Cykelkompisar

Dessa två dagar har varit så underbart roliga! Tänk att de skulle dröja 27 dagar innan jag äntligen träffade på någon att cykla tillsammans med en bit. Men när det väl skedde var det över förväntan!

Det var i Monte Carlo, när jag stod utanför en liten mataffär och packade cykeln. Plötsligt kom en kille med cykelhjälm fram till mig och började försöka kommunicera med mig på Spanska. Det gick sådär, men jag förstod snart att han också var en långfärdscyklare (för tillfället dock utan cykel). Han frågade om jag ville ha öl och jag svarade något lite förvirrat innan han försvann in i affären. Snart kom han ut igen (med 3 stycken 8,0:or...) och vinkade med mig runt kvarteret. Där satt en annan man, med två packade små cyklar och kärror! :)

Pedro är 49 år och pratar några fler ord engelska än Juan, som är 27 år. De har tydligen träffats just på långfärdscykling för några år sedan och brukar nu cykla ihop en gång om året. Pedro är från Kuba, men bor på Teneriffa. Han flög till Barcelona där han mötte upp Juan som cyklat enda från Jerez de la Frontera, utanför Cádiz.

Juan cyklar för ett välgörenhetsprojekt (rörande sjukdomen cystisk fibros, 2plega2.com). Han cyklade först tvärs över Spanien och kom ut till östra kusten vid Valencia. Sen har han cyklat nästan precis samma sträcka som jag. Juan och Pedro ska nu cykla vidare till Rom.

Jag känner ju mig på ett sätt väldigt besviken över att vi inte träffats tidigare under vår resa. Samtidigt försöker jag fokusera på hur glad jag är att vi fick cykla ihop i två dagar. :)

Hur roligt det än må vara med cykelsällskap, är det ett faktum att det sinkar en lite. Inte bara för att de två hade en lite skönare inställning till resan (med bland annat många ölpauser). Utan också för att det ändå är fler personer som ska stanna och fixa med saker under vägen, samt tillsammans välja väg. Så nu när jag känner en så stor drivkraft att komma fram till mitt mål, kanske det ändå var bäst att vi bara hade två dagar ihop. Annars hade jag nog blivit aningen frustrerad. ;)

Som jag gillade dessa två! Och ändå kunde vi knappt prata med varandra! Allt var bara så avslappnat och roligt. Så där mycket som jag log och skrattade dessa två dagar har jag nog inte gjort sammanlagt på hela resan.

Jag inser hur viktig den där samhörighetskänslan är. Att få vara en del i ett sammanhang och att få höra ihop. Jag kommer aldrig någonsin mer resa ensam! Det är en sak som är säker. Men jag är väldigt nöjd med mig själv över att jag vågade anta den utmaningen och att jag klarat det så bra trots allt.

Nu har jag fått tanka lite av det sociala och återigen gett mig iväg ensam, nu upp över de italienska bergen.

De två dagarnas relivefilmer

20 sep, förmiddag
20 sep, eftermiddag

21 sep, förmiddag
21 sep, eftermiddag

Och så lite bilder från dessa dagar: