Ute på tur igen - med mitt barn!

Dags att damma av denna gamla blogg, för nu, fyra år sedan sist, är jag faktiskt ute och cyklar igen. Denna gången inte ensam, utan tillsammans med min favoritmänniska på denna jord. Detta blir min 2,5-åriga dotters första långfärdscykling!

Eftersom det är lite svårt och tråkigt för en sprallig unge att sitta still i en cykelvagn, är denna resa planerad utefter att de flesta kilometerna ska avverkas under middagsvilan, som brukar vara i ca 1,5 h. Vi kommer cykla ca 3-6 mil om dagen.

Det blir inte heller någon vildcamping (hua, läskigt om det skulle hända något och man är ensam ute i bushen med ett litet barn). Två av nätterna är bokade på campingplatser och de andra fem tältar vi i vänners trädgårdar. En vecka runt sydvästra Skåne som vi verkligen är peppade för, båda två! Vi har den här superfina barnboken som vi såklart läst mycket senaste tiden.

Hm... Nu ska vi se. Hur var det nu man infogade bilder i bloggen? Jag får skriva vidare så länge så får vi se om jag kan lösa det sen. Min gamla powerbank verkar inte fungera och jag har 8% batteri kvar. (Ah, ett dygn senare insåg jag att jag behövde logga in i Blogger-appen, så nu kommer bilder!). 

På tal om batteri! Som jag nyss läste och blev påmind om i inlägget före detta (från 2017) är de utmanande helvetetsturernas tid förbi. Jag har skaffat mig en elcykel! Tack och lov, med tanke på vikten det blev på barn och packning i Vilses gamla trogna cykelvagn. 

Ja, min älskade gamla äventyrsräv gick tragiskt nog bort strax innan cykelresan 2017. Men Kira finns fortfarande med oss! Hon blir 11 år nu i höst. Hon har verkligen varit en aktiv vän och hängt med på massvis med aktiviteter under alla dessa år. Nu klarar hon inte några längre turer bredvid cykeln längre och hon har fått en alldeles egen cykelvagn som jag försöker vänja henne vid att åka i (så att hon kan få ett lagom aktivt liv som pensionär).

Så imorse lämnade vi Kira på min kompis Emilias hundpensionat, Stall Iceb i Dösjebro. Emilia har dessutom en fest vi blivit inbjudna till nästa söndag, så det blir naturligt att börja och avsluta cykelresan hos henne. 

Nu ligger jag i tältet bredvid min älskade dotter. Jag nyper mig i armen och undrar om det här verkligen är på riktigt. Det var ju en dröm i så många år! Att få vara ute på äventyr med mitt lilla barn. 

Det blev 33,5 km idag och målet var en campingplats i Röstånga. Här har vi lekt på olika lekplatser, ätit gott från stormköket och betat av ytterligare en premiär för lillan, nämligen paddla kanot! De har en sjö här och kanoter att hyra, så jag kunde inte låta bli. Lite klurigare att paddla bara en vuxen och med en liten som gärna ville plaska och smaka på det äckliga sjövattnet. Men det gick över förväntan och var supermysigt!

Imorgon ska vi cykla till Jularp, utanför Höör och hälsa på en kär gamla vän, David, med fru och barn. Alltså wow, vad jag ser fram emot varende dag av den här cykelsemestern, med alla besök vi ska göra längs vägen! Ja, för nu är det faktiskt ingen "cykelresa", utan en "cykelsemester". En sådan som jag alltid längtat efter och nu får uppleva på riktigt!