söndag 7 augusti 2011

2 månader har gått

Ja, idag är det två hela månader sedan jag och Vilse rullade iväg från Norrköping. Helt otroligt vad tiden går fort! :D

Första dagen minns jag som igår. Det var så tråkigt, äckligt och blött. Smärta och ångest hela dagen. Om jag aldrig hade varit på cykelsemester tidigare och sett att det faktiskt kan vara helt ljuvligt emellanåt, hade jag kanske vänt hem igen. ;) Vi har haft en hel del motgångar, från och till, precis som sig bör under en sådan här resa, MEN den första dagen slår helt klart alla de andra dagarna, i alla kategorier av jävlighet. Tack och lov!

Resan var från början beräknad till 4 månader, så man kan säga att halva orginaltiden har gått. Trots att det regnat merparten av alla dagar (vilket förkortar dagetapperna drastiskt) och trots att vi av andra anledningar fastnat lite på vägen, tycker jag ändå att vi har knatat på ganska bra. Idag anlände vi till Nantes, som ni ser i västra Frankrike på den här kartan. Vi har cyklat ungefär hälften och borde således ha en möjlighet att hinna fram till Venedig till i början av oktober. Men för ett par veckor sedan smsade jag faktiskt hem till Oscar, som hyr min lägenhet i andrahand och frågade om han kunde tänka sig att hyra lägenheten två månader till. Dels för att jag känt en ständig stress över att hinna fram i tid (det är liksom lite på håret) och dels för att den kommande hyran skrämde vettet ur mig. Jag hade ekonomi-ångest varje dag. Större delen av tiden på sadeln gick till att komma på lösningar för att ha råd att betala oktoberhyran. Man skulle kunna se det som att jag har skjutit upp problemet två månader. Men å andra sidan har jag nu chansen att stanna i någon månad och jobba. Jag har inte hittat något jobb än, men jag håller faktiskt på att tjäna ihop lite pengar på att skriva om det här äventyret. Resultat av det kommer ni att få se om några veckor. :)

Jag blev så glad för en liten stund sedan då jag råkade klicka in under fliken "andra meddelanden" (med inbjudningar till evenemang och liknande) på Facebook och hittade ett meddelande skrivit 16 juni. Det var från Ulla, kvinnan som bjöd mig på mat och sällskap en av mina första dagar på resan! Så himla kul att få kontakt med henne igen.

Ulla skrev att hon hade haft problem med att kommentera blogginläggen, vilket jag också hört att andra har haft. Nu tog jag tag i problemet och gav mig in i djungeln "inställningar" här på Blogspot. Jag önskar att jag hade gjort det tidigare, för det var inte så himla svårt att klicka i rutan "samtliga" under frågan om vem som ska kunna kommentera inläggen. Förlåt för att jag missat detta! Ni som inte kunnat kommentera, Tor, morfar, Emelie och alla andra, dörren är öppen för er nu och jag ser fram emot era kommentarer! Välj "Namn/webbadress", om ni vill att jag ska se vilka ni är. Ni behöver då bara skriva in ett namn, smeknamn eller vad som helst. Webbadress behövs inte. Om ni vill vara anonyma går det självklart också bra.

Niklas och jag har nu cyklat tillsammans i 57 dagar. Vi har hunnit skratta åt varandra och skrika på varandra, tröttna på varandra, komma närmre varandra och tröttna på varandra igen. Vi är så himla olika varandra. Niklas är den lite mer tystlåtna ensamvargen, medan jag är den pratglada och sociala typen. Jag har emellanåt tyckt att Niklas varit så sjukt tråkig och Niklas har inte alltid pallat med mig och dragit sig undan. Men alltså, jag tycker att det är helt otroligt att vi (som var helt säkra på att vi skulle cykla egna vägar, ganska ofta under resan) endast cyklat ensamma en (1) enda dag, sedan vi träffades den 10 juni. Då var vi inte ett dugg ovänner, utan mest lite trötta på varandra. Vi var också trötta på att sova i samma tält, därför skulle Niklas cykla ner till Caen och köpa ett eget tält och jag och Vilse skulle hålla oss uppe vid Normandies norra kust och söka jobb (gjorde tappra försök på ett tjugotal ställen, men lyckades inte den gången). Det var ett ganska vemodigt farväl på morgonen. Vi visste inte hur lång tid vi skulle vara från varandra. Kanske upptill en vecka. Men det blev bara några timmar, för sent på kvällen möttes vi upp igen vid en rastplats söder om Pointe du Hoc.

Vad som också har hållit överraskande länge är dekalerna. Jag satte på dem för 52 dagar sedan och de har varit utomhus konstant sedan dess, i stark sol, häftigt regn och allt annat slitage som hör cykelsemestrar till. Förutom att jag råkat skrapa mot cykelvagnstången och därmed blogsdressen, ser dekalerna exakt lika dana ut nu som det gjorde när de var nya. Inga hörn som släppt och ingen solblekning. Rätt imponerande tycker jag.

Det finns också en hel del grejer som inte hållit. Skor, tält, regnjacka, backspegel, cykelväskor, skoskydd, däck, skivbromsar, cykeldator, Vilses bädd, kläder och liggunderlag. Herregud, liggunderlagen ja. För tillfället behövs 3-5 uppblåsningar per natt för att jag ska kunna somna om efter att jag vaknat av att jag sjunkit ner och ligger på den hårda marken. Jag har hittills tre lagningar på det här liggunderlaget, mitt förra slängde jag i Danmark. Nu ska jag bara hitta någonstans där jag kan sänka ner liggunderlaget i vatten igen, så att jag kan se var de nya hålen är och sedan laga dem.

Det finns dagar då jag tröttnat på det här. Dagar då jag verkligen har saknat familj och vänner. Som till exempel på midsommarafton som firades på en parkeringsplats utanför ett stort köpcentrum i Danmark. Det finns också dagar då jag verkligen har avundats andra människor, som kan stå hur länge det vill under rinnande, varmt vatten och som kan krypa upp i soffan och njuta under en varm filt efter regniga och leriga dagar. Men i det stora hela är jag så otroligt tacksam över att just jag lever i detta äventyr och att jag ska få göra det varje dag i minst lika lång tid till!

3 kommentarer:

  1. Det är roligt att läsa om hur det går och du är riktigt ambitiös med fotograferandet och skrivandet! Jättekul, fortsätt så!

    SvaraRadera
  2. Ni verkar ha det bättre än dom som sitter under en filt i stugvärmen tycker jag :) Kör på och ha det super.

    SvaraRadera
  3. Det är så kul att läsa om era äventyr!

    SvaraRadera