Vi välte med cykeln, men det gick bra

Jag nojade ju mycket igår kväll, då när det gjorde sådär ont i halsen när jag svalde. När jag vaknade imorse, efter 8 h sömn i varm skön säng, var det dock nästan borta och nu känner jag inget alls längre. 

Idag var vår längsta cykeldag, med 55,9 km (det fulladdade batteriet klarade 54 av dessa, så det blev en tung sista dryga kilometer).

Vi lämnade Gislövs läge vid 9.30 och hade två mils förmiddagscykling framför oss, till Höllviken. Första biten fick vi peppande cykelsällskap och fin avvinkning av vännerna! Jag ville inte ha E i cykelvagnen, då jag var rädd att hon skulle somna (behövde ha henne sovandes under den lite längre sträckan till Malmö sen). Jag föredrar annars att ha henne i cykelvagnen, eftersom det är så mycket säkrare för henne. Själv föredrar hon för det mesta cykelsitsen, då hon kan sitta nära och prata med mig och får en bättre utsikt. 

Vi bestämde med vännen i Höllviken att vi skulle komma förbi ändå, trots symptom, för hämta nybakta surdegsbullar och bara säga hej ute i trädgården. Istället blev det till att komma in i badrummet för att tvätta och lägga om skrapat knä.

Grus är ju så förrädiskt... Denna vackra grusväg ledde GPS:en in oss på. Jag kollade då kartan, gjorde ett snabbt övervägande och valde ändå denna grusväg istället för en bara lite längre asfalterad väg. Det andra var nämligen en rätt hårt trafikerad väg med väldigt liten vägren.

Vi hade först så mysigt här på denna långa grusväg mellan åkrarna. Vi mötte igen annan trafik på hela vägen. Vi pratade, sjöng, jag stannade och plockade en blomma till E och vi rullade på. Som ni ser på bilden ovan var gruset så hårt packat och vägen så fin och utan gropar, att det kändes nästan som att rulla på asfalt.

Men så var det det där otäcka gruset i mitten av vägen... Och en stor fin hare som skuttade framför oss. "Titta haren!" ropade jag och E försökte förgäves se förbi mig. Jag bestämde mig för att stanna och visa haren. Vända upp cykeln åt sidan, så att E skulle få se. Så jag saktade lugnt in. Precis i slutet av bromsningen svängde jag lite åt vänster. Framhjulet kom upp på gruset och tappade fäste. Cykeln är så tung att jag inte hade en chans att rädda upp den. Istället föll vi ner i gruset.

Tack och lov klarade sig E utan minsta skråma! Det är en betryggande instinkt som kickat in flera gånger under hennes liv. Att man utan att behöva tänka gör allt för att skydda sitt barn. I detta fallet hade jag skrapat mitt knä ändå, men kanske inte så mycket och tån som vek sig under tyngden i ett depsrat försök att hålla uppe cykeln hade nog inte blivit lika svullen. 

Lilla älskade Stig skrapade sitt högra öga och det ger mig mest ångest efter denna insident. Jag försöker tänka att det ändå är orimligt att ett så älskat gosedjur kan behålla stora blanka ögon genom hela barndomen (även om de klarat sig väldigt bra hittils), utan att de ändå kommer komma så många fler märken under åren. Nu blir det ett minne av E:s och Stigs första långfärdscykling ihop.

Vet ni föresten om att detta inte är Stigs första långfärdscykling? Jag köpte ju honom i spanska byn Stiges när jag cyklade min sista långa cykelresa, innan jag skulle hem och börja försöka bli gravid. Jag köpte honom "till mitt framtida barn", han var med redan på BB och nu är vi alla tre ute på cykeltur tillsammans. Det är så rörande och fint och underbart.

Tur också att E ville att Stig skulle ha egen cykelhjälm som jag fick tillverka av en gammal boll och ett resårband. Så även om Stig föll av cykeln mår han efter omständigheterna bra. 

Mobiltelefonen flög ur framväskan och skärmen krossades både på framsidan (mer än vad den redan var) och på baksidan, rakt över en av linserna. Men det verkar gå att använda vanliga kameran ändå och jag får väl bara lämna in den på lagning när vi kommer hem. 

Nu ligger vi i tältet i en villaträdgård i Malmö. Alla andra vänner vi besökt på resan, innan denna dag, har jag känt i 9-14 år (fick en mindre chock när jag började räkna), men idag har vi hängt med vänner från "mammagrupper". Så E och E är lika gamla, så när som på en vecka och efter lite trevande kunde de idag leka och busa lite ihop för första gången (duka upp lådsasmat och dra bajs-skämt). 

Jag känner sådan enorm lättnad och tacksamhet över att det inte gick mer illa än vad det gjorde idag. E blev såklart rädd och ledsen, men vi satt krav en stund och pratade om att alla ramlar med cykel ibland, vilket hon ju själv gjort och kan referera till. Att mitt knä blödde var bara häftigt och hon såg fram emot att få sätta ett stort plåster på det. Det fanns ingen tvekan i att hoppa upp i sitsen igen. 

Nu har vi en cykeldag till och efter den får vi återförenas med vår älskade Kira igen!