ut igen (med 3 stycken 8,0:or...) och vinkade med mig runt kvarteret. Där satt en annan man, med två packade små cyklar och kärror! :)

Pedro är 49 år och pratar några fler ord engelska än Juan, som är 27 år. De har tydligen träffats just på långfärdscykling för några år sedan och brukar nu cykla ihop en gång om året. Pedro är från Kuba, men bor på Teneriffa. Han flög till Barcelona där han mötte upp Juan som cyklat enda från Jerez de la Frontera, utanför Cádiz.

Juan cyklar för ett välgörenhetsprojekt (rörande sjukdomen cystisk fibros, 2plega2.com). Han cyklade först tvärs över Spanien och kom ut till östra kusten vid Valencia. Sen har han cyklat nästan precis samma sträcka som jag. Juan och Pedro ska nu cykla vidare till Rom.

Jag känner ju mig på ett sätt väldigt besviken över att vi inte träffats tidigare under vår resa. Samtidigt försöker jag fokusera på hur glad jag är att vi fick cykla ihop i två dagar. :)

Hur roligt det än må vara med cykelsällskap, är det ett faktum att det sinkar en lite. Inte bara för att de två hade en lite skönare inställning till resan (med bland annat många ölpauser). Utan också för att det ändå är fler personer som ska stanna och fixa med saker under vägen, samt tillsammans välja väg. Så nu när jag känner en så stor drivkraft att komma fram till mitt mål, kanske det ändå var bäst att vi bara hade två dagar ihop. Annars hade jag nog blivit aningen frustrerad. ;)

Som jag gillade dessa två! Och ändå kunde vi knappt prata med varandra! Allt var bara så avslappnat och roligt. Så där mycket som jag log och skrattade dessa två dagar har jag nog inte gjort sammanlagt på hela resan.

Jag inser hur viktig den där samhörighetskänslan är. Att få vara en del i ett sammanhang och att få höra ihop. Jag kommer aldrig någonsin mer resa ensam! Det är en sak som är säker. Men jag är väldigt nöjd med mig själv över att jag vågade anta den utmaningen och att jag klarat det så bra trots allt.

Nu har jag fått tanka lite av det sociala och återigen gett mig iväg ensam, nu upp över de italienska bergen.

De två dagarnas relivefilmer

20 sep, förmiddag
20 sep, eftermiddag

21 sep, förmiddag
21 sep, eftermiddag

Och så lite bilder från dessa dagar:

torsdag 21 september 2017

200 mil

De senaste 100 milen har gått så fort, jämfört med de första!

Så här har jag cyklat dessa 100 mil:

(Sep.)

9. Tarragona - Barcelona 95,8

10. Barcelona - Girona 99,3

11. Girona - Perpignan 84,0

12. Perpignan - Narbonne 97,4

13. Narbonne - Montpellier 99,2 

14. Montpellier - Saintes Maries 76,2

15. Saintes Maries - Bonsignour 94,6

16. Bonsignour - Le Luc 101,7

17. Le Luc - L'Escillion 58,0 (Olyckan)

18. Vilodag 

19. L'Escillion - Nice 60,7

20. Nice - Sanremo 72,5


tisdag 19 september 2017

På rull igen

Jag satte på mig armskyddet imorse och rullade iväg försiktigt. Testade armen och handen lite. Det kändes okej! Och det gick bra att cykla med skyddet på.

Det är vibrationerna som gör ont. Alla gupp och ojämnheter får ju hud och muskler att hoppa runt lite. Tummen gör lite ont mot styret också, beroende på hur jag håller. Men det är ändå så att jag känner att jag har kontroll över cykeln.

Idag gick färden först från det underbara polska paret som tagit hand om mig i två dagar, tillbaka till olycksplatsen. Trots att vi kört förbi med bil igår och jag fått platsen noga utpekad, yrade jag runt lite och cyklade tillbaka alldeles för långt. Men det var ändå skönt att kolla av omgivningarna igen och bearbeta det som hänt lite.

Efter det rullade jag försiktigt nedför berget till Mandelieu. Vidare gick turen mot Cannes. Där hade jag egentligen tänkt stanna för natten. Men när jag kom dit kände jag dock att jag hade mycket mer att ge och litade på att armen skulle hålla. Så jag cyklade vidare ett par mil till Nice. Det var inga problem! Många långa cykelbanor, där jag också kunde låta vänsterarmen hänga och vila långa stunder.

Här i Nice blev det ett hotellrum inatt! Lyx! Men ändå inte i närheten av den lyx jag varit bortskämd med hos mina nya vänner. Mycket fint har också kommit ur denna jobbiga händelse.

Imorgon ska jag känna efter om jag kan hantera det där med tält, campingdusch och stormkök igen, trots smärtan. För det är nog värre än att cykla.

Jag har fått lite piller utskrivet förstås. Antiinflammatoriskt, paracetamol och något för att skydda magen mot de andra två. De verkar fungera effektivt. Det märks när jag tagit och inte på ett tag.

Mycket lycka och lättnad idag, kombinerat med 25 graders värme och strålande sol! Det blev 60,7 km och jag känner mig återigen stark och taggad! Jag ska nog klara mig till Venedig ändå. :)

Dagens relivefilm