måndag 26 september 2011

Min finaste och sorgligaste present

Ett av de finaste mötena jag haft i mitt liv var också en av de som gjorde mest ont.

Det var när vi cyklade ute på en stor landsväg vi helt plötsligt såg den här vackra, men otroligt magra lilla hästen stå fastbunden, med plastsnöre i ett staket. Full av fasa hoppade jag av cykeln och hästen stannade upp och tittade på mig. Vi närmase oss varandra försiktigt.
Till en början tvekade hon på om hon kunde lite på mig. Jag visste inte heller hur jag skulle röra vid henne. Jag är inte så van vid hästar och jag vet inte ens riktigt var de vill bli klappade. Jag fick testa mig fram. Bara efter några minuter kunde jag klappa henne var som helst och så fort jag slutade puffade hon med sin mjuka mule mot mina armar och händer. Jag har aldrig mött en så kärlekstörstande häst innan. Jag har ridit på kompisars hästar några gånger i livet och verkligen tyckt om dem, men aldrig någonsin kommit nära dem på det här sättet.
 
 Hur kan man göra så här med en varelse man har ansvar över. Det är helt ofattbart.
Pälsen var helt matt och det föll av hur mycket som helst när jag klappade henne. Hovarna var också långa och liksom tillplattade. Det såg verkligen inte bra ut.
Så mycket känslor kom fram på en gång och när jag hade hennes huvud i min famn och mitt ansikte mot hennes varma panna kom tårarna. Jag bara stod där och grät. Så lycklig över att ha lärt känna denna vackra tjej och vunnit hennes förtroende, så otroligt ledsen över att jag inte kunde hjälpa henne.

Det är sen kväll nu när jag ligger i tältet och skriver om det här. Tårarna har kommit igen och vill inte sluta rinna. Jag vill bara cykla tillbaka till stängslet och åtminstone stå där med henne en liten stund till. Tänk om jag bara hade kunnat binda fast henne vid cykeln och låtit henne trava med mig till Malaga. Sen ta henne på flyget hem. Hon hade kunnat bo i min kompis fina och rena stall, fått massor med mat, hästkompisar och kärlek.
Istället fick jag säga hejdå till henne med klichéartade fraser som "ha det bra" och "det kommer att ordna sig", när jag egentligen ser i mitt inre hur hon snart kommer att bli sjuk av svälten och falla ihop, helt ensam ute vid vägen. Men jag ljög inte bara för henne. Jag berättade att jag verkligen kommer att sakna henne och lovade att jag aldrig någonsin kommer att glömma vår fina lilla stund tillsammans.

4 kommentarer:

  1. Jag är så blödig när det gäller barn och djur så jag gråter när jag läser. Lilla gumman hoppas hon får hjälp!
    Det berör mig SÅ mycket när barn och djur blir illa behandlade. Ja ingen ska förståss bli illa behandlad!!!
    Fina sorgliga bilder.
    Förstår att du skulle velat ta med henne!
    Fint att du hade en fin födelsedag! Fina presenter ,-)
    Hälsn Eva ,-)

    SvaraRadera
  2. Blir så ledsen av sådant här, varför ha djur när man inte kan ta hand om dem :(

    SvaraRadera
  3. Usch och fy! Blir alldeles kall i hela kroppen när jag ser bilderna!

    SvaraRadera
  4. Håller med er alla - tårarna kom direkt.... tyvärr är det ingen ovanlighet i de sydligare länderna att man ser djuren på ett annat sätt än vad vi gör... vilket gör det hela ännu värre... man mår illa vid tanken.

    SvaraRadera