fredag 14 oktober 2011

Svaren på era frågor

För ett par veckor sedan skrev jag inlägget "Frågelådan" där jag uppmanade alla läsare att skriva frågor till mig, som jag skulle försöka svara på. Det rösslade in frågor, dels i kommentarena till inlägget, men också en hel del på mail. Jag gjorde mitt bästa att svara på så många jag kunde de närmaste dagarna efter den deadline jag satte, men sen blev det helt enkelt för mycket med annat som gjorde att jag fick lägga det här åt sidan en tag. Men här kommer nu äntligen svaren! En del av svaren är skrivna i nutid (under resan) och en del har jag svarat på nu.

Jag har fått korta ner och formulera om en del frågor, men jag hoppas att ni alla får svar på det ni undrar över!

Vad har du för cykel och vad kostade den?
Min cykel är en Nishiki XC5 och kostade ca 8000 kr när jag köpte den 2010. Jag hade en likadan förut och jag gillar verkligen den här modellen. Den är helt lagom kraftig och tålig för långfärdcykling, har en lådsbar dämpare (som aldrig har krånglat efter flera års användning) och skivbromsar (som dock är lite svårare att fixa själv när man får problem med dem).

Får man inte ont när man cyklar så mycket?
Tyvärr känner jag att mina knän har fått lite stryk under de här månaderna, vilka jag aldrig haft problem med innan. Numera undviker jag att sätta mig på huk, eftersom det gör så ont att räta ut benen igen när jag ska resa mig. Jag hoppas verkligen att det går över efter lite vila. Kanske kan man undvika denna typ av förslitning genom stretching, eller liknande, men det har jag aldrig satt mig in i. Niklas fick också ont i sitt ena knä, men det gick över efter att han använt knäskydd.

När det gäller ont i rumpan, som de flesta brukar fråga om, så är det inte så farligt om man bara har rätt sadel. Om man tar det lugnt i början och ökar dagsetapperna succesivt har man snart byggt upp de muskler man behöver (sätesmuskler). Jag har dock upplevt att om man kört riktigt hårt en dag, så gör det väldigt ont första delen av dagen efter. Men sen går det snabbt över igen.

Bör man träna mycket innan man ger sig iväg på en sådan här resa?
Själv har jag inte tränat (cykling) så mycket inför långfärdscyklingar. Jag använder dock cykeln mycket till vardags och kroppen är därför van vid att cykla rellativ mycket. Jag föredrar att ta det lugnt resans första dagar och öka dagsetapperna successivt.

Har du cyklat mycket i Sverige innan, till exempel Vätternrundan?
Nej, jag har faktiskt inte cyklat så många längre turer i Sverige. Vätternrundan har jag inte heller kört - än (men tids nog ska jag testa på det också).

Hur mycket pengar behövs till en sådan här resa?
Ni är många som frågat om budgeten och jag har inget bra svar på hur mycket pengar man kan komma att behöva under en långfärdscykling. Innan resan sparade jag så mycket jag bara kunde, samtidigt som jag studerade. Jag fick helt enkelt ta den summan jag fick ihop och dela den med så många månader jag hade tänkt vara borta, så att jag visste hur mycket jag kunde använda varje månad. Jag hade gärna velat spendera mycket mer pengar än jag kunnat göra (framför allt på campingplatser och mat), men jag hade helt enkelt en knaper budget och visste om det innan jag gav mig iväg. Jag ansåg att det var betydligt roligare att ge sig iväg på den här resan fattig, än att inte ge sig iväg alls. Det stämde absolut (även om fattigdomen stundvis har inneburit en del ångest)!

Vill man inte ha någon pengaångest och vill kunna äta bra mat och sova på camping när man cyklar förbi en sådan, kan man nog räkna med ungefär 5000 kr i månaden.

Hur ofta handlar ni och hur länge räcker full packning med mat?
Vi handlar i princip varje dag och jag brukar se till att inte ha mer i packning än jag kommer äta upp inom två dygn (för att spara vikt). Nödproviant i form av en extra måltid (typ pasta) bär jag alltid med mig.

Är det svårt att få tag på dricksvatten?
Nej, eftersom vi cyklar börbi affärer, caféer och barer varje dag är det inga problem. Jag köper vanligtvis 2 st 1,5 liters-flaskor om dagen (ca 2 kr styck), vilket brukar räcka till mig och Vilse.

Vad äter Vilse och hur mycket mat har du haft med dig till honom?
Vilse äter ett torrfoder som finns att köpa i de flesta djuraffärer i alla de länder vi cyklat igenom, så det har inte varit svårt att få tag på. Jag har köpt ett kilo åt gången, så det har inte heller varit så tungt, vilket är fördelen med att ha med sig en så liten hund. Hemma i Sverige får han även fryst färskfoder, vilket är väldigt svårt att hantera på resan. Han har dock fått lite blötfoder då och då, som komplement till torrfodret. Niklas har också varit flitig med att bjuda Vilse på korv, bacon, beefstick och annat gott under resan och jag tror det är allt det som fått Vilse att hålla sin vikt (eftersom han annars äter lite för lite i förhållande till hur mycket han rör på sig). Vilse har fått fri tillgång på torrfoder från en liten burk som åkt fram under lunchen och kvällsmaten.

Föredrar ni stora eller små vägar?
Vi väljer nästan alltid stora landsvägar, före minde vägar eftersom landsvägarna oftast är av bättre kvallitet och snabare att ta sig fram på. Det är i princip bara för Vilses skulle vi i vissa fall väljer grusvägar och andra lugna små vägar, för att han ska kunna springa lös.

Hur detaljerade kartor har ni med er?
Vi tog inte med några kartor alls, men däremot en GPS. Kartor har vi köpt på plats, för att kunna få en överskådlig bild, men mest har vi använt oss av GPS:en.

Vad har ni för GPS och hur fungerar den?
Jag har en helt vanlig Garmin bil-GPS som jag tog med mig på resan. Vi har haft otroligt stor nytta av den! Tidiare resor har vi ägnat hur många timmar och mil som helst till felcyklingar, men inte denna.
Man kan välja "cykel" som färdmedel och GPS:en leder då inte in en på större vägar, som motortrafikleder. Den här GPS:en visar dock inga cykelvägar/cykelleder (det finns speciella modeller avsedda för cykling som gör det).

Vi har inte haft igång GPS:en när vi cyklat, förutom genom städer och andra ställen där det varit väldigt svårt att hitta. Istället har skrivit av färdbeskrivningen och använt oss av den, för att spara det värdefulla batteriet till när vi verkligen behövt det.

Har det varit något problem att ta sig genom landgränser?
Inga prolem alls. Vi har cyklat igenom 11 landsgränser, men endast behövt visa pass en gång och det var in till Gibraltar.

Hur rankar du länderna i vänlighet och hjälpsamhet?
I varje land har vi träffat människor som varit överraskande vänliga och roliga och de som varit helt knäppa, sura och otrevliga. En del människor har satt djupare avtryck än andra och det vore orättvist att dömma hela landet på grund av dessa.

Jag tycker att man kan se att det generellt sätt är så att i de länder, som inte är så vana vid turister/människor från andra kulturer och med andra språk, är mindre "vänliga" (med många undantag). Språkbarriären kan nämligen skapa en frustation som leder till irritation. En del människor får också en bild av att man helt enkelt är lite dum i huvudet, om man inte förstår deras språk. Så beter ju i och för sig vi svenskar också, när vi möter människor hemma i Sverige som verken kan prata svenska eller engleska, men kanske inte i samma utsträckning.

Jag kan ranka de tre vänligaste länderna (basserat helt på egna intryck):
Nederländerna, Norge, Danmark.

Vad har varit jobbigast på resan?
Den ohygieniska situationen, helt klart. Det har också varit jobbigt att inte ha så många vänner runt omkring mig, som jag är van vid och känner att jag behöver för att må bra.

Vad har varit roligast på resan?
Att träffa nya människor, både svenskar utomlands och från den lokala befolkningen. Vi har träffat och lärt känna så många underbara människor!

torsdag 13 oktober 2011

Livet på SOS Animals

Dagarna på SOS Animals satte djupa spår i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma alla dessa fantastiska individer; alla livsglada hundar och alla engagerade och värmhjärtade människor. Jag har aldrig känt mig så betydelsefull, som när jag hjälpte till med hundarna och jag kände inte alls för att lämna stället när det väl var dags att åka hem. Bara efter en dag kände jag mig som hemma på SOS och eftersom arbetet var så strukturerat var det så lätt att komma in i rutinerna. Helt plötsligt bytte jag livsstil från målinriktad cyklist, till engagerad hundskötare. Ytterligare en dag senare hade jag svårt att förstå att jag faktiskt hade varit ute och cyklat överhuvud taget. Det kändes som att jag hade varit på SOS hur länge som helst, som att det var där jag verkligen hörde hemma. Jag hoppas att jag får möjlighet att åka ner där igen någon gång i framtiden. Till er som älskar hundar och som kan tänka sig ett par semesterveckor i Spanien. Skit i playan! Det här jobbet ger så otroligt mycket mer.

Nu ska jag dela med mig av ett gäng bilder från en av mina nya favoritställen på jorden. Efter att ha gallrat ut i evigheter har jag lyckats välja 20 bilder:
Organiserat kaos när det är som bäst. :) Det här är "köket".
Ordning och reda är A och O när man har hand om 51 hundar. Varje dag ska alla hundar gå en morgonpromenad, få leka en stund i den stora rastgården, få sin egen rasgård rengjord och gå kvällspromenad. För att inte missa något av detta bockar man av på tavlan när det är gjort. Utöver detta ska självklart alla hundar utfodras 1-3 gånger om dagen (beroende på ålder och skick) och pysslas om på olika sätt. En dagbok plockas fram varje kväll och i den skriver man om vad som hänt under dagen. Har det kommit en ny hund och har någon flyttat? Har någon hund mått dåligt? Har någon varit på besök hos veterinären? Allt skrivs upp för att man senare ska kunna bläddra tillbaka och hålla koll på när saker och ting hänt. Jag blev verkligen positivt överraskad när jag såg hur ordentligt allting sköttes.
Såhär bor hundarna på SOS (alla hundgårdar ser dock inte likadana ut). I varje hundgård finns minst lika många kojor och liggplatser som det finns hundar. Hundarna kan också ligga på olika nivåer och har olika leksaker och andra föremål att pyssla med.
Den här fina killen, som Lina döpte till Rio, kom in en av dagarna. Det var ett engelskt par som funnit honom uppbunden utanför sin grind. De ville verkligen behålla honom, men eftersom deras egen hund inte accepterade honom lämnades han till SOS. Rio var så snäll och fin. Han verkade ha växt upp som ett husdjur. Hur kan någon bara lämna sin hund fastbunden och hoppas att någon annan kommer och tar hand om den? Det är så svårt att förstå.
Här kommer Sofia med de två entusiastiska, unga killarna Augusto och Perro. :)
Här är Laura och Jasmine.
Ser ni vem som ligger där uppe till vänster och gottar sig? :D Finaste Shakira. <3 Hon bor tillsammans med myshundarna Spud och Carniosa.
Ojdå. Nilsson har fått ett litet sår på tassen och får hjälp av Christine, Sofia och Evelina att tvätta det.
En hund jag aldrig i livet kommer att glömma är Leja. Hon blev hittad ute på gatan, helt mager, med obehandlad leishmania och med både frambenen brutna (det högra har knäckts av helt och växt ihop lite fel). Trots detta skuttade hon omkring och var lika glad och kärleksfull mot oss varje gång vi satte oss inne hos henne.
Sofia tvättar såren på Lejas öron.
Jag tog mig an de äckligt långa klorna.
Det blev först en snabb grovklippning, resten tog ja ett par dagar senare (glömde dock att fota slutresultatet). Pulpan hade faktiskt inte hunnit växa ut så långt, så Leja var nog inte särskilt gammal (1,5 år kanske). Klorna hade dock tryckts upp i en onaturlig ställning så efter att klorna var ordentligt klippta stod de rakt ut som små stumpar.
Trots att jag precis klippt hennes klor en gång till och skrapat alla hennes tänder (utan minsta protest) kryper hon ihop och somnar i min famn. Hur har hon kunnat bära med sig all den här kärleken, genom hela livet, trots all grymhet hon varit utsatt för? Önskar att hon kunde få lika mycket tillbaka.
En annan hund med ett tragiskt förflutet är Sheeba (se ärret på sidan). Den här tjejen lever numera ett skönt liv på SOS och kommer inte flytta därifrån. Här får hon en dusch av Christine, efter att de varit uppe på berget och busat i leran.
En dag följde jag med Jill och Therese till veterinären med Seymor, Brucie och Rufino. Seymor ser ut som en riktigt tuffing i sina bandage efter blodprovstagningen och Bruice är den goa björnen som passar på att bli kliad på magen liten medan han väntar på sin tur.
 Rufino får en hälsoundersökning efter blodprovstagningen.
 Man blir så glad av att se hur mycket föreståndarna Therese och Gill älskar alla hundarna, var och en. :)
 Marley och Blue, två galna och charmiga brorsor, vill komma ut på promenad.
 Stamp chillar lite efter maten.
Campo önskar er alla välkomna ner till SOS för att hjälpa till att ta hand om honom och alla hans kompisar! <3

Farväl Niklas!

Jag hade visst redan ett inlägg som hette "Hejdå Niklas!", vilket jag hade tänkt döpa det här inlägget till först. Tänk när vi stod där utanför Folketspark i Malmö, i början av juni och vinkade av varandra. Det var då allting startade. Tre dagar senare hade jag tagit mig med bil och alla grejer upp till Norrköping där jag tog mina första tramptag. Tre dagar innan mig, den 5:e oktober, tog Niklas flyget hem från Malaga. Vi var alltså båda ute på cykeläventyr i 4 månader och 1 dag.
Det kändes så konstigt när Niklas skulle åka. Niklas, som jag tyckt så mycket om, bråkat med så mycket, tröttnat på, tyckt om mer, tröttnat på ännu mer och bara känt mig så himla avslappnad med. Jag kommer kanske sakna honom, men det kommer nog dröja ett bra tag innan vi ses och umgås med varandra igen. ;) Och det är nog lika bra det. Vem vet, i framtiden kanske vi börjar hänga med varandra igen. Dock inte 24 timmar om dygnet.

Hej igen!

Sorry vänner! Jag vet att ni har fått vänta länge på den här uppdateringen. Och jag skäms lite för det. ;) Så pass att jag känner att jag måste få förklara mig. 

Bortförklaring 1. Fattar ni hur osugen man kan bli på att blogga ibland? Speciellt när man varit borta i flera månader och sen helt plötsligt hamnar mitt i det gamla livet igen, med familj, vänner och fritidsaktiviteter. Det är verkligen överväldigande att byta livsstil såhär, på bara några timmar, vilket har gjort mig lite trött och förvirrad.

Bortförklaring 2. Ju längre tiden går, ju mer press man känner för att prestera något, ju svårare blir det att ta tag i det. Och ju mindre flödar kreativiteten. Ja, ni vet säkert precis hur jag menar.

Bortförklaring 3. Varför min laptop och min kompis trädlösa nätverk inte gör någon som helst antydan till att vilja samarbeta med varandra, är det ingen som kan svara på. Jag bor alltså i huvudsak hemma hos en kompis och där fungerar "bara" Internet på hans dator, hans surfplatta och våra båda mobiltelefoner, men alltså inte på min dator. Jag har ju alla bilder på datorn och det blir ganska tråkiga inlägg utan dem, så då har jag skjutit fram det tills nu när jag sovit hos mina föräldrar.

Bortförklaring 4. Idag gick jag upp jättetidigt för att cykla till blodcentralen och ge blod. Sen skulle jag cykla hem till föräldrarna igen och ägna hela dagen åt att gå igenom bilder, sortera upp bilder, förminska bilder och skriva texter så att jag äntligen kunde uppdatera allt på en gång. Men tydligen sjunker hemoglobinvärdet i blodet när man tränar mycket. Och eftersom jag tydligen ätit järnfattig kost under sommaren (trots mina tappra försök att få med hela kostcirkeln) och då samtidigt cyklat flera mil om dagen, låg nu mitt värde på 124 och inte på 136-139 som det tidigare gjort. Hur som helst, efter ytterligare ett test visade det 125, vilket är miniminivån för att få ge blod, så det blev av ändå. Ni som är mer insatta i ämnet "blod" än jag kanske kan svara på om det är på grund av detta dåliga värde som jag nu har mått riktigt illa hela dagen, varit yr och haft ont i huvudet. Inget maratonbloggande blev det alltså tidigare idag heller.

Jag har haft lite ångest över att jag eventuellt tappat en del läsare nu, när folk kanske tror att jag helt enkelt lagt ner bloggandet. Men eftersom du nu läser det här tillhör du en av dem som tappert hållit ut och återkommit till bloggen trots att det gått över en vecka sen sist. Det gör mig väldigt glad!

Tänk att det räckte att bara gå in på bloggen och skriva de första raderna, för att viljan, suget och glädjen skulle komma tillbaka...

Nu kör vi! :)

torsdag 6 oktober 2011

Stadspromenad

När man jobbar med hundarna på SOS börjar man när solen går upp på morgonen och slutar när solen går ner. På morgonen blir det frukost och morgonpromenader. Under dagen ska det städas i hundgårdarna och alla hundgrupper ska få komma in och busa i den stora lekhagen. På kvällen får hundarna kvällsmat och sedan ska alla få gå kvällsrunda. Utöver detta ska hundarna borstas, badas och en del ska medicineras.

På siestan, som varar mellan 13 och 17 är man dock "ledig". Självklart passar man då på att leka, kela och gå långpromenader med hundarna. Idag bestämde Sofia och jag oss för att gå en "stadspromenad" med Vicky, Shakira och Vilse. Stadspromenad var det ju inte riktigt, men vi gick från ödemarken in till byn, för att använda en restaurangs trådlösa internet. Och för att hundarna skulle få en lång stimulerande promenad såklart.

Vi var lite oroliga över hur Vicky och Shakira skulle hantera trafiken. Vi gick ca två km på den smala vägrenen, på en ganska hårt trafikerad landsväg. Men det visade sig att vi enbart skulle bli imponerade av dessa tjejer, som sket totalt i bilar, lastbilar, motorcyklar och racercyklar.

Shakira fick ta med sig en alldeles ny leksak, som Sofia hade fått tag i under sin tiggarrunda genom Växjö och sedan tagit med hit till Spanien. Shakira säger stort tack till Tassar & Morrhår, som donerat denna fina snögubbe. Den var mycket populär!

Väl framme på uteserveringen tittade folk på oss som att vi var lite knäppa i huvudet, när vi satt och busade och kelade med våra älsklingar (framför allt när vi lät dem pussa oss i ansiktet).

Finaste kelgrisen Vicky. Lyckan den som får adoptera henne!

"Okej, jag har ögonkontakt med snögubben nu! Får jag den då?!"

Är man riktigt gullig så får man godis (båda lyckades med detta moment).

"Snälla, sätt ner vattenskålen! Vi lovar att vi varken ska bada i den eller försöka äta upp den igen..."

Mycket kärlek runt bordet.

Bebis-Kira (11 månader) och farbror Vilse (4 år).

Trådlöst internet och tre underbara hundar. Lyckan är fulländad!

Så himla stolta jag och Sofia var över "våra" hundar. :) Vi gick ca 7 km och på vägen passerade vi, förutom en massa trafik, kanske 10 trädgårdar med en massa skällande hundar på andra sidan stängslet, samt två lösa hundar som sprang skällande efter oss. Våra tre sa inte ett ljud på hela vägen och gick bara lugnt förbi alla de gapande hundarna. Duktiga och förståndiga!

Gissa om de var trötta och nöjda efter denna promenad! :) Det var vi också.

tisdag 4 oktober 2011

Var håller vi hus?

Svar: SOS-Animals!

Eller ja, nu har jag cyklat iväg till en bar några kilometer bort för att kunna använda internet och därmed ge er en liten uppdatering om vad som händer med mig, Vilse och Niklas här nere i Spanien.

För några dagar sedan gjorde jag ett försök att kontakta SOS-Animals, för att se om vi var välkomna att hälsa på. Jag var så nyfiken på hur det ser ut där, hur hundarna har det och hur organisationen fungerar. Jag har under en tid tänkt mycket på att skriva ner mina tankar om hundomplaceringar. Detta skulle eventuellt ta formen som en insändare/artikel, som jag tänkte se om någon hundtidning kan vara intresserade av att publicera. Annars kommer den upp här på bloggen! Så lite för att jag vill ha kött på benen, men också för att jag är så otroligt nyfiken, kunde jag bara inte missa att besöka denna hjälporganisation för de spanska gatuhundarna.

Eftersom SOS ligger bara ett par mil ifrån flygplatsen, tänkte vi dessutom höra om det fanns möjlighet att slå upp våra tält någonstans på deras mark. Därifrån hade vi haft möjlighet att ordna det sista inför flygresan hem, packa om, sortera ut och allt annat som behövs fixas innan planet lyfter.

När vi anlände till SOS igår, blev vi mer varmt välkomna än vad vi hade väntat oss! Den engagerade Therese, som jobbar heltid på ett annat jobb och alla annan tid med hundarna, de tre underbart roliga och trevliga volontärarbetarna, Sophia, Christine och Lina, samt Rebecka, som bor i Spanien och också jobbar så mycket hon kan med hundarna, var de tjejer vi umgicks med igår. De hade tyvärr ingen extra mark för tälten, men innan vi ens hade hunnit fråga om det, frågade Therese oss om vi ville bo i en av deras husvagnar sista nätterna, vilket vi absolut inte kunde tacka nej till! Så i natt har vi sovit inomhus för första gången på 3 månader! Det kändes så otroligt lyxigt. :)

Självklart jobbar jag nu tillsammans med tjejerna med att ta hand om alla de ca 50 hundarna i hägnet. Jag blev verkligen förvånad när Sophie visade mig runt bland alla hundarna (vi gick in till alla) och det var helt lugnt och tyst. I princip alla hundar älskar människor, tydligen även främlingar och de enda gången de skäller är när man passerar förbi med andra hundar.

Ska jag vara ärlig så tvivlade jag starkt på att Vilse skulle klara av att sitta inläst i en hundgård, medan jag jobbade med de andra hundarna. Vi har varit med varandra dygnet runt i fyra månader och ja... Han har ju ändå problem, både med att vara inlåst och att bli lämnad ensam. MEN, döm av min stora förvåning. Vilse blev direkt bästa kompis med fyra andra småhundar och kan liksom inte sluta leka med dem, vilket gör att han glömmer bort sin matte lite. När han väl fastnar framme vid grinden och tittar efter mig, får snart tiken Chans (som jag tror har blivit lite kär i Vilse) igång honom igen. Stundvis ligger det också och myser ihop. :) Så otroligt skönt att det fungerar! När jag inte jobbar är Vilse såklart med mig och den grupp av hundar (de lite äldre) som bor tillsammans med personalen.

Mer om SOS-Animals och självklart en massa bilder, kommer jag publicera om ett par dagar. Så länge får ni gärna besöka deras hemsida för att läsa lit mer om dem.

Självklart har jag redan fallit pladask för en hund... Vilket jag INTE skulle göra. Det hade jag bestämt innan jag kom hit. Sen träffade jag Shakira. <3 Vilken underbar hund! Ni måste gå in och läsa om henne. Hon är så fantastisk vacker (se mina rasfunderingar så förstår ni precis varför just jag faller för hennes utseende). Mer om varför jag älskar alla de egenskaper jag redan sett hos henne kan jag berätta om senare. Men jag kan ge er ett smakprov: Hon är riktigt stark när hon drar i sin sele, men vänder sig uppmärksamt om så fort man kallar på henne. Hon hoppar och klättrar upp på vallarna, lite småvild på ett underbart sätt. Hon har föremålsintresse och stort godisintresse. Hon står tyst och viftar på svansen när man passerar rastgården med en annan hund, medan alla hennes kompisar står och skäller.

På siestan idag ska vi promenera upp på berget med ett gäng hundar, så att de får springa, busa och bada! Då ska jag såklart ta med Shakira. Måste passa på att umgås med henne så mycket jag kan och testa henne på olika sett. Förhoppningsvis hittar jag något som inte stämmer, för då blir det inte lika smärtsamt att åka ifrån henne på lördag. :´(

Jag vill också passa på att säga ytterligare ett stort TACK, till min fina vän Frida! Hon skickade ett jättepaket till mig, vilket jag fick igår (Frida fick en annan specialadress). Vilket lyxpaket! :D Det var en pocketbok (!) som jag redan börjat läsa, två KalleAnka-tidningar, tre packpåsar (som var precis vad jag behövde för flyget hem(!), Kexchoklad, Plopp, Ahlgrens Bilar och Gott&Blandat. Helt underbart! Jag fick nästan lite dåligt samvete för att jag nu ska åka hem. När jag fått så mycket att läsa... Men boken är jag i alla fall skitglad för! Det kommer nog bli en del väntan på flygplatsen och då kan jag ta upp den. Det var så länge sedan jag läste skönlitteratur, så det ska bli underbart! Kalletidningarna funderar jag på att donera till hundhägnet och alla de svenska volontärarbetarna som kommer hit och jobbar helt ideellt i flera månader i taget. Hoppas att du tycker att det känns bra också, Frida. :)

Svaren på alla era frågor har jag tyvärr inte med mig här nu, så ni får hålla ut en eller två dagar till!

Ha det fint allihopa! Nu ska jag snabba mig tillbaka till hundarna så att jag kan hjälpa till att rasta och mata de sista innan siestan och friheten uppe på berget. Vilse kommer älska att springa där uppe med de andra hundarna!

söndag 2 oktober 2011

Brev + paket = STOR lycka!

Ni är helt underbara!

Jag överdriver inte på något sätt när jag säger att det här var den finaste, roligaste, lyckligaste och mest spännande öppna-paket-situation jag har varit med om i hela mitt liv! Ni vet känslan när man sitter där med några presenter framför sig och inte riktigt vet vilket paket man ska börja med? Tänk er då att sitta där med 26 presenter framför sig! I en tid när man så länge har varit så långt borta från familj, vänner och bekanta. När man längtat efter kontakt med det trygga hemlandet, när man saknat att ha olika människor att prata med om allt och inget.

Helt plötsligt fick jag allt det där på en och samma gång. Ni överraskade mig verkligen, var och en av er. Jag skrattade högt av alla små skämt ni skrev och blev rörd till tårar av era värmande, smickrande och peppade ord. Den här dagen går raka vägen in på min tio-i-top-lista för lyckligaste dagarna i mitt liv!
Tyvärr fick vi inte fota inne på postkontoret. Men jag kan meddela att Vilse fick visa sitt pass, vilket medförde ett gott skratt hos personalen. Det var nog den roligaste händelsen som hänt på det här postkontoret sen kvinnan som betjänade oss började för säkert 40 år sedan. ;) Den här brevhögen och de två jättepaketen  var mer än jag någonsin kunde föreställa mig och jag var helt chockad och överlycklig när staplade ut från kontoren med famnen full! Vilse hade inte hunnit känna doften av godiset än och förstod inte riktigt vad som var kul, men kul var det, för matte var glad! :)
Vagnen fick agera postbil bort till en uteservering där det fanns lite plats för alla mina brev och paket.
Först gjorde jag ett försök att sortera upp breven, fast jag vet inte riktigt vad jag sorterade dem efter. Jag var bara så exalterad och ivrig över att se vem alla breven kom från!

Trots alla brev var det inte så svårt, som man skulle kunna tänka sig, att bestämma mig för vilket jag skulle börja med. Jag råkade nämligen se en Marabou-logga (!) genom kuvertet som kom från min vän Emilia med familj. Jag öppnade genast det och upptäckte att det låg hela två 200-grammare där i, samt ett fint litet brev!
Marie alltså, herregud...! Av min älskade kompis fick jag det största paketet, fullproppat med choklad och godis! Marie skickade även med den Härligahund-tidningen där jag och Vilse var med på ett hörn. "5 frågor till Matilda Holger", haha. Det är det förra numret, nr 9, 2011. Det ska bli SÅ underbart att ha en hundtidning till att läsa nu!
Min nya vän (som jag tyvärr aldrig har träffat), Jenni i Stockholm skickade den andra stora lådan! Vilken otroligt generös människa du är! <3 Jag var helt förstummad när jag fick upp lådan och såg alla chokladkakor och allt hundgodis till Vilse.
Man kan nästan tro att du känner Vilse väldigt väl (fast det gör du i och för sig genom bloggen). Beefstick är nämligen hans absoluta favvosar! Du ser galet lycklig han blev. :D Vi kan inte tacka nog för dina fina presenter!

Sonja och hennes flatcoated Nikki, fick jag följa några kvällar i rad, då brevet hade svårt att avsluta sig själv. Haha, det var verkligen kul att läsa det, även de delar som "bara" handlade om vardagliga rutiner och tekoppar i soffan. Tänk vilka fantastiska öden som kan göra att matte och hund helt plötsligt finner varandra. Grattis till er både, ni verkar passa så bra ihop!

Mina favoritfans, morfar och Ulla, skickade vars ett brev. Det är så himla kul att höra att ni följer bloggen och roas av den! Tack för att ni ordnade så att jag kom i kontakt med Carina och Theo också. De dagarna var faktiskt något som jag och Niklas mins som några av de bästa dagarna på hela resan. :D Haha, trots att vi get oss ut för att cykla och leva ute i naturen är de tre nätterna i en riktig säng något av det mest underbara vi upplevt under dessa månader. Det är lustigt egentligen. :)

Farmor och farfar överraskade mig verkligen med sitt brev! Så glad jag blev av att höra att även ni hittat till bloggen! När jag läste om Aröd kände jag en stor saknad av detta sommarställe där jag har så himla många fina minnen från. Jag kommer gärna och hälsar på er där om jag får, kanske redan nästa sommar. Annars får jag komma förbi er i Göteborg, för träffa er vill jag gärna göra snart igen!

Av den vana cyklisten Marcus fick jag också en väldigt fint brev där han berättade om sina turer och andra intressen! Kul att jag har en sådan härlig mix av bloggläsare, bland annat de som precis som jag brinner för cykling och äventyr! Kul med bilder också så man fick ett ansikte på den här superfrågaren. ;) PS. Jag håller på att sammanställa alla svaren nu, så det kommer snart i bloggen. DS.

Av Martina fick jag ett brev som bland annat handlade om vardagen hemma i Karlstad, vilket var kul att läsa om. Och så var hon så snäll att skicka med choklad också! Tack så mycket! Chihuahuan Bosco var ju också en riktig snygging!

Jag blev så himla glad av ditt brev Mathis! Tänker typ precis lika dant om dig (det är ju eliten vi pratar om) och du är absolut den i klassen jag saknar mest. :)

När jag öppnade brevet från Marika utbrast jag direkt "åh, kolla Niklas, vilken fin hund!".  Marika har nämligen en liten Tin-tin från Spanien, som är väldigt lik Vilse. Jag tror säkert att han kan ha en hel del podengo i sig, det är bara färgen (som för övrigt var riktigt fin!) och den lite kraftigare kroppsbyggnaden som inte "stämde". Annars såg han ut som en liten podengo portugues. :)

Så kul att få se en som har en korthårig collie också (en av mina favoritraser). Det var Eva som skickade ett kort på sina fina hundar. Och jätteroligt att se att ni också är ute och reser tillsammans. De ser verkligen ut att trivas på semester! :)

Kul att du hittade min blogg David (från Djurkompaniet)! Du var verkligen en av våra favoritpraktikanter, ska du veta. Grattis till jobbet du fått! Önskar dig verkligen all lycka till i framtiden!

En annan som heter David är ju min allra bästa kompis (även om Marie numera kravlar sig upp på topplistan efter det här paketet, haha). Jag saknar dig så himla mycket och längtar tills jag får ligga slängd på madrassen i klätterhallen, med munnen full av choklad och babbla på om ALLT man bara kan babbla på om, till dina öron sprängs och först då får vi börja lära oss teckenspråk, så att jag kan fortsätta på alla mina historier tills döden skiljer oss åt. Sen ska jag leta upp dig i himmelen.
Vilken härlig känsla det var att hissa flaggan som min mamma skickade! Det var inte utan stolthet vi rullade ut från Manilva med den svenska flaggan fladdrandes efter oss i vinden. Haha, klar mamma också skickade med ett litet sy-kit för att kunna fixa fast flaggan på bästa sätt. Hon tänker verkligen på allt. <3 Självklart tänkte hon också på vad som skulle göra hennes dotter allra gladast = choklad av olika slag! Tack så mycket!

Cina, min moster skickade med choklad och turkisk peppar, som jag bara älskar! Tack min favoritmoster! Ditt brev var jättekul att läsa! Känner verkligen igen mig så himla mycket i det du berättar om djuraffären. Med kunderna och hundarna. Härligt att ni nu äntligen kan ta in alla hundar i butiken. Det är ju en av de bästa grejerna med att jobba i djuraffär, att få in alla dessa gosiga kunder!

Alice, min underbara, älskade syster! <3 Hahaha, du anar inte hur otroligt mycket jag längtar efter att få höra alla dina sommarhistorier! Vilse och jag ska kasta oss på din säng och sen ligga där i timmar och bara lyssna och lyssna och lyssna. :)

Det var inte bara jag som fick brev från min familj! En stor överraskning kom då Vilses halvsyster, Smulan skickade brev och berättade om sig själv! Eftersom Vilse inte ens visste att han hade en syster som hette Smulan blev det en känslosam stund för honom. ;) Vi förstår varför det gått så bra för den svart/vita Smulan på utställningarna. Vilken skönhet!

Vilse skämdes lite när Smulan berättade att hennes matte hade träffat Vilse på podengoklubbens årsmöte för några är sedan. Det är ett möte som Vilses matte aldrig kommer att glömma... Haha. Först hittade vi inte dit och kom därför alldeles för sent. Sen fick vi reda på att Vilse var tvungen att vara i bur, om han skulle få följa med in (först var det bara "helt okej" att han var med). Matte sa redan där ute att tyvärr, det kommer inte att gå, han kommer få panik, men vi följde tillslut med in ändå... Vilse skyller på att han var i spökåldern och att det faktiskt är fruktansvärt hemskt att vara inlåst i bur. Det var därför han pep/tjöt/gnällde konstant under hela mötet...! Jag som var helt inställd på att stolt visa upp min coola, lugna och harmoniska podengo (som han i övrigt är), så blev det som det blev, haha. ;)

Nästa brev som var adresserat till Vilse kom från Sniff. Hahaha, jag skrattade så mycket när jag läste om den lilla historian om när Sniff åkte båt. Klart att det är svårt för en liten pincher att skilja på en boj och en boll! Och att man inte vet hur blött och läskigt vattnet är förrän man provat att kasta sig ut i det. TUR att Sniff hade flytväst på sig så att husse kunde fånga upp honom i handtaget. Haha, stackars Sniff! ;D

Sniffs husse skickade också ett fint gratis-vykort som jag blev jätteglad för!

Kusinhunden Dixie skickade en present till Vilse i form av smarriga Beefstick. Man märker verkligen att hon känner Vilse, för just Beefstik är ju som sagt Vilses absoluta favoritgodis! Nu kom de i en förpackning han inte testat tidigare vilket gjorde honom ännu mer ivrig. Vilse hälsar och tackar med ett presentkort på en timmes öronslick.

Supergenerösa Jenni skickade inte bara en jättelåda med godis, utan även ett extra kort till Vilse, som han blev jätteglad för! Mycket bra tips han fick av dig (jag ska läsa det för honom flera gånger), det där med att han måste förstå att alla hundar inte pratar exakt samma språk som honom och att han därför måste vara lite försiktig. :)

Haha, Lovisa. Tänk att ett så kort blev kan vara så kul. Framför allt det på baksidan. Skrev du verkligen det medan brevbäraren väntade?! Haha. :D Hur som helst fick jag mig ett gott skratt!
 
Den här snygga Vilse-bilden hade Lovisa ritat i sitt brev!

Någon annan som varit kreativ var Heidi, som vi träffade i receptionen på Campingen i Nantes! Så kul att du fortfarande följer våra bloggar! :D
Heidis brev var det mest färgsprakande av de alla och pryddes till och med av glitterlim, haha. Fick lite flash backs från mellanstadiet, helt underbart! Älskar också att hon tecknat av min sunkiga 24-tröja och skrivit 25 på istället. :D Hahaha.

Sen tog jag det sista brevet och sa "Det här kommer från en tjej som heter Åse." Niklas bara: "vad heter hon i efternamn...? Var bor hon?!" och sen "Det är ju min pappas fru!". Haha, så kul. Trots att jag flera gånger hört Niklas prata om "pappa och Åse", lyckades jag inte koppla att det var denna Åse som nu skickat blev till mig. När jag förstod det blev jag så glad! Jag anade nästan att ni läste min blogg, eftersom den handlar om både mitt och Niklas äventyr. Men jag blev verkligen överraskad av att få en alldeles egen hälsning från er (eller, ja, delad med Vilse förstås)! :)
Det lilla bidraget var inte alls "litet" enligt mig. Tack så väldigt mycket! Det är på grund av den som det blev camping för oss alla tre inatt och därmed kan jag också använda internet och skriva det här. På vägen hit köpte jag salladsblad, rökt lax, tomater och oliver, vilket blev till en riktigt god sallad, istället för pasta eller äggrörorna jag annars brukar fixa ihop. Jag känner mig också underbart nyduschad (och nysimmad i swimmingpool!), allt tack vare er. Stort tack!
 
Med lite pusslande fick jag plats med allt godis i Jenni-lådan och alla brev, samt både Hundsporttidningen och Härligahundtidningen i Marie-lådan. Så himla bra, för nu behöver jag inte vara rädd att något blir skrynkligt eller går sönder under resan hem. Självklart kommer jag spara alla breven livet ut!

Godislådan vägde (får skriva i dåtid, för det stämmer inte riktigt längre) 3,2 kg! FATTA, över 3 kg svenskt godis! Jag bara: "Alltså, om det inte var risk för bagageövervikt innan, så är det det nu" och Niklas: "Vaddå, tror du att den kommer väga så mycket om en vecka?!". Hehe, jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Självklart kommer den inte göra det! Den kommer antagligen väga ungefär lika mycket som en helt vanlig pappkartong när veckan är slut. ;)
 
Hur stor omorganisering jag än gjorde i packningen, lyckade jag inte få plast med Maries och Jennys jättelådor, haha. Men det gör inget att det sticker upp lite. Det ser inte ut att börja regna än på ett tag i alla fall. :) Titta så fint flaggan sitter bak på vagnen!

Jag kan inte tacka er nog för er generositet och all värme ni skickat till mig och Vilse! Jag blev hur glad som helst och den känslan kommer sitta kvar hela semestern ut! För nu har vi semester. :) Det är bara 7 mil kvar till flygplatsen och det är tre dagar kvar på Niklas resa och 6 dagar kvar på min. Jag ska verkligen passa på att njuta av den Spanska värmen och av allt spännande vi får uppleva här nere. Och jag ska njuta av känslan av att cykla omkring med flera kg extra i bagaget. Kilo av omtanke från mina älskade bloggläsare! <3

fredag 30 september 2011

Tavira-Sevilla-Tarifa-Gibraltar

Här följer en liten kort resumé av vad som hänt de senaste dagarna:
 
1. Det var här i Tavira som jag hämtade ut den efterlängtade Hundsporttidningen, där min och Vilses artikel fanns med. Det var också här vi för första gången sedan San Sebastian (första dagen i Spanien) badade i havet. En helt underbar dag!

Dagen efter tog vi den lilla färjan över viken, som utgör gränsen mellan Portugal och Spanien.

2. I Huelva tog vi siesta på en liten bar, som inte hade wifi. Barägaren Fernando var dock världens snällaste och gick och hämtade sitt mobila bredband som vi fick låna. Vi googlade upp kartan och fick svar på varför GPS:en inte ville låta oss cykla längt kusten ner till Tarifa: Det är en stor nationalpark i vägen. Vi var därför tvugna att cykla till Sevilla och sedan söderut.

Google translate är ju bara för underbart! Här står jag och Fernado och har en lång konversation om vägen till nästa by. Han varnar oss för hänsynslös trafik och dåliga vägar utan vägren (han hade så rätt). Fernando pratade spanska och polska, jag pratar engelska och svenska, men med översättaren till hjälp klarade vi oss fint ändå.

2.2 Tydligen råkade jag skriva "2", två gånger, haha. Tyvärr vänner, jag orkar inte göra om hela kartan.

Det var här i Dos, söder om Sevilla som vi campade på natten till min födelsedag.

Ni som ibland (eller ofta) har ångest över att ert hår eventuellt ser lite fett ut, kan ta en titt på den här bilden. ;) Nio dagar utan schampo, med en avsköljning i saltvatten efter halva tiden. TUR att man har en hjälm som skyddar mot insyn. Det här rekordet kommer jag antagligen (och förhoppningsvis) aldrig att slå. Jag längtar hem till duscharna nu!

3. Det var här jag träffade min fina vän hästen.

4. Här satt jag och internettade på min födelsedag och blev gladare för gratulationerna än jag blivit någon annan födelsedag i livet. Senare på kvällen kom polisen och piffade upp vår kväll lite.

5. Någon stans här började det plötsligt blåsa som IN ÅTA H-VETE! (= storm)

6. Här glömde jag min GPS i vägguttaget på en bar under siestan.

7. Här, 27 km senare kom jag på att jag glömt GPS:en... TACK, väldens bästa trädgårdsmästare som körde mig tillbaka till baren för att hämta den! Det tog några extra timmar för att hitta någon som förstod (engelska) vad som hänt och sen hitta någon som kunde köra. Men hellre det än att cykla tillbaka i stormen.

8. Vägen ner till Tarifa, samt ett par mil efter det (vi stannade bara en kort stund och tog några bilder där) var den nog den tuffaste sträckan på hela resan, inklusive bergen. Eller kanske inte i fysisk utmaning, utan i svårighet och farlighet. Det blåste storm (nu vet jag inte var gränsen för storm går, men jag har i alla fall aldrig varit med om dess like). Och vi hade den lilla oturen att det blåste i motvind. Först snett från vänster, sen rak motvind, sen snett från höger (se kartan så förstår ni att vi vände och inte vinden. Det blåste rakt från öst till väst. På de plana sträckorna fick jag stå upp och trampa, i lägsta växeln. Önskar verkligen att jag hade haft fler växlar på cykeln. Det är svårt att förklara känslan av att försöka cykla framåt, mot vinden, när det blåser så mycket att man måste stå bredbent för att inte tappa balansen när man står på marken.

Jag blåste av vägen två gånger. Ena gången när det körde förbi en stor lastbil. Storm - en halv sekund vindstilla - storm, en situation som är svår att hantera. Jag pressades ut mot diket, men han på något sett bromsa och lägga ner cykeln utan att någon kom till skada. Samma tur hade jag andra gången, när det var helt tomt på vägen, men någon slags kraftig virvel fick tag på hela ekipaget och jag tappade balansen. Både gångerna hamnade endast ena av vagnens hjul utanför vägen (ca 30 cm ner) medan de andra stod kvar. Vilse satt alltså på sniskan, men verkade inte illa berörd på något sätt. Han är väl härdad efter alla kanter och trappsteg jag dragit vagnen nedför.

Haha, bara för ett par dagar sedan pratade jag med min kompis David som sa "ta det nu lugnt så du inte skadar dig sista dagarna". Precis vad jag också har tänkt. Så surt det skulle varit att att behöva avbryta precis innan mållinjen. Så jag har tagit det extra försiktigt. Men igår alltså... Mamma, om du någon gång skulle varit nervös, så var det igår. Vi är i alla fall helt oskadda. Vi var nämligen förståndiga och promenerade de sista milen, i ca 3-4 km/h... Lika svårt att kontrollera cykeln, men lite mindre farligt. Nu verkar den värsta stormen ha lagt sig.
 
Vilse poserar framför Spaniens allra sydligaste punkt. Han har rumpan mot öst och nosen mot väst, därav blev det en ståfrilla av den annars så korta pälsen och öronen fladdrar framåt. Så söt. :)
  
Jag och Vilse rullar, efter lite om och men, genom gränsen till Gibraltar. Haha, ni som känner mig kan eventuellt få se det här på film senare. ;)

Vi har inte behövt visa pass någon gång under hela resan, trots att vi cyklat genom 9 gränser. Jag VET att man alltid ska vara beredd att visa sitt pass när man närmar sig en gräns, men man har liksom vant av sig lite nu. Eftersom mitt och Vilses pass låg långt ner i ett vattenpackat fodral i väskan, tog det en liten stund att få upp det (och jag fick lägga av en massa grejer på marken bredvid mig = rätt pinsamt). När jag väl visat passen för den spanska tulltjänstemannen och omsorgsfullt packat ner alltsammans igen, vänder jag upp blicken och ser att det börjat ösregna (TYPISKT Storbritannien och tydligen även deras extra territorium). Jag kan tillägga att det inte regnat på över en månad. Det var bara att plocka av och packa om, med regnskydd på. Sätter mig sedan nöjd på cykeln och rullar ca fem meter innan jag hör "passport please" av en brittisk tulltjänstekvinna. Jag är fullt medveten om att man måste visa pass på båda sidor av en gräns och jag har gjort det massvis med gånger innan (t.ex. när jag cyklat genom östra Europa), men nu i allt krångel och stress, glömde jag bort det helt. Haha, jag höll på att smälla av. Dags att packa upp ALLTING igen! Sen på med allting igen. Sen kunde vi rulla in i Gibraltar. :)

Vi kom fram till Gibraltar i förmiddags istället för igår. Efter som jag håller på att längta ihjäl mig efter postkontoret i Manilva, tänkte vi bara stanna här en kort stund, för att sedan cykla de sista tre milen dit. Men när vi fick tag på internet och såg att postkontoret stängde redan 14.30, var det inte någon idé att skynda dit.

Gibraltar är verkligen en häftigt ställe! Ganska mycket folk på liten yta, men fantastiskt kul med alla olika nationalliteter och att det är engelska som gäller här (för de flesta). Åh, vi skulle så gärna vilja åka linbana upp och kolla på aporna uppe på den enorma kalkstensklippan. Men tyvärr fick man inte ha hund med upp dit. "It´s a LOT of monkeys up there, they gonna kill him". Så det blev inget med det. Men det är ändå fantastiskt fint bara att stå här nere och titta upp! Snart har vi tittat klart och ska cykla de tre sista milen mot Manilva.

10. Imorgon bitti öppnar postkontoret kl 9.30. Gissa vem som kommer stå där och rycka i dörrarna då!