torsdag 7 juni 2012

Ett riktigt avslut


Jag kände inte riktigt att jag fick till ett sådant, då i höstas när jag kom hem från resan. Sista veckan spenderade vi ju på SOS-Animals och då var det fullt upp med alla dessa underbara hundar att jag kom av mig i bloggandet. När jag sedan kom hem till Sverige blev intresset för bloggandet plötsligt näst intill obefintligt.

Idag är det ett år sedan vi gav oss iväg på denna fantastiska resa, som gett mig mer intryck, erfarenheter och upplevelser än något annat äventyr har gjort i mitt liv. 4 månader av glädje, hopplöshetsorg, spänning, kamratskap, kärlek och lycka som jag aldrig kommer att glömma!

Och så här på ettårsdagen till ära fick jag plötsligt lust att ta tag i det här avslutsinlägget en gång för alla. Det är nu dags att visa bilderna från resan hem, så här kommer dem:
Det var med stor ömhet jag packade ihop min trogna cykel.
 Som vanligt agerade Vilse världens mest avslappnade hund.
Springa och stressa är för andra. Vilse föredrar att sova.

Under flygresan (Vilses livs första) sov han också. Typ hela vägen. Jag hamnade först i någon slags hönsmamma-roll och satt böjd över Vilse (som låg och sov i sin väska på golvet framför mina ben) och klappade honom. Tanken var väl att jag skulle klappa honom "lugnande", men eftersom jag själv var SÅ nervös över att Vilse skulle bli nervös, klappade jag honom, ja... ehm, nervöst. Så satt jag och klappade honom hela tiden tills planet drog iväg. När vi lyfte från marken, lyfte Vilse också sitt lilla huvud och tittade förvånat på mig, varpå jag började kela med honom ännu mer. I efterhand förstod jag inte vad jag höll på med, för det tog ytterligare en liten stund innan det gick upp för mig att Vilse egentligen bara ville sova och att jag var den enda som var nervös av oss två (inte för flyget alltså, utan för att min lille älskling skulle bli rädd).

Vilse sov sedan under hela flygresan. Unde landningen tittade han upp på mig en gång, då tittade jag ner och sa "det är lugnt, sov du", varpå han la ner huvudet igen och sov under hela landningen. Han tittade inte ens upp när hjulen slog i landningsbanan.
Den här bilden tog mamma på mig när hon fick syn på mig och Vilse på Kastrup flygplats. :)
Min kompis Davd mötte också upp mig och Vilse på flygplatsen, så han, mamma, jag och Vilse tog tåget över Öresundsbron, där jag hoppade av och monterade ihop cykeln igen. Det hade blivit för rörigt att stå och mecka med den och all packning på Malmö centralstation.
Så jag cyklade in till centrum istället. Det kändes också som ett mer värdigt avslut på resan.
 Vid Folketspark stod min familj och flera av mina vänner och tog imot mig. <3
Vilket underbar känsla det var att krama om alla igen!
Inte minst Niklas, som kommit hem till Sverige några dagar innan mig. Kändes speciellt att åter vara samlade igen!

Vad hände sen då?

Nu har det gått åtta månader sedan vi rullade in där vid Folketspark. Som valigt har tiden gått lite snabbare än man hade förväntat sig. Men det gör inget, för det har hänt en massa kul även nu, efter resan. :)
Ni vet Shakira, hunden jag blev förälskad i på SOS i Spanien?  Hon heter nu mera bara Kira och ligger och sussar sött i min säng. <3 Jag kunde helt enkelt inte släppa tankarna på henne, så efter hemkomsten följde ett intensivt arbete med att försöka få ihop allt ekonomiskt och praktiskt för att jag skulle kunna få hem henne till Sverige.
Det tog två månader, sen var det jag som var den längtande "mamman" som stod i vänthallen på Kastrup och tog emot min fina lilla tjej! Och som att inte lyckan var fullständig nog, så stod även Sofia där brevid mig och väntade på Vicky som fick bli hennes! :D

Men alltså, det slutar inte ens här. Det var nästan så att jag funderade på om jag verkligen förtjänade så här mycket tur i livet. För ett par veckor efter hemkomsten fick jag besked om att jag kommit in på mitt livs drömmutbildning. Det finns inte ord för hur lycklig jag var! Och den utbildningen råkar ligga i Växjö. Där Sofia och Vicky bor!

Så nu bor jag och Sofia och alla våra hundar ungefär hundra meter från varandra. Sofia har skaffat ytterligare en liten hund från Spanien, så nu har vi fyra. En riktigt härlig flock. :)

Det blev väl ett fint avslut? Även om det kom att handla lite mer om hundar än om cykling. Just nu känner jag mig nöjd med att ha det så. Det var helt fantastiskt att få genomföra resan och mina minnen kommer jag leva på och njuta av länge. Cykeln kommer dock få stå ett tag till. Nu vill jag bara njuta av livet här på hemmaplan. Men tids nog dyker cykelabstinensen upp igen. Det vet jag. Och då vet jag precis var jag ska cykla! Mellan Malaga och Venedig. Först då har jag omringat hela Europa med min resväg. Det är egentligen först då som det blir ett riktigt avslut.

5 kommentarer:

  1. Vad härligt att ni tog hand om så många hundar från Spanien. Lycka till med allt.

    SvaraRadera
  2. Grattis till tillökningen, även om det nu är lite i efterskott.. :) Dock får du skylla dig själv då du inte skrivit fören nu att du skaffat en till.. ;) Jag har kikat in här med jämna och ojämna mellanrum för att se om du skrivit dit en länk till din nya blogg. Sen givetvis för att se om det skulle bli något om hemresan.. :) Min Nikki vill nog också ha sällskap då det bara är hon och jag, råttan Znäjke räknas inte i hennes värld då hon inte kan leka med henne.. :) Dock har jag ej ekonomi för en till just nu, så hon får nöja sig med att leka med mammas valp på 4 månader..
    Lycka till med djur och utbildning!!

    SvaraRadera
  3. Lycka till med allt nu. Härliga nyheter ,-)
    Kul att fina Kira fick komma till dig och Vilse ,-))
    Det hade jag hoppats!
    / Eva ,-)

    SvaraRadera
  4. Var det någonsin några problem med din hund på resan? Jag tänker då på formella saker som att ta med den över landsgränser osv, krångel med eventuella vaccinationsintyg osv? Det är en rädsla jag har, att det skulle bli något sådant strul om jag tog med mig hunden utanför Sverige och att de typ skulle ta honom ifrån mig eller något. O_O

    SvaraRadera
  5. Lovely fotos, happy spring from Belgium

    SvaraRadera