20 juni
Ikväll hade jag och Niklas vårt första bråk, eller ja, diskussion snarare. Eller vi spydde helt enkelt ut lite skit på varandra. Saker som man gått och småirriterat sig på i två veckor, men inte vågat berätta för varandra. Niklas irriterade sig bland annat på att jag pratar så jäkla mycket om hundar och barn. Haha, alla som känner mig kan nog förstå honom, so do I. :) Och jag ska verkligen tänka på det framöver. Själv har jag bland annat irriterat mig på att Niklas alltid låter som att han kan allt om cyklar och långturer och att jag är nybörjaren som hela tiden behöver hans hjälp. Han säger saker som "vi måste kolla upp det till din cykel" (som att han hade ett ansvar över den) och "det där är en klassiker", när det sker ett misstag någonstans. Han vill berätta och visa för mig hur saker och ting fungerar på långturer, när jag med mina 300 mil genom olika länder, anser mig ha minst lika stor erfarenhet som honom (förutom när det gäller just cykelns mekanik, som han är väldigt duktig på) Jag stör mig också på att nästan alla vi möter vänder sig till Niklas och frågar om resan, om hur långt vi har cyklat, var vi ska cykla och varför. De tar för givet att Niklas är den som styrt upp allting och att jag är hans flickvän som han lyckats dra med sig på resan. Självklart kan inte han hjälpa att det är så, men jag kan störa mig på att han gärna spelar med och pratar på, medan jag står i bakgrunden och inte får en syl i vädret.
Det kan också bli lite fel ibland när vi ska ta olika beslut. Jag är ju en sådan som gärna säger vad jag tycker och jag gillar att organisera, planera, diskutera. Men jag gör det gärna tillsammans med andra. Jag vill att Niklas ska vara lika delaktig i besluten som jag, men när jag frågar honom om hur vi ska göra säger han nästan alltid "det är upp till dig", varpå jag kan bli irriterad och svara "nej, det är upp till oss båda, kan du säga vad du tycker!". Och det kan i sin tur göra honom irriterad eftersom han helt enkelt inte vill ta besluten, eftersom det inte är så viktigt för honom hur det blir.
Det var så otroligt skönt att prata ut om allt det här. Jag kände mig inte speciellt arg på honom under samtalet, utan bara så himla lättad över att få berätta vad jag kände. Det var också väldigt intressant att höra vad han tyckte om mig och jag är så glad att han verkligen stod upp för det han tyckte och sa ifrån om vad han inte gillade hos mig. Nu vet vi både vad vi ska tänka på framöver.
Så sent som tidigare idag tänkte jag på att jag skulle skriva i bloggen om hur överraskad jag är över hur bra vi har kommit överens under dessa två veckor. :) Och jag vill fortfarande skriva det. Jag tycker om möjligt mer om Niklas nu efter diskussionen vi hade ikväll. Förutom de här små grejer jag har irriterat mig över har jag upptäckt hur snäll, generös och rolig Niklas är. Jag har förvånats över hur vi har kunnat hålla humöret uppe ihop, trots alla de påfrestningar vi har utsatts för, varje dag, under resan. Vi är i princip alltid snälla, trevliga och hjälpsamma mot varandra och jag hoppas att det håller i sig i 3,5 månad till. Att vi kommer börja bråka under resan tvivlar jag inte på och jag tror säkert att det kommer fler inlägg i bloggen om hur jag känner för Niklas, men i det stora hela tror jag på att vi kommer vara goda vänner, för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar