Olyckan

Jag har tänkt blogga i så många dagar nu. Men jag har haft så stort fokus framåt. Cyklat iväg strax efter 8 varje morgon och kommit fram till nästa campingplats runt 19 på kvällarna, där dusch, tältuppsättning, matlagning och annat väntat. I den vardagen finns ingen tid för bloggen. Och någon vilodag har jag inte tagit de senaste 18 dagarna. Jag har bara velat framåt.

Men nu sitter jag på en polisstation i staden Frejus, väster om Cannes. Jag måste vänta i ett par timmar på att en engelsktalande polis ska börja jobba. Så nu har jag plötsligt tid att skriva.

Igår eftermiddag blev jag påkörd av en motorcykel. Bara någon centimeter av min vänstra arm (samt den vänstra cykelväskan) träffades när han susade förbi på sin sporthoj.

Det där var den värsta nära-döden-upplevelse jag varit med om. Jag slogs omedelbart ner till marken. Sekunden när jag låg där och insåg att jag faktiskt levde kommer jag aldrig glömma. Och sekunderna senare när jag i panik försökte resa mig, men satt fast med benet under cykeln. Eller när en man, som kommit i en bil bakom, kom fram och lyckades få mig på fötter. När jag stod vid sidan av vägen och hyperventilerade utan att få fram ett enda ord. Allt detta har nog etsat sig fast på min näthinna för alltid. Jag var så rädd. Och kände samtidigt den största lättnaden jag någonsin känt. Jag var verkligen centimetrar från att dö.

Jag hade precis stannat på den lilla vägren som fanns. Det var inte många centimeter, men jag ställde mig på höger sida som den vita liljen. Några sekunder senare hörde jag ett "swoosh" och kände samtidigt hur jag slogs ner. När jag tittade upp sen såg jag en motorcykel som vände ett par hundra meter längre fram och körde tillbaka.

En vit bil stannade framför mig och ett par kom ut. En man hjälpte mig upp på fötter. Motorcyklisten kom inte fram till mig men pratade med paret på franska. Det tog ett tag innan jag fick ur mig något, men jag tror jag visade min röda och svullna arm. Sen kom gråten.

Någon ringde efter ambulans. Jag försökte samtidigt tänka polisiärt och samla uppgifter. Jag ville inte att motorcyklisten skulle komma undan. Jag tänkte att han när som helst skulle kunna smita därifrån. Så jag tog upp mobilen och tog ett par bilder medan de andra pratade med varandra. Bland annat på motorcykeln med regnummer.

Sen bad jag om motorcyklistens körkort, men det ville han inte visa. Det var först senare när ambulansen kom och tog hans uppgifter som jag fick det av dem.

Det visade sig att den mannen som hjälpt mig var polack och pratade både engelska och franska flytande. Han kunde översätta sen när ambulansen kom. Jag bad dem ringa dit polisen men de sa att de var 20 km där ifrån och att det skulle ta tid. Jag insisterade och vi väntade en stund. Sen sa de att vi var tvungna att åka. Att polisen skulle komma till sjukhuset istället.

Väl på sjukhuset blev armen och hand röntgad. Tack och lov var inget brutet! Jag fick smärtlindrande, ett handledsskydd och mitella.

Sjukhuspersonalen i Cannes var hemsk. Jag orkar inte ens berätta om det. Men bristen på medlidande och hjälpsamhet knäckte mig ännu mer och jag grät från och till i timmar. Där och då gjorde sig ensamheten smärtsamt påmind. Den jag lyckats hantera mycket bättre än jag trott de senaste veckorna. Den här situationen blev för mycket.

Polisen kom inte till sjukhuset. Sköterskorna pekade åt vilket håll polisstationen låg. Efter mycket om och men hjälpte de mig att ringa polisen. De i sin tur hänvisade bara till polisen i den kommunen där olyckan skedde! Det var där, i Frejus, jag var tvungen att göra en polisanmälan.

Sjukhuset ringde efter en taxi till mig, som skulle ta mig dit. 150 euro skulle den resan kosta, fick jag reda på när jag satt mig i taxin. Jag ringde och rådfråga den snälla mannen från olycksplatsen, som också tagit hand om min cykel. Han och hans fru bor bara en km från olycksplatsen, som lustigt nog ligger mycket närmre Cannes än Frejus. De sa att jag kunde komma hem till dem och att de kunde köra mig till Frejus idag.

En trevlig middag med lugnande vin, en natt i skön säng, samt en god frukost imorse fick mig att känna mig betydligt bättre till mods, när jag jag nu idag ska försöka lösa allt olyckan ställde till rent praktiskt.

Jag grämer mig såklart väldigt idag, att jag inte rullade ut cykeln i löven, utanför vägrenen, som jag faktiskt hade kunnat. Men att rulla upp 35 kg cykeln från vegetation till asfalten är inte lätt och ska man stanna till snabbt för att kolla GPS eller liknande, som jag gör många gånger varje dag, är det inget självklart val. Det var i alla fall inte det för mig.

Samtidigt inser jag att det var just att jag hade stannat de sekunderna som räddade mitt liv. Om jag istället hade varit cyklandes hade jag aldrig kunnat ligga slickad så nära asfaltkanten. Då hade jag legat minst 30 cm längre in på vägen. Hade jag suttit på cykeln och färdats framåt med fart och träffats med 30 cm istället för 1 cm, ja... Jag hade inte trillat ner där på platsen om man säger så.

Motorcyklisten kom runt en kurva. Han kom antagligen i så hög hastighet att han låg lutande ner mot asfalten åt höger. Därför lutade hans överkropp över vägrenen.

Att jag stod stilla var inget som försvårade för honom när det kom till att veja undan för mig. Skillnaden på hastighet hade ändå gett honom näst intill lika få sekunder att uppfatta mig när han kom runt kurvan, där bergsvägen till höger resulterade i en obefintlig sikt framåt på vägen.

Nu ska jag om en stund höra med den engelsktalande polisen om hur de går vidare, eller inte går vidare med min anmälan. Det låter som att de redan lagt ner den. Utan minsta förhör eller någon dokumentation. På ett A4 jag fick (som de sa att jag kunde ge till mitt försäkringsbolag) står det bara att det skett en trafikolycka mellan en cyklist och en motorcyklist. Inga dokumenterade omständigheter. Ingen misstanke om brott.

Uppdatering:

Den engelsktalande polisen kom och så mycket lättare det blir när man kan kommunicera! Hon kändes direkt engagerad och gjorde det hon kunde. Det vill säga, ringde efter motorcyklisten som kom till stationen och tillsammans fyllde vi i en trafikmålsanteckning (blankett som beskriver olyckan). Ärendet är nedlagt och numera enbart en försäkringsfråga. Mitt försäkringsbolag får i alla fall hans försäkringsuppgifter. Sen får försäkringsbolagen kontakta varandra och utreda skadefrågan.

Jag fick en stund att berätta om vad som hänt för polisen, medan vi väntade på motorcyklisten. Bara det kändes otroligt skönt, även om det inte leder någon vart juridiskt. Hon förklarade att de har upp emot 10 trafikolyckor om dagen och att de i princip bara utreder dödsolyckor. Inte ens två korta förhör hölls. Galet.

Nu ska jag snart få skjuts av de underbara polska paret som har min cykel uppe på berget. Jag ska försöka cykla ner för berget och ta in på ett hotell i Cannes. Eller först måste jag cykla tillbaka ca 1 km, till olycksplatsen där jag slutade cykla sist. Ni vet, ringen ska slutas. ;)

Jag får se om det går. Jag har såklart ont i armen och handen. Men de fungerar och jag känner att jag inte behöver använda mitellan. Handledsskyddet borde jag kunna cykla med. Jag testar i alla fall, så får vi se.

Tanken är sen att vila någon dag och se om smärtan går ner och att jag kan ta mig vidare mot Venedig. I värsta fall går det att flyga hem från Nice. Men hoppet om att fullfölja min utmaning har ännu inte lämnat mig!

Dagens Relivefilm

Lite bilder från dagen: