fredag 30 september 2011

Tavira-Sevilla-Tarifa-Gibraltar

Här följer en liten kort resumé av vad som hänt de senaste dagarna:
 
1. Det var här i Tavira som jag hämtade ut den efterlängtade Hundsporttidningen, där min och Vilses artikel fanns med. Det var också här vi för första gången sedan San Sebastian (första dagen i Spanien) badade i havet. En helt underbar dag!

Dagen efter tog vi den lilla färjan över viken, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien.

2. I Huelva tog vi siesta på en liten bar, som inte hade wifi. Barägaren Fernando var dock världens snällaste och gick och hämtade sitt mobila bredband som vi fick låna. Vi googlade upp kartan och fick svar på varför GPS:en inte ville låta oss cykla längt kusten ner till Tarifa: Det är en stor nationalpark i vägen. Vi var därför tvugna att cykla till Sevilla och sedan söderut.

Google translate är ju bara för underbart! Här står jag och Fernado och har en lång konversation om vägen till nästa by. Han varnar oss för hänsynslös trafik och dåliga vägar utan vägren (han hade så rätt). Fernando pratade spanska och polska, jag pratar engelska och svenska, men med översättaren till hjälp klarade vi oss fint ändå.

2.2 Tydligen råkade jag skriva "2", två gånger, haha. Tyvärr vänner, jag orkar inte göra om hela kartan.

Det var här i Dos, söder om Sevilla som vi campade på natten till min födelsedag.

Ni som ibland (eller ofta) har ångest över att ert hår eventuellt ser lite fett ut, kan ta en titt på den här bilden. ;) Nio dagar utan schampo, med en avsköljning i saltvatten efter halva tiden. TUR att man har en hjälm som skyddar mot insyn. Det här rekordet kommer jag antagligen (och förhoppningsvis) aldrig att slå. Jag längtar hem till duscharna nu!

3. Det var här jag träffade min fina vän hästen.

4. Här satt jag och internettade på min födelsedag och blev gladare för gratulationerna än jag blivit någon annan födelsedag i livet. Senare på kvällen kom polisen och piffade upp vår kväll lite.

5. Någon stans här började det plötsligt blåsa som IN ÅTA H-VETE! (= storm)

6. Här glömde jag min GPS i vägguttaget på en bar under siestan.

7. Här, 27 km senare kom jag på att jag glömt GPS:en... TACK, väldens bästa trädgårdsmästare som körde mig tillbaka till baren för att hämta den! Det tog några extra timmar för att hitta någon som förstod (engelska) vad som hänt och sen hitta någon som kunde köra. Men hellre det än att cykla tillbaka i stormen.

8. Vägen ner till Tarifa, samt ett par mil efter det (vi stannade bara en kort stund och tog några bilder där) var den nog den tuffaste sträckan på hela resan, inklusive bergen. Eller kanske inte i fysisk utmaning, utan i svårighet och farlighet. Det blåste storm (nu vet jag inte var gränsen för storm går, men jag har i alla fall aldrig varit med om dess like). Och vi hade den lilla oturen att det blåste i motvind. Först snett från vänster, sen rak motvind, sen snett från höger (se kartan så förstår ni att vi vände och inte vinden. Det blåste rakt från öst till väst. På de plana sträckorna fick jag stå upp och trampa, i lägsta växeln. Önskar verkligen att jag hade haft fler växlar på cykeln. Det är svårt att förklara känslan av att försöka cykla framåt, mot vinden, när det blåser så mycket att man måste stå bredbent för att inte tappa balansen när man står på marken.

Jag blåste av vägen två gånger. Ena gången när det körde förbi en stor lastbil. Storm - en halv sekund vindstilla - storm, en situation som är svår att hantera. Jag pressades ut mot diket, men han på något sett bromsa och lägga ner cykeln utan att någon kom till skada. Samma tur hade jag andra gången, när det var helt tomt på vägen, men någon slags kraftig virvel fick tag på hela ekipaget och jag tappade balansen. Både gångerna hamnade endast ena av vagnens hjul utanför vägen (ca 30 cm ner) medan de andra stod kvar. Vilse satt alltså på sniskan, men verkade inte illa berörd på något sätt. Han är väl härdad efter alla kanter och trappsteg jag dragit vagnen nedför.

Haha, bara för ett par dagar sedan pratade jag med min kompis David som sa "ta det nu lugnt så du inte skadar dig sista dagarna". Precis vad jag också har tänkt. Så surt det skulle varit att att behöva avbryta precis innan mållinjen. Så jag har tagit det extra försiktigt. Men igår alltså... Mamma, om du någon gång skulle varit nervös, så var det igår. Vi är i alla fall helt oskadda. Vi var nämligen förståndiga och promenerade de sista milen, i ca 3-4 km/h... Lika svårt att kontrollera cykeln, men lite mindre farligt. Nu verkar den värsta stormen ha lagt sig.
 
Vilse poserar framför Spaniens allra sydligaste punkt. Han har rumpan mot öst och nosen mot väst, därav blev det en ståfrilla av den annars så korta pälsen och öronen fladdrar framåt. Så söt. :)
  
Jag och Vilse rullar, efter lite om och men, genom gränsen till Gibraltar. Haha, ni som känner mig kan eventuellt få se det här på film senare. ;)

Vi har inte behövt visa pass någon gång under hela resan, trots att vi cyklat genom 9 gränser. Jag VET att man alltid ska vara beredd att visa sitt pass när man närmar sig en gräns, men man har liksom vant av sig lite nu. Eftersom mitt och Vilses pass låg långt ner i ett vattenpackat fodral i väskan, tog det en liten stund att få upp det (och jag fick lägga av en massa grejer på marken bredvid mig = rätt pinsamt). När jag väl visat passen för den spanska tulltjänstemannen och omsorgsfullt packat ner alltsammans igen, vänder jag upp blicken och ser att det börjat ösregna (TYPISKT Storbritannien och tydligen även deras extra territorium). Jag kan tillägga att det inte regnat på över en månad. Det var bara att plocka av och packa om, med regnskydd på. Sätter mig sedan nöjd på cykeln och rullar ca fem meter innan jag hör "passport please" av en brittisk tulltjänstekvinna. Jag är fullt medveten om att man måste visa pass på båda sidor av en gräns och jag har gjort det massvis med gånger innan (t.ex. när jag cyklat genom östra Europa), men nu i allt krångel och stress, glömde jag bort det helt. Haha, jag höll på att smälla av. Dags att packa upp ALLTING igen! Sen på med allting igen. Sen kunde vi rulla in i Gibraltar. :)

Vi kom fram till Gibraltar i förmiddags istället för igår. Efter som jag håller på att längta ihjäl mig efter postkontoret i Manilva, tänkte vi bara stanna här en kort stund, för att sedan cykla de sista tre milen dit. Men när vi fick tag på internet och såg att postkontoret stängde redan 14.30, var det inte någon idé att skynda dit.

Gibraltar är verkligen en häftigt ställe! Ganska mycket folk på liten yta, men fantastiskt kul med alla olika nationalliteter och att det är engelska som gäller här (för de flesta). Åh, vi skulle så gärna vilja åka linbana upp och kolla på aporna uppe på den enorma kalkstensklippan. Men tyvärr fick man inte ha hund med upp dit. "It´s a LOT of monkeys up there, they gonna kill him". Så det blev inget med det. Men det är ändå fantastiskt fint bara att stå här nere och titta upp! Snart har vi tittat klart och ska cykla de tre sista milen mot Manilva.

10. Imorgon bitti öppnar postkontoret kl 9.30. Gissa vem som kommer stå där och rycka i dörrarna då!

onsdag 28 september 2011

10 dagar kvar

Lördagen den 8:e oktober, kl 18:00 kommer jag och Vilse rulla in i Malmö, efter vår fyra månader och en dag långa cykelresa.

När jag väl bestämt mig och började kolla efter flygbiljett gick det snabbt. Jag hittade en, enligt mig, helt perfekt avgång till ett ganska överkomligt pris (ca 2000 kr för mig och max 20 kg bagage och ca 1200 kr för hund, cykel och vagn).

Flyget landar i Köpenhamn kl 15:00 och jag tar därefter tåget över sundet. Eftersom jag inte kan åka tåg med både cykel och vagn och hund kommer jag vara tvungen att ta dessa som paket på tåget. Att sätta sig nere på centralen i Malmö och montera upp cykeln och vagnen skulle inte vara en hit direkt. Jag tänker därför hoppa av tåget i Hyllie, montera ihop ekipaget där och sedan cykla in till stan.

Det kan också kännas härligt att komma cyklande in i Malmö efter så lång tid! Ett ordentligt och fint avslut på resan och inte ett stressigt packande med grejer på stationen.

Det ska tilläggas att jag inte har någon lägenhet att återvända till när jag kommer hem, eftersom den är uthyrd i ytterligare två månader till. Vi får se om jag kan få tillträde till den om en månad istället, men så länge ska jag och Vilse i alla fall bo hos lite olika kompisar (men i huvudsak hos en) och hos familen. Mina saker är nedpackade i förråd, så jag kommer få klara mig på det jag har med mig här på resan, plus en resväska till som finns hemma hos min kompis. Det här är alltså förklaringen till att jag inte bara kan be någon hämta mig och "paketen" på stationen och köra hem det.

Det blir nog en spännande och förhoppningsvis ganska mysig luffartid jag och Vilse har framför oss!

Receptsamling

När jag skulle ge mig iväg ut på den här resan tittade jag lite efter kokböcker och recepttips för friluftsmänniskor. Det finns verkligen fina böcker i ämnet, som är skrivna av engagerade kockar och finsmakande matlagningsentusiaster.

Det var dock inte riktigt det jag letade efter. Jag behövde enkla, lättlagade och billiga recept, med så få ingredienser som möjligt. Recept som är skrivna av och till oengagerade kockar, som inte alls vill ägna tid framför stormköket, med surrande myggor i ansiktet, utan vill ha en så snabb och enkel måltid som möjligt, som innehåller de näringsämnen man behövde för att orka cykla även morgondagens mil.

Under resans gång har jag varit tvungen att lära mig att laga mat från grunden, vilket jag sällan gör hemma. Jag lärde mig faktiskt så småningom att uppskatta dessa matlagningsstunder. Att laga mat behöver inte alls vara så himla svårt och krångligt. Det lyckades jag bevisa för mig själv, gång på gång. Och nu vill jag bevisa det för er också. Här kommer därför några av mina egna favoritrecept.

Håll tillgodo! 

Simpel proteinröra

För 1 hungrig cyklist

Ingredienser:
1 - 2 ägg
1 burk tonfisk i olja
1 tomat
Salt och peppar

Gör så här:
Häll av en del av oljan från tonfiskburken, men inte allt. Dela tomaten och rör sedan ihop alla ingredienser i stekpannan. Slå på värmen och rör om då och då. Färdig på 2 minuter!

Några ord om maträtten:
En fantastisk god och proteinrik äggröra, som passar både som lunch (med ett ägg) eller som middag/kvällsmat (med två ägg). Serveras fördelaktigen med en bit bröd till. Det kan ta upp till tre veckor, med en proteinröra om dagen, innan man föräter sig på det!

Ägglinspasta

För 2 hungriga cyklister

Ingredienser:
300 g pasta (snabkokande)
1,5 dl gröna linser
2 ägg
Salt och peppar

Gör så här:
Koka upp 2 liter vatten, med salt, i en kastrull. Tillsätt linserna och låt dessa koka i ca 10 minuter. Tillsätt pastan och låt koka ytterligare 5 minuter (eller enligt anvisningarna på förpackningen). Häll av vattnet och vänd snabbt i äggen. Peppra ordentligt.

Några ord om maträtten:
En mycket nyttig och god (dock inte så smakrik) rätt som är lätt att få i sig och mycket lätt att tillaga. En nackdel är att koktiden är lång, det vil säga; man gör av med ganska mycket gas. Men det är det värt!

Pasta al la spya

För 2 hungriga cyklister

Ingredienser:
400 g pasta (för soppor)
1 påse pulversoppa

Gör såhär:
Koka upp 1,5 liter vatten och tillsätt därefter pastan och soppulvret. Koka enligt anvisningarna på pastapaketet.

Några ord om maträtten:
Här slank ett halvfabrikatsrätt med ändå. Snarare ett tips än ett recept. Men så enkelt, smidigt och gott, att det är väl värt att nämnas!

Soyafärssås

För 1 hungrig cyklist

Ingredienser:
1 dl frystorkad soyafärs
1 gul lök
1 tomat
2 dl passerade tomater
2 msk tomatpuré
Ojla för stekning
Salt och peppar

Gör sä här:
Blöttlägg soyafärsen i en petflaska under minst 30 minuter innan tillagning. Hacka löken (och ev. även vitlök) och stek den i olja. Häll i alla tomatgrejerna och sist soyafärsen. Koka i 5-10 minuter. Smaksätt med salt och peppar.

Några ord om maträtten:
Den här maträtten är fantastiskt god och minst lika nyttig! De frystorkade soyaprodukterna, som hemma i Sverige kostar runt 50-60 kr (400 g) kostar här 15-20 kr. Jag har tidigare dragit mig för dessa produkter på grund av att jag tyckte det verkade så krångligt att blötlägga och hålla på. Men det var det inte! Petflaskor har vi ingen brist på och det är hur lätt som helst att (till exempel på sista pausen) hälla i lite soyafärs i en av dem, tillsammans med vatten och sedan skruva på korken. Vattnet ska sedan hällas av och det löste jag tidigare genom att tejpa fast en plastbit som jag gjorde hål i (se nedan), tills jag insåg att jag kunde ta en kork och göra hål i och sedan använda den som sil till alla olika petflaskor. Toppenbra!

Alla som är på tur borde testa denna proteintyp, som är god, nyttig och lättsmällt. Den är extremt praktisk eftersom den väger väldigt lite (i förhållande till hur mycket mat man får ut i slutänden) och håller i princip hur lång tid som helst i packningen. 

Lökisröran

För 1 hungrig cyklist

Ingredienser:
1 gul lök
1 burk tonfisk i olja
1 tomat
1 vitlöksklyfta
Salt och peppar

Gör så här:
Häl av oljan från tonfisken i stekpannan. Haka löken och vitöken och stek dem i oljan i 3-4 minuter. Dela tomaten och lägg i den och tonfisken i pannan. Stek under omrörning i 2-3 minuter till. Smaksätt med salt och peppar.

Några ord om maträtten:
Precis som äggröran är denna måltid mycket simpel att tillaga. Här kommer man också ner ytterligare ett på kronor i pris, eftersom löken nästan är gratis (under 1 kr), jämnfört med äggen.

Använder oljan från tonfisken, för att steka i, gör jag ofta och det fungerar hur bra som helst!

Fransk cykellyxomelett

För 1 väldigt hungrig cyklist

Ingredienser:
3 ägg
1 tomat
1 dl machesallad
4 surimi
Några räkor
Några bitar ost
Salt och peppar

Gör så här:
Rör ihop alla ingredienser i en skål. Häll halva smeten i taget i stekpannan och stek på svag värme ett par minuter. Stick hål i omeletten så att ny smet rinner ner mot stekytan. Stek ett par minuter till. Vänd sedan och stek på andra sidan.

Några ord om maträtten:
När man lyckas tigga till sig lite extra ingredienser av resekompisen, så som ostbitar och några räkor, kan måltiderna bli riktigt lyxiga och goda! Grundreceptet är med ägg, tomat, salt och peppar, men däremellan kan man blanda i vad som helst, som man fått över från gårdagen eller det som råkade vara billigt i mataffären vid senaste besöket.

Fläskig hundpannkaka

För 1 väldigt sugen hund

Ingredienser:
1 dl pannkakssmet (förbereds efter grundrecept)
1 Beefstick (hundgodis)
1/2 dl ost

Gör så här:
Lägg lite smör eller olja i stekpannan och häll i pankakssmeten. Häll över bitar av Beesstick och ost. Stek i ett par minutet och vik sedan pannkakan och stek ytterligare ett par minuter på både sidorna.

Några ord om maträtten:
Självklar ska hunden också ha något smarrigt komplement till torrfodret ibland. För en hund som dessutom rör sig mycket och har svårt för att lägga på sig tillräckligt är den här måltiden suverän. Mycket uppskattad enligt smakpanelen!

Hästfakta

Sen jag träffade min fina vän hästen, har jag fått ett annat trevligt ämne att tänka på när jag cyklar, än bara rasfunderingar. Hästar är rätt fina djur faktiskt. Jag har ju liksom aldrig "hållit på" med hästar, men jag har varit med mina kompisar i stallet då och då och lärt mig lite om dem.

Under tiden jag jobbade på ZooZity (djuraffär) lärde jag mig ganska mycket om hästar, faktiskt. Jag lånade nämligen en bok från hästavdelningen (som hette typ "Min första häst" eller något liknande) och den lusläste jag från pärm till pärm. Sen gjorde mina kära vänner på hästavdelningen ett seriöst prov till mig där de ställde frågor från boken. Gissa vem som kammade hem ett MVG, men nästan alla rätt! ;) När jag suttit här på cykeln har jag funderat på hur mycket jag egentligen kommer ihåg om hästar och här kommer en liten sammanfattning av det. Håll tillgodo!

Fakta om hästen:

Hästen är ett mycket socialt flockdjur som tycker om att umgås med sina kompisar, samt att springa och att äta. Hästar äter bara vegetarisk mat.

Hästen äter ungefär 6-7 kg grovfoder och 1-2 kg kraftfoder varje dag (om det är en normalstor häst). Grovfoder är typ hö eller gräs och kraftfoder kan vara havre, hästpellets, betfor eller mussli. Den behöver också extra vitaminer och salt.

När man har en häst måste man köpa en massa (dyra) saker till den. Den behöver: En sadel, ett schabrak (dyna som man lägger under sadeln), ett trens och tyglar (det man håller i när man rider), fyra benlindor, fyra benskydd (som måste matcha till schabraket), ett sommartäcke, ett vintertäcke, ett regntäcke, ett fintäcke, en grimma och ett grimskaft, en fingrimma och ett fingrimskaft, en extra grimma och ett extra grimskaft, en mjuk borste, en hård borste, en grej som man skrapar av borsarna med, en massa andra borstar, en hovkratts, en tvättsvamp, två IKEA-säckar till hö och två plasthinkar till mat.

När man ska köpa sina hästgrejer är det bra att veta att det fins tre storlekar för hästar; Ponny (liten), cob (mellan) och full (stor). Man kan liksom inte ta med hästen till djuraffären för att prova, så som man gör med hundar.

Hästen behöver ryktas. Det är att man borstar och kammar den. Då faller också en hel del smuts av. Men man behöver också duscha den emellanåt, med ett speciellt hästschampo.

Hovarna ska krattsas. Det betyder att man tar en hovkratts och skrapar ut skitet under hovarna. Det är en grej inne i hoven, en lång klump liksom i mitten. Den ska man inte försöka skrapa bort. Man måste skära bort lite av hoven ibland (precis som att man måste klippa klorna på en hund), den kallas att man verker hovarna. Man spikar också på en hästsko under hoven, så att hästen inte sliter på sina hovar för mycket när den går på hårt underlag. Hästens tänder kan växa och bli för långa. Då måste en speciell hästtandläkare komma och skrapa ner tänderna. Hästen kan också behöva masage emellanåt.

På dagen går hästen med sina kompisar ute i en hage och på natten sover den i en box inne i ett stall. Den står upp och sover. Fast den kan ligga ner också.

När man rider har man trens och tyglar på hästen och när man går ut och går med den har man grimma och grimskaft (det heter inte koppel, det har jag lärt mig nu). Skillnaden på ett grimskaft och ett koppel är att grimskaften oftast är tjockare och har en knut i änden, istället för en ögla.

När hästen ska gå in i stallet på kvällen är den ofta ivrig eftersom den ska få sin kvällsmat serverad där inne.  När man ska leda hästen in i stallet tar man på den sin grimma och grimskaftet. Man ska INTE hålla längst ut i knuten och gå vid hästens rumpa. Speciellt inte om det är en jättestor och hungrig pojkhäst... (jag har personlig erfarenhet av det här). Man ska istället ha hästens huvud brevid sig i kort koppel, så att man har kontroll över hästen. I alla fall om man inte känner den.

På sommaren låter man sin häst åka på semester. Det kallas sommarbete. Man kör helt enkelt iväg den (och dens kompisar) till en annan stor hage där man odlat gräs och blommor och annat som hästen tycker ät fint och gott. Den behöver ju precis som vi  miljöombyte och en plats där den kan vila upp sig i lugn och ro. Komma bort från vardagen lite (med stressiga in- och utsläpp, jobbiga träningsprogram och stallets bajslukt). Under den här semestern tränar man alltså inte lika mycket, men man kan ändå ta ut hästen på promenader eller gå och bada med den. Eller rida barbacka genom skogen, eller något annat som hästen tycker är kul att göra på sin semester. Hästen får sova under bar himmel under sommaren, vilket den tycker är spännande. Även om hästen mest vill chilla under sommaren och inte behöver matas med kraftfoder, måste man ändå åka och titta till den varje dag och se till så att den har färskt vatten och mår bra. Den äter alltså bara grovfoder under sommarbetet (gräs, blommor och sådant), så man behöver inte ta med någon extra mat (förutom godis då).

Hästen är ett snällt djur. Den har (oftast) respekt för sin ägare och vill gärna lyda, bara den förstår vad den ska göra. Man måste vara tydlig mot den, men man behöver inte ta hårt i den på något sätt, eftersom den har mycket bra känsel. Man trycker på olika ställen på hästen (med fötterna) och gör olika ljud för att berätta för den vad den ska göra. Man berömmer den genom att klappa den på halsen. Man använder ibland piska för att peta, peka och visa hästen vad den ska göra. Man kan också muta den med morot.

Jag lovar, jag har skrivit det här helt utan google (en uttråkad kväll i tältet)! :)

måndag 26 september 2011

Min finaste och sorgligaste present

Ett av de finaste mötena jag haft i mitt liv var också en av de som gjorde mest ont.

Det var när vi cyklade ute på en stor landsväg vi helt plötsligt såg den här vackra, men otroligt magra lilla hästen stå fastbunden, med plastsnöre i ett staket. Full av fasa hoppade jag av cykeln och hästen stannade upp och tittade på mig. Vi närmase oss varandra försiktigt.
Till en början tvekade hon på om hon kunde lite på mig. Jag visste inte heller hur jag skulle röra vid henne. Jag är inte så van vid hästar och jag vet inte ens riktigt var de vill bli klappade. Jag fick testa mig fram. Bara efter några minuter kunde jag klappa henne var som helst och så fort jag slutade puffade hon med sin mjuka mule mot mina armar och händer. Jag har aldrig mött en så kärlekstörstande häst innan. Jag har ridit på kompisars hästar några gånger i livet och verkligen tyckt om dem, men aldrig någonsin kommit nära dem på det här sättet.
 
 Hur kan man göra så här med en varelse man har ansvar över. Det är helt ofattbart.
Pälsen var helt matt och det föll av hur mycket som helst när jag klappade henne. Hovarna var också långa och liksom tillplattade. Det såg verkligen inte bra ut.
Så mycket känslor kom fram på en gång och när jag hade hennes huvud i min famn och mitt ansikte mot hennes varma panna kom tårarna. Jag bara stod där och grät. Så lycklig över att ha lärt känna denna vackra tjej och vunnit hennes förtroende, så otroligt ledsen över att jag inte kunde hjälpa henne.

Det är sen kväll nu när jag ligger i tältet och skriver om det här. Tårarna har kommit igen och vill inte sluta rinna. Jag vill bara cykla tillbaka till stängslet och åtminstone stå där med henne en liten stund till. Tänk om jag bara hade kunnat binda fast henne vid cykeln och låtit henne trava med mig till Malaga. Sen ta henne på flyget hem. Hon hade kunnat bo i min kompis fina och rena stall, fått massor med mat, hästkompisar och kärlek.
Istället fick jag säga hejdå till henne med klichéartade fraser som "ha det bra" och "det kommer att ordna sig", när jag egentligen ser i mitt inre hur hon snart kommer att bli sjuk av svälten och falla ihop, helt ensam ute vid vägen. Men jag ljög inte bara för henne. Jag berättade att jag verkligen kommer att sakna henne och lovade att jag aldrig någonsin kommer att glömma vår fina lilla stund tillsammans.

Tack Niklas! (och såhär blev födelsedagen)

Tack för dessa fina presenter, Niklas! En pump och en kniv. :) Det är rätt bra att ha en egen pump som fungerar till schrader (för det kan ju verkligen behövas). Och det är rätt bra att ha en grönsakskniv, som är vass nog att dela till exempel tomater med, för det gör jag i princip varje dag. Så fina saker som jag blev så glad för!
En massa choklad fick jag också. Ja, han känner mig väl nu efter de här månaderna. Och nej, jag har INTE ätit upp allt än. Herregud, det har bara gått ett dygn. Jag har faktiskt nästan halva 300-grams Milka-kakan kvar. Så det är så!

Sammanfattning av dagen:
Det var absolut värt 10 euro att få vakna upp helt ren och fräsch på sin födelsedag! Det var på en campingplats i Dos (söder om Sevilla).Vi tog sovmorgon och sen internettid på camnpingen till 11, innan vi gav oss ut på vägarna. Otroligt korkat egentligen, eftersom vi bara kunde cykla till kl 13, sen slog värmen ner oss under ett träd ute vi en mycket stor och trafikerad landsväg. Det var så otroligt varmt igår och värmen höll i sig betydligt längre än vanligt. Vi kunde inte börja cykla förrän vid 19. Vanligtvis börjar vi igen vid 18 (notera att vi nu ställt fram klockan en timme igen eftersom vi cyklat ut från Portugal som är i en annan tidszoon). Det är bara att ställa sig ute i solen och kolla "går det att cykla än?" och man får då direkt svaret "ja" eller "nej". Typ så enkelt är det. ;) När det väl blivit svalt nog, ska man börja cykla direkt, för sen går de riktigt snabbt tills solen gått ner. Igår, när solen gått ner var det 29 grader varmt (det var när vi cyklade in i en stad och såg det på en skyllt), så ni kan tänka er hur det var ute vid vägen under siestan...! Det var ett ganska olämpligt ställe att ta siesta på. Tänk er att sitta 6 timmar under ett träd och vänta. Vi kunde inte prata med varandra heller, utan att skrika, för trafikljuden var för höga.

MEN trots allt blev det en mysig siesta. :) Jag hade en del mail sparade på datorn och jag hann svara på alla i lugn och ro, utan att batteriet dog. Jag hann också lyssna på musik, mysa med världens mysigaste podengo och sova lite. En bra födelsedagssiesta!

Sen träffade jag någon som satte spår i mitt hjärta för alltid (se inlägget ovan).

Kvällen avslutades på en bar där jag överraskades med helt ofattbart många födelsedagshälsningar, på bloggen, på mailen och framför allt (såklart) på Facebook. Vilka underbara vänner jag har! Jag kände mig verkligen lycklig när jag satt där och läste. STORT tack till er alla!

När natten nalkades började vi leta lägerplats, vilket gick sådär... Det slutade med att vi valde en plats precis nedanför en vall vid en landsväg. Det kändes ändå ganska bra. Vi trodde inte att vi skulle synas uppifrån vägen, speciellt inte efter att vi släkt pannlamporna. Men först skulle vi sätta upp tälten. Precis när vi både två skulle banka i de första tältpinnarna såg vi en bil stanna uppe vid vägen. Det var polisen igen! Tredje gången nu. Haha, de har verkligen falkögon. :) Poliserna var hur trevliga som helst! Först undrade de väl lite vad vi höll på med, men sen när vi med våra charmigaste leenden berättade att vi inte hittade någon camping och att vi skulle ge oss iväg tidigt nästa morgon, förstod de oss. De sa att det var okej att vi satte upp tälten där och de tipsade även om camping i Tarifa, som vi ny cyklar mot nu. Sen fick vi deras nummer om det skulle vara något. Dessa underbara poliser gjorde oss så glada! Det är också rätt skönt att gå och lägga sig när man fått polistillstånd för tältplatsen. ;)

Det här blev en väldigt speciellt födelsedag och faktiskt en av mina allra bästa!

söndag 25 september 2011

Födelsedagen och det officiella beskedet

Idag fyller jag 25 år. Det betyder att jag nu tar steget in i vuxenvärlden på riktigt, vilket känns konstigt, men ändå helt okej. Jag har nu levt en fjärdedel av mitt liv (jag tänker nämligen bli 100 år, varken mer eller mindre) och det känns också konstigt och lite läskigt, men ändå helt okej det med. Jag har i alla fall hunnit med en del på mina 25 år. Bland annat bott på 17 olika adresser, pluggat på roliga utbildningar, jobbat med mina drömjobb (djurpark, djuraffär och guide utomlands), varit matte till två fantastiska hundar, samt cyklat nästan hela Europa runt.

Idag har jag tagit ett beslut. Det kommer göra en del av er besvikna och andra glada. Jag har nämligen bestämt mig för att ge upp letandet efter en ny reskompis och åka hem från Malaga. Det har varit väldigt jobbigt att gå (eller cykla) omkring och inte veta hur saker och ting kommer att bli. Jag behöver få lite tid på mig för att ställa in mig på att åka hem. Jag behöver också tid för att ordna allt praktiskt inför hemresan. Jag tror att jag kommer må bättre av att bestämma mig nu. Bättre än att jag går och hoppas in i sista sekunden att någon kommer att dyka upp och sen plötsligt vara tvungen att lämna resan utan att riktigt känna mig färdig med den. Jag vill kunna njuta av de sista dagarna, som just sista dagar. Det sägs ju att man ska sluta när man är på toppen och det känner jag att jag är nu.

Det var inte många dagar sedan jag gjorde ett sista desperat försök att hitta en reskompis genom bloggen. Men faktum är att jag i mer än två månader har letat runt efter någon mer att cykla med. Först ville jag bara att jag och Niklas skulle få sällskap av någon annan en bit av resan. Därför letade jag i cykelforumet på Utsidan.se. Jag har mailat alla som varit ute i dessa länder och cyklat, samtidigt som vi. Men det var ingen av de andras resrutter som passade ihop med våran. Sedan Niklas bestämde sig för att åka hem, har jag letat intensivt på internet efter andra långfärdscyklister och även annonserat ut att jag själv letar efter sällskap. Men det är inte många som är ute och cyklar i dessa tider och på dessa platser (antalet långfärdscyklister vi mött på resan kan räknas på en hand), så det känns tyvärr som att chansen hela tiden har varit mycket liten att hitta någon.

Den här resan har pågått i 110 dagar nu och vi har cyklat 5939 km. Jag vet inte vilket datum jag åker hem, eftersom jag kanske kommer behöva vänta i Malaga på ett billigt flyg, eller något annat sätt att ta mig hem på. Resan kommer i alla fall sluta på ungefär 4 månader, som det var tänkt från början. Jag är väldigt nöjd och glad över att vi faktiskt varit ute så lång tid.

När jag önskade mig brev, var jag inställd på att fortsätta en eller två månader till efter att jag hämtat ut dem på postkontoret. Jag tänkte att de skulle trösta mig när jag cyklade själv, alltså innan jag förhoppningsvis skulle hitta en ny reskompis. När jag inte hade någon att prata med kunde jag plocka fram breven och läsa lite. Nu kommer jag hämta ut breven uppskattningsvis en vecka innan jag åker hem. Men jag lovar er, jag kommer bli precis lika glad för dem ändå!

Självklart kommer jag att skriva i bloggen hela resan ut (en till två veckor till) och kanske även lägga ut en del inlägg efter att jag kommit tillbaka till Sverige. Jag har ju tusentals bilder på datorn och hur mycket minnen som helst, som kan bli till berättelser även efter resans slut.

Sen när jag skrivit färdigt om resan ska jag börja skriva i en annan blogg (Tassar och hjul) som kommer att handla om mig, mina hundar, våra träningsstunder och våra äventyr på cykel och inlines. Hoppas att jag får med mig några av er läsare dit. Det är så kul att skriva när man vet att folk läser!

Men hur som helst, "resan" är egentligen inte klar för mig. Mitt mål är att omringa hela Europa med min resväg. Det kommer fattas en bit, mellan Malaga och Venedig. Jag är fullständigt övertygad om att jag någon gång i livet kommer avverka den sträckan på cykel. Kanske redan om ett par år, kanske om många år, när barnen är utflugna och huset är sålt. Men cykla runt Europa, det ska jag hinna göra innan jag dör. Jag har trots allt 75 år på mig.

Frågelådan


Jag har kommit på en kul sak. Eller en sak som jag tror att ni kanske skulle tycka vore kul i alla fall. :) Jag antar att det uppstår en del funderingar när man läser bloggen. Allt skriver jag ju inte om. Som vardagliga rutiner och annat som jag själv inte tänker på som något speciellt. Eller kanske saker som ni egentligen skulle vilja läsa om, men som jag inte tänker på att nämna i bloggen.
Är det något just du undrar över? Ställ en eller flera frågor, eller peppra mig med hur många som helst. Ni får 5 dagar på er att skriva ner frågorna som kommentarer på det här inlägget, så ska jag försöka svara på alla (eller så många som möjligt) i ett inlägg om några dagar!

Tillägg: Skriva gärna frågorna i punktform och inte i flytande text, så blir det lite enklare att skilja ut de separata frågorna och ge kortfattade svar. :) Tack på förhand!

Tillägg 2: Ni behöver absolut inte vara rädd att upprepa en fråga som någon annan redan skrivit. Det är bara bra att veta att fler undrar samma sak, när jag ska välja vilja frågor jag ska svara på. Det ser nämligen ut som att det kommer att bli några stycken. De frågor jag inte har möjlighet att svara på i svarsinlägget, kommer jag svara på som kommentarer eller vi mail. Jag hoppas att jag kan ge er svar på allt ni undrar över!

Sammanfattning : Portugal

Ungefär såhär cyklade vi igenom Portugal:
(Karta kommer här snart.

Billig mat 
Speciellt frukt och grönsaker. De flesta frukter ligger på mellan 1 och 2 kr! 
Inga vägrenar 
Men vägarna är ganska okej ändå faktiskt. 
Sluta tuta! 
Alltså, vad är det med portugiserna och deras tutande?! Flera gånger om dagen råkar man ut för det. Bilar som kör förbi en ute på landsvägen (och ganska när en eftersom det inte finns några vägrenar) och när de är precis brevid en lägger de sig på tutan. Man får ju världens chock och det spelar ingen roll hur många gånger det händer, man vänjer sig aldrig. När man i panik tittar upp ser man att de glatt vinkar och gör tummen upp i backspegeln. De tutar alltså oftast för att peppa och heja på, vilket visserligen är trevligt, men inte till priset av att man blir vettskrämd och riskerar att cykla av vägen. Ni som kör förbi långfärdscyklister (eller vilka cyklister som helst), ta åt er av mina ord, tuta inte om det inte är absolut nödvändigt. Man kan hålla ut en hand med tummen upp, det räcker och det värmer helt lagom mycket. :)

PODENGOLAND!
Innan vi cyklade in i Portugal hade vi inte sett en enda podengo på hela resan. Jo, förresten en, men förutom Vilse, ingen annan. Precis på andra sidan gränsen, alltså typ 200 meter från Portugalskylten stod två snygga grande-podengos (stora modellen) och vaktade en fruktodling.
 
Tyvärr var det så här man såg nästan alla podengos i hela Portugal. De stod inne bakom ett stängsel och gapade. Så det blev inte många foton på dessa snygga hundar.
 
Men det fanns faktiskt en del som var ovanligt ovaktiga också.
 
Och en de som var älskade familjemedlemmar, som den här 9-åriga, strävhårsfabrorn (även om dessa verkade vara väldigt få). Det är alltså framför allt vakt och jakt de används till här i deras hemland. Veterinären sa till och med åt oss att vara försiktig och ha uppsikt över Vilse, eftersom dessa hundar är väldigt eftertraktade hos jägarna (som jag förstod det är det en viss stöldrisk på podensgos). Vi lämnar inte Vilse ensam i en sekund ens, så det är nog ingen risk. Vakt och jakt är i alla fall inte riktigt hans grej. Han sysslar mest med spring och kel. ;)

Lite fler bilder från Portugal

 
Vilse rapporterar: Eh, hehe... Matte, det står ett ganska stort får här på vägen. Vad gör vi åt det?
 
Svar: Vi går försiktigt förbi.
Det framgår nog inte riktigt hur liten och späd denna boxervalp som flickan bär omkring på är (själv fick jag en chock när jag såg den). Enligt ägarna är den en månad gammal. :I
Mellanmål: Banan med bröd. Om man har varit på IKEA och handlat superbillig choklad kan man dessutom få den riktigt smarrig! Och allt för under femman. :)
 Vi stannade vid en minifestival i en liten by och tittade på folkdans. Ungefär två sekunder efter att den här bilden togs vände sig halva publiken om och tittade på oss istället. Vi var tydligen den största publiksensationen den här kvällen.
Jag går och handlar en baguette för en euro. Alla dessa mynt alltså... :P
Om ni bara visste hur mycket längre vägarna är i verkligheten, än på kartan. Och så mycket brantare...
Och så mycket vackrare. :)
Hallå! Det här är inghet jäkla förvaringsutrymme, det är min bädd!

lördag 24 september 2011

Rasfunderingar

Man får lätt uppfattningen om att när man sitter på cykeln och trampar, så bara sitter man där och trampar och inget annat. Men tänk så mycket tid man får till att tänka! Flera timmar om dagen sitter man där och funderar. Efter 109 dagar har man hunnit tänka rätt mycket. Vad jag tänker på varierar lite från dag till dag, tid till tid. Det handlar mycket om framtidsplaner, om hur jag är som person och vad jag skulle kunna förändra, men mest (och då uppskattningsvis ca 70% av tänkartiden) tänker jag på mitt framtida hundköp.

Det här inlägget kommer bli långt och enbart handla om hundar. Ni som är intresserade av hundar, snälla läs och snälla kommentera! Jag behöver er hjälp i allt mitt rasgrubblande. Er andra rekommenderar jag att läsa ett annat inlägg istället. ;)

Vilken ras ska jag välja? Så fort jag hunnit komma till ro hemma i Sverige igen och allt rullar på som det ska, är jag redo att öppna upp mitt och Vilses hem för ännu en hund. Det här kan röra sig om några månader, upp till ett år. Alltså dags att snart hitta "min" ras, så jag kan börja sätta mig in i hur det ser ut med uppfödare, linjer och individer. Det här med att välja ras är något av det roligaste som finns, men just nu har jag fastnat lite och behöver därför era tips, råd och erfarenheter för att förhoppningsvis hamna rätt i denna hundrasdjungel.
Ja, var börjar man? Kanske med det minst viktiga, utseendet. Det spelar ju ändå på något sett roll i valet och för att ni ska få en liten bild av vad jag faller för kommer här en lista med de fem (enligt mig) vackraste hundraserna:

1. Canaan dog
Min första hund, Zion var en canaan dog och jag kommer antagligen för resten av mitt liv jämföra alla hundutseenden med hans oslagbara skönhet.

2. Podengo portugues (framför allt liso/pequeno)
Se bilderna i bloggen så förstår ni vad jag menar. ;)

3. Korea jindo dog, grönlandshund, siberian husky (de får dela plats)
Dessa hundar ÄR bara vackra, så är det.

4. Hollandse herdershond, malinois, vit herdehund (de får också dela plats)
Snyggaste hundarna. Både vacker och sportig look.

5. Okej, nr. 5 får också delas av en massa raser. Bland annat:
De flesta andra urhundraser (med vackra och uttrycksfulla ansikten) och många fågelhundar (som har så snygga och atletiska kroppar).

Jag vet, det här blev en ganska kass lista, men i alla fall. Ni förstår ungefär vad jag gillar; Naturliga, atletiskt byggda hundar, med stående öron och inga andra konstigheter. Hundar som ser ut som hundar; Normala proportioner, normal päls, en hel svans, en hel nos och så vidare. Ju naturligare desto vackrare.

Men hur som helst, skönheten kommer inifrån och jag har börjat inse att jag kanske måste bortse från detta vid val av nästa hund. Jag vill ha en hund att träna med och dela mitt friluftsliv med. Det är framför allt drag jag vill träna, samt lydnad och lite bruks (gärna uppletande och sök).

Att hunden är en "arbetsnarkoman" skrämmer mig inte, då jag också är det. Jag vill ha en hund som är stark och uthållig, gärna lite småvild och som älskar att träna. Jag är typ en sådan här människa: "Vad ska vi göra i helgen...? Hm. JA! Vi åker inlines till Helsingborg (6 mil från Malmö)." Jag vill inte bara ha en hund som klarar av att springa så långt på två dagar, utan en hund som bara "JAAA, vilken fantastik bra idé!". Jag vill verkligen träna drag (inlines, kickbike, cykel) och jag kan tänka mig att även tävla i barmarkskörning. Det ska alltså vara en hund som precis som jag och Vilse älskar friluftsliv och motion.

Det som är mitt största intresse i livet och som jag tyvärr inte delar med Vilse, är hundträning. Jag bara älskar att sitta med klickern och klura på hur jag kan lära in eller finslipa ett visst moment. Vilse kan komma ut i köket när han känner korvdoften, testa med ett par olika grejer, men när det inte var det jag tänkt, vänder han och går igen. Korven kan han ta senare, när den är gratis. Vilse gillar dock att springa och att hoppa. På agilitybanan är han riktigt snabb och smidig. Han älskar det verkligen! Men han orkar inte riktigt koncentrera sig på vägen genom banan, utan tar de hinder han själv vill och känner för. Det är jättekul att träna agility med honom ändå, även om det är på hans villkor, så det ska vi fortsätta med.

Jag skulle dock älska att komma lite längre i någon hundsport än på bus- och leknivå. Under gymnasieåren hade jag hand om en grå schäfertik, Esta. Det började med att jag passade henne och slutade med att jag lånade henne så mycket jag bara kunde i vardagen, i skolan, med kompisarna och ute på brukshundsklubben. Denna fantastiska tik som jag hade i tre år, älskade jag precis som om hon vore min egen och jag har så många fantastiska minnen ihop med henne. Det var med henne mitt intresse för lydnad och bruks uppstod.

När Zion kom in i mitt liv hade jag också stora ambitioner. Jag visste att det inte skulle bli som att träna en schäfer, men jag och hans husse hade i alla fall förhoppningar om att kunna köra lite lydnad, agility och drag med honom. Zion kunde tyvärr inte slappna av och koncentrera sig på träningen ute bland andra hundar, men blev en mästare på servicehundstrix hemma i lägenheten. Han var så otroligt smart och rolig att träna, att det inte spelade någon roll om vi kunde tävla eller inte. Drag var aldrig något Zion blev intresserad av. Han sprang glatt med ett par hundra meter på inlinesturerna, sedan var det jag som fick dra honom om vi skulle köra i någonting högre än hans lugna, harmoniska travtakt. ;) När det kom till vardagslydnad var Zion dock en stjärna. Det var så viktigt för honom att hålla ihop och vara uppmärksam på mina signaler. Med små ljud och rörelser styrde jag honom och han var en ren fröjd att promenera omkring med. Han gjorde mig så stolt.

Även om jag fullkomligt älskar urhundarnas fantastiska personligheter (och utseende) finns det en del anledningar till att jag nu funderar på att välja en mer domesticerad ras.

Jag har insett mer och mer att jag faktiskt inte alls har något behov av en vakthund. Jag rör mig väldigt mycket ute bland folk och andra hundar. Jag vill kunna ha med mig hunden till berget när jag klättrar, utan att den ligger och vaktar min väska för förbipasserande friluftsmänniskor. Jag vill kunna ha med min hund på släktmiddagarna utan att halva familjen hoppar till i ren skräck för att hunden har hört ett ljud utanför som måste markeras.  Jag vill kunna ligga på en filt i parken, med halvslutna ögon, utan att hunden flyger upp och vaktar för en glassätande barnfamilj som råkade gå för nära. Dessa exempel är tagna ur livet med Zion (trots att han i övrigt älskade alla människor, även främmande, framför allt alla jag sa "Hej!" till). För honom helt naturliga beteenden, för mig fullt försåtliga, men för resten av samhället, helt oacceptabla. Jag kan tycka att Vilse har precis lagom mycket vakt i sig; Skäller när det ringer på dörren, eller när någon skum typ plötsligt dyker upp. Men inte ens det känner jag att jag har något behov av. De flesta hundar vaktar lite, men enligt mig får de gärna skälla så lite som möjligt (för min omgivnings skull).

Så, vilka raser har jag själv funderat över?

Eftersom jag vill ha en hund att träna både drag och lydnad/bruks med, känns någon av bruksraserna mest aktuella. Mina absoluta favoriter är holländare och malinois, men jag har även varit sugen på dobermann. Tyvärr är alla tre av den typen som folk i familjen och ute på stan skulle bli rädda för. Schäfer vill jag inte ha då jag tycker det är väldigt kul med utställningar (visa upp min hund, prata med andra som har rasen, shoppa hundgrejer och hela atmosfären). Den utställningsavlade schäfern tilltalar mig inte så mycket, bland annat på grund av det allt för slutande korset (ryggen). Om man hittar en riktigt bra vit herdehund, från arbetande föräldrar kan man kanske både ställa ut och träna/tävla. Men hur är det egentligen med inaveln och hälsan...? Rasklubbens RAS-dokument ser inte så bra ut. Och hur är det med skällandet? Jag har också varit mycket inne på korthårig collie och australian kelpie, men kelpien är för liten för drag och jag tror man ska ha ganska mycket tur om man hittar en riktigt bra draghund  i collieraserna, eller?

Det ligger också nära till hands att titta på fågelhundarna, om man vill ha en dragvillig träningskompis. Rasen flatcoated retriever hittar jag inte många "fel" i. Det är en glad, snäll hund (som kanske till och med mina hundrädda familjemedlemmar skulle tycka om), som älskar att jobba och det finns dem som används till drag. Men hur uthålliga är dem? Enda nackdelen är väl egentligen att det inte alls känns som en Matilda-hund utseendemässigt (även om de egentligen är väldigt vackra) och de kanske är lite väl tramsiga (hysteriskt glada i folk). Men annars gillar jag dem och jag tror att en sådan hade fått ett ganska kul liv hos mig och Vilse. Andra fågelhundsraser jag gillar är framför allt ungersk vizsla, långhårig vorsteh och irländsk setter. Men hur är dessa hundar i vardagen? Jag har en kompis som är jägare och som gärna vill att jag skaffar en fågelhund, så att han kan låna den när han jagar fågel. Så jaktträning kan jag ordna för hunden. Frågan är bara hur mycket jaktintresset kommer påverka den övriga träningen? Hur mycket kommer hunden kunna koncentrera sig på mig och uppgifterna, istället för att nosa runt och spana efter fåglar? Kommer man kunna träna uppletande med den, utan att den springer iväg och letar upp egna grejer?

Givetvis har jag också kollat mycket på polarhundsraserna, framför allt Siberian Husky och Grönlandshund. Ibland blir jag så sugen på drag att jag i korta perioder funderar på att skita i alla lydnads- och bruksplaner och bara satsa på draget istället. Dessa raser har dessutom en obefintlig vaktinstinkt och är glada i främlingar. Men samtidigt vill jag kunna vara ute i skog och mark med min hund lös och om inte tävla, så åtminstonde träna lite och leka med den. Har Grönlandshunden ett större föremålsintresse och större intresse för att samarbeta än en husky? Det står så väldigt olika på olika ställen man läser om Grönlandshunden. Man kan tyvärr också läsa om att den bör hållas i hundgård, eftersom den behöver stort utrymme. Men min lägenhet är större än  en hundgård. Temperaturen kanske blir lite väl hög dock och jag vill inte riskera att få en hund till med seperationsångest, så grönisen kanske är ett dumt val ändå.

Ibland blir jag också sugen på att ta hand om en stackars missförstådd och understimulerad hund som hamnat hos fel ägare. En vuxen hund har redan ett fasit på mentalitet och beteende och man kan börja träna med den tidigare. Men en valp har man större chans att anpassa till det livet man själv lever. Så det har också sina för och nackdelar. Oavsett vuxen eller valp, är rasfrågan kvarstående.

Så, vad säger ni? Har ni några erfarenheter av de olika raserna som jag nämnt, eller har några andra raser att tipsa om? Bör jag prioritera att hunden fungerar ihop med människorna i min omgivning, eller kan det vara värt att ha en roligare hund att träna med, men som kanske inte kan tas med på familjemiddagar och i den folktäta parken?

Alla åsikter och funderingar tas tacksamt emot! :)

Siestastyle

Siestastyle 1
  
Siestastyle 2
Siestastyle 3
Siestastyle 4
Siestastyle 5

torsdag 22 september 2011

Fantastisk bra kvällsläsning!

21/9
Inatt låg jag vaken länge. Varför? För att jag grubblade över något? Nej. För att det var en envis sandmygga inne i mitt tält? Nej. För att jag hade världens bästa hundtidning i min hand? JA!
Det var i postkontoret i Tavira jag igår kunde hämta tidningen som Hundsport skickat. Återigen blev jag överraskad över hur stor och fin artikeln var! De har verkligen gjort ett bra jobb och jag är så tacksam över att jag och Vilse fick vara med. All kontakt med redaktionen har också varit rakt igenom possitiv och direkt när tidningen var tryckt skickades den ner hit till Portugal. Toppen!
Jag kunde bara inte sluta läsa. Så underbart. Jag fick nästan lite hemlängtan på köpet. Jag vill hem och träna agility och freestyle, läsa hundböcker, ställa ut Vilse, skaffa lillasyster till Vilse (framför allt det) och allt annat kul man gör som hundägare.
Kanske är jag partisk, kanske hade jag längtat efter att läsa om hund så länge, eller var det här nummret bara lite bättre än alla tidigare tryckta nummer?
Per Jensen är en av mina idoler. Jag har varit och lyssnat på honom ett par gånger (bland annat på Hundens Beteendebiologi och ADC) och försöker komma över så mycket av möjligt av det han skrivit. Den här texten var riktigt kul att läsa och innehöll rätt imponerande fakta. Tänk att jag hamnade i samma nummer som honom... :)
Vilses stora idol är mysfabrorn Anders Hallgren och han var ju också med som vanligt. Honom har jag och Vilse träffat då vi hade honom som lärare på instrukrörsutbildningen (Hundutbildningsgruppen). Vilse tyckte verkligen om Anders. Och Anders gillade faktiskt Vilse lite extra också. Han är nämligen lite lik Anders egna hund Macho (dv. pinscher/chihuahua). Alltså, det var Vilse som ville skryta lite om detta, men nu vidare till texten i tidningen.
Jag tyckte att det var kul att Anders Hallgrens och Micki Gustafsons texter gick väldigt mycket hand i hand i detta nummer. De handlade båda om att hundar ser, lär och tar efter, inte bara utav varandra, utan även av oss. Så bete dig så mot din hund, som du vill att den ska bete sig mot andra. Det tycker jag är ett bra motto som man bör ha i åtanke i sin relation med hunden.
Sen var det den artikeln "Om ledarskap" där Michael Fossum gav kretik mot Anders Hallgren, som kritiserat det som Barbro Börjesson skrivit (vilket jag inte läst). Det var ganska kul. Varför skulle en flock/familjegrup inte kunna fungera och överleva om det inte fanns en hierarki med inslag av dominans? Det beskriver inte Michael Fossum. Vem har han fått lära sig detta av? Kanske av de som har lärt sig av de som har lärt sig av de som forskat på vargar, instängda i hägn, i ständig konkurrens av resurser. Det lustiga är att denna Fossum ger Hallgren en massa kritik för att hänvisa till icke vetenskapliga studier, men Fossum själv helt glömmer bort att hänvisa till någon forskning eller studier över huvud taget, som ger belägg för hans teorier (som långt ifrån är självklara).
Det var jättekul att läsa lite mer om Eva Bodfält, som också hamnar högt på min hundvärldsidollista. När nästa hund kommer in i familjen ska jag testa att köra skvallerträning redan från valpsben och se hur det går. Vi har en hel del att "skvallra" på där jag bor. Ungefär 200 kaniner ute på gården. Jag kan inte fatta hur jag kunde ha sådan ofantlig tur att just min lille kaninjakthund helt har missat att läsa sin rashistoria. Skvalleträning har liksom aldrig riktigt behövts på honom. Han kan promenera förbi dem på bara ett par meters avstånd, utan att ens titta på dem. Det blev alltså ingen lure corsing-träning, som jag hade tänkt innan jag fick hem honom. ;) Men det finns annat roligare att träna, så det gör inget.
På tal om små portugisiska kaninjägare! Såg ni att det var ytterligare en podengo portugues i detta nummer?! Liksom, hur ofta ser man en podengo i hundtidningar? Och nu två stycken i samma nummer. :) Det var podengon Sigge, som precis som Vilse tränar freestyle. Så roligt! Jag skulle också behöva hjälp med olika belöningssätt för att öka Vilses motivation vid träningen. Han älskar alla trix som har med springa och hoppa att göra, men allt som går långsamt och där han behöver koncentrera sig tycker han är tråkigt. Det gäller att lägga upp det så att han belönas med de övningar som han tycker är extra kul.
Nu har jag inte mycket kvar att läsa i tidningen (typ ringrapporterna och länsklubbsnytt, haha). Det har jag sparat till ikväll. ;)
Ni som läst tidningen, vad tyckte ni? Jag älskar att diskutera hund, i alla former, så skriv gärna i kommentarerna om det var något speciellt i tidningen som ni hakade upp er på eller bara gillade extra mycket!

Atlanten igen!

Det var en hel mådan sedan vi såg havet faktiskt. I San Sebastian, andra dagen i Spanien. Sen dess har vi cyklat uppe i bergen och ute på landsbyggden. I Porto var vi nästan framme vid kusten, men av olika anledningar vände vi i stan och körde söderut. Så ni kan tänka er hur underbart det vara att springa ut i det salta vattnet!

Det är så otroligt salt här nere, att jag nästan somnade när jag låg och flöt vid ytan. De hade hundratals stora basänger precis vid platsen där vi badade, där de utvann havssalt, så det kanske är lite extra salt i dessa områden.

Förutom bad blev det såklart en massa bus på stranden.

Lite freestyleträning. (Haha, notera min snygga bränna...)

Och såklart en massa slappande. Tills en otroligt söt liten svart tik kom springande med sin engelska matte på stranden. Hunden kom från ett herberge i staden och hon kallade henne lite skämtsamt för en "quarter water dog". Och säkerligen var det en hel del vattenhund i henne. Hon såg ut som en raggig liten flatcoated retrievervalp. Vilse och Tullip hade så kul ihop och under hela tiden de sprang och jagade varandra på stranden stod jag och Tullips matte och pratade. Jag glömde helt bort att ta några bilder med kameran, som jag faktiskt stod och höll i handen. Lite synd, men så är det.

Efter lekens slut var i alla fall Vilse såhär slut, så att han la sig ner vid skålen när han skulle dricka. Han ser blöt ut, men det är av Tullips päls. Vilse skulle, tillskillnad från henne, aldrig sätta sina tassar i havet frivilligt. ;)

Det här måste väl vara en sandmygga? Vi är ju på en strand i södra portugal, så det känns ganska troligt. När det började skymma kom det tusentals av dessa myggor från ingen stans. De var helt galna. Stod man stilla hade man plötsligt hundra på sig. Tur att Vilse har fästingmedel som skyddar mot dessa myggor. Vi tog oss i alla fall så snabbt som möjligt till ett ställe där vi kunde slå upp tälten och sov sedan gott hela natten medan myggorna surrade utanför.

onsdag 21 september 2011

Ni som är skrivsugna

De har varit ett par som nu i efterhand frågat om sista dagen för att skicka brev. Så jag passar på att länga in en påminnelse.

Ni som vill skicka brev kan göra det till och med imorgon, 22 september.

Vi kommer nå postkontoret i Manilva uppskattningsvis 28-29 september. Det kan ta lite olika många dagar för breven att komma fram, men vanligtvis 4-6 dagar. Det som händer om brevet kommer fram till postkontoret efter att jag varit där och cyklat därifrån igen, är att de ligger kvar i 4 veckor, sedan skickas de tillbaka till avsändaradressen på baksidan (det är alltså viktigt att man skriver den). Så man kan givetvis chansa, om man nu är lite sen. Det kan ju hända att även vi blir sena dit.

Det ska bli så spännande att se om det väntar någonting där! :)

tisdag 20 september 2011

Resekompis sökes!

Läs gärna inlägget om hur läget ser ut nedan, samt inlägget om varför jag och Vilse nu letar ny resekompis.

Om DU vill komma ner och joina mig och Vilse under en till två månaders cykling, kan du här nedan läsa lite information om resan:

Vi möts i Malaga runt månadsskiftet (sep/okt) och cyklar norrut, mot Andorra och sedan (om tid och pengar räcker) västerut till Venedig. Hem till Sverige tar i oss med flyg eller tåg.

För en tid sedan gjorde jag ett inlägget "En dag i bilder". Dagarna ser inte riktigt likadana ut nu, delvis på grund av värmen, men kika gärna på bilderna ändå, för att se ungefär hur vi har det!

Jag ska nu försöka berätta hur en dag kan se ut här nere i Portugal. Jag kommer inte försöka försköna det, inte heller få det att låta värre än det är. Jag vill vara 100% ärlig, så att den som förhoppningsvis bestämmer sig för att åka ner, är fullt medveten om vad hon/han ger sig in i.

Väckarklockan ringer vid 6.30 på morgonen och efter att ha packat ihop våra saker cyklar vi iväg kl 7:30 (det är då solen går upp). Vi cyklar sedan fram till ungefär kl 11. Mellan klockan 11 och 17 är det alldeles för varmt för att cykla, eller ens vara ute i solen, så då tar vi siesta i skuggan någonstans, eller inne på någon ställe där vi kan ladda våra prylar, gå på toa och i allra bästa fall internetta. Kvällscyklingen blir ungefär mellan kl 17 och 20, eller när vi hittar en väl dold lägerplats. Vi brukar cykla förbi mataffärer varje dag och det går att välja på att köpa färdig mat, burkar att värma eller laga själv (jag föredrar det sista av ekonomiska själ). Jag cyklar i genomsnitt i 16-18 km/h med vagnen (= runt 20 km/h på raksträckor, 5-10 uppför och 30-40 nedför). Det går alltså lite långsammare än vanligt långfärdartempo. Under de 7 milen vi cyklar varje dag springer Vilse mellan 4 till 12 km, helt beroende på underlag, väder och annat som spelar in. Vilses springer i 7-12 km/h, så det kan vara en frustrerande långsamt tempo för den som inte är van vid det, men man kan också välja att se det som en typ av vila. Vi cyklar 10-20 km mellan varje paus, så det kan bli ganska många småpauser under en dag. Tältar gör vi vanligtvis ute i det fria, även om det är olagligt. Tvätta oss gör vi under rinnande kranar på till exempel rastplatser, eller i sjöar och vattendrag. Duscha gör vi när vi hittar och känner att vi har råd med campingplats, men detta sker kanske ett par gånger i månaden, så det gäller att vara rätt tålig för dålig hygien.

Om du tycker att det här verkar vara något för dig får du väldigt gärna höra av dig, så snart som möjligt! En "ansökan" där du skriver om dig själv och varför du vill göra den här resan, skickas till matilda.holger@gmail.com.

Ni andra, håll tummarna för att jag och Vilse hittar en ny cykelkompis!