tisdag 6 september 2011

Något förändras

2/9

Idag laddade vi alla våra prylar utanför en liten affär i byn Vilmioso. Jag kan höra att Niklas ligger och tittar på Family Guy inne i sitt tält och själv har jag slösat batteriet i min egen laptop på att redigera filmer, sortera bilder och spela Röj. Helt ärligt, Röj är ett för jäkla bra spel egentligen. Man behöver tänka helt lagom mycket för att klara det, verken mer eller mindre. Det ger en hjärngympa, utan någon egentlig ansträngning.

Igår kväll rullade vi över gränsen till Vilses "hemland", Portugal. Tänk att vi redan cyklat genom 8 länder. Otroligt. Vi äntrade dessutom en annan tidszon, så nu får vi sova en timme länge imorgon. Gött! Eller, ja, egentligen får vi väl sova hur länge vi vill, men vi behöver komma iväg hyfsat tidigt på morgnarna, så att vi kommer några mil innan det blir för varm för att cykla. Då tar vi siesta, sen cyklar vi vidare de sista milen på kvällen. Men i och för sig rör sig solen likadant som den gjorde igår. Hm... Jaja, skitsamma, sovmorgon i alla fall.

Alltså, det är helt sinnessjukt att det gått hela två månader sedan vi alla tre låg inne i mitt Fagerfjell-tält och sjöng "Ja må han leva" för Vilse som fyllde fyra år. Det känns snarare som två veckor sedan. Nu har vi varit ute i nästan 3 månader. Jag börjar känna mig som hemma här ute. Allting går på rutin. Packa av och på cykel och vagn gör man helt automatiskt och man vet precis vart man har allting i packningen. Man känner cykeln utan och innan och slänger av och på däck som att man aldrig gjort annat. Cykelbrännan sitter där den ska och mer intensiv än den är nu kommer den nog aldrig bli.

Men något har ändå förändars. Niklas vill hem. Jag märkte redan i Frankrike att han började tappa gnistan. De uppsatta målen blev färre, vilodagarna blev fler. Det handlade väl i och för sig också om att Niklas verkligen gillade Frankrike och ville vara kvar där så lång tid som möjligt. Själv ville jag bara vidare, men smittades lite av Niklas avslappnade attityd gentemot färdsträckan och dagetapperna. Vi sackade efter lite och Frankrike tog ett par veckor längre tid än vi (jag) tänkt.

Sista dagen i Frankrike födde Niklas syster en liten dotter. Det i kombination med att vi lämnade hans favoritland (efter Sverige) gjorde att han helt tappade drivet. Han ville hem till familjen (vilket man verkligen kan förstå) och han kände att resan inte längre gav någonting av värde (vilken man verkligen inte kan förstå). Han funderade på att vänta hemåt redan då, men efter mycket om och men beslutade han sig för att hänga med mig ner till Gibraltar och sedan ta flyget hem.

För mig är det här äventyret inte färdigupplevt. Varje dag ger så mycket. Okej, jag förstår precis vad Niklas menar när han ifrågasätter vår livsstil; "vi vaknar, vi packar ihop våra saker, vi cyklar, vi äter, vi cyklar (och cyklar och cyklar...), vi slår läger, vi sover. Samma sak varje dag". Men samtidigt som allt detta sker, under vanliga trista former av rutin, så upplever vi så otroligt mycket mer än vi gör där hemma. Jag vet inte hur många gånger om dagen jag utbrister "titta", "kolla där!", "men shitt..." och "wow!". Och så mycket tankar man hinner tänka, när man sitter där på sadeln och trampar. Funderingar om stora och små projekt, framtidsdrömmar, tankar om vem man själv är och vad man skulle kunna förändra och förbättra. Det är en stor fysisk ansträngning för kroppen, att cykla så många mil varje dag (och man känner tyvärr att det sliter en del på leder och muskler) men för hjärnan är det otroligt avkopplande.

För mig känns det så himla viktigt att nå fram till målet. Jag rullade iväg från Sverige med beslutet om att cykla till Venedig runt västra Europa och därmed ringa in hela Europa med min resväg. Det är otänkbart att ge upp innan jag nått dit. Det är klart att det finns saker som skulle kunna sätta stopp för mig, som till exempel Vilses välmående och hälsa, skador eller extrem tristess. Men som det känns nu är det i Venedig den här resan slutar. För Niklas fans det inget mål med resan. Både jag och han själv trodde att han skulle hänga på ända till Venedig, men i grund och botten ville han bara ut och cykla. Och nu har han cyklat klart.

Det jag faktiskt är uppriktigt orolig för nu är hur jag ska klara mig utan en tvåbent reskompis. Ni som  känner mig vet hur extremt social jag är och hur stort behov jag har av att prata (och prata och prata...). Jag kan inte leva utan människor runt mig. Om jag leker och gullar med Vilse och fåglarna klarar jag mig "ensam" hemma i lägenheten i några timmar, men sen får jag panik. Vilse ger mig enormt mycket och jag har verkligen kul ihop med honom, så det sociala behovet blir delvis tillfredsställt, men inte helt. Jag kan ibland önska att jag var den där typen, som tanten som bor ensam ute i skogen med sina djur och lever lycklig i alla sina dagar. Men det är jag inte. Jag måste få prata med någon också. När jag och Vilse tågluffade ihop för två år sedan upptäckte jag dessutom att det inte räcker att man träffar och umgås med nya människor varje dag. Man behöver tryggheten från en vän, någon att dela vardagliga tankar och rutiner med. Någon att dela upplevelserna med. Någon  man kan vara sig själv tillsammans med. Det kan jag verkligen med Niklas. Och även om han och jag är väldigt olika och har haft svårt med varandra emellanåt, så kommer jag verkligen sakna honom när hans resa är slut. Då jag och Vilse ska ge oss iväg ensamma ut på vår egen.

6 kommentarer:

  1. Får jag föreslå att du annonserar om en ny cykelkompis mellan Vilse land och Venedig? Finns säkert flera cyklister som skulle kunna tänka sig att göra dig sällskap den biten. :)

    SvaraRadera
  2. stackars mamma. Hur ska hon hantera detta.

    SvaraRadera
  3. Jag var redan förvarnad genom Niklas blogg. Kanske det är så att David är lite sugen på en cykelresa? ;-)

    SvaraRadera
  4. njaä får man sitta i vagnen med vilse?

    SvaraRadera
  5. Hittat hit. Dig skall jag lägga till på min blogg och hålla ett öga på.

    Trampa på!

    Anette
    http://anettegrinde.blogspot.com

    SvaraRadera
  6. Vad kul, Anette! Du är så välkommen. :)

    Therese, jag gör allt jag kan för att leta fram en ny resekompis åt mig och Vilsen. Jag har bland annat annonserat på Utsidan.se igen. Hoppas verkligen att någon dyker upp!

    SvaraRadera