Nu är det snart dags!

Om två veckor drar jag ut på mitt livs hittills längsta och största äventyr, en fyra månader lång resa på cykel. Vilse, min älskade kompanjon och livskamrat är såklart med, samt vår cykelkompis, Niklas.

Det är ganska många som ställer frågan "hur kommer man på idén att cykla runt Europa...?". Ungefär lika många frågar ”varför ska du börja i Norrköping?”. Det känns därför på sin plats att dra en liten resumé om min cykelhistoria:

Det hela började 2005 då jag och min dåvarande pojkvän tog studenten. Vi ville uppleva så mycket som möjligt, för så lite pengar som möjligt och bestämde oss därför för att cykla iväg ut i Europa. Det blev en cykeltur som gick från vår lägenhet i Norrköping och avslutades i Prag. Trötta och utmattade flög vi sedan hem till Sverige igen. Tre år senare, 2008, när längtan efter långfärdscyklingen kom tillbaka, tog jag och en nyfunnen resevän tåget ner till Prag för att ”fortsätta” cykelturen därifrån. Vi rullade genom 7 länder och avslutade turen i Venedig.

Efter 2008 har jag haft många cykelplaner. För en som aldrig ”provat på” långfärdscykling är det kanske svårt att förstå tjusningen med det och jag vet inte heller hur jag ska förklara det. Men man blir liksom helt tagen av den frihet och avslappning, kombinerat med utmaning och lyckorus som en cykelresa innebär.

Ett tag var jag inne på att ge mig iväg i ett par år, för att cykla hela jorden runt. Men som tur var insåg jag snart att drömmernsnarare handlade om att vilja ”ha gjort” resan och inte att faktiskt genomföra den. Tänk er två hela år, utan hund, familj och vänner… Uuh.

Jag bestämde mig istället för att hålla mig till utmaningen "Europa runt". Tanken var från början att ta flyget ner till Venedig och sedan fortsätta att cykla genom västra Europa, tillbaka till Sverige. Men när jag insåg hur varmt det är i södra Europa i juni/juli/augusti, vände jag helt enkelt på rutten. Jag annonserade om den här turen på Utsidan.se och därigenom hittade jag Niklas, som tyckte att den rutten lät perfekt för honom också!

Fyra månaders cykelresa, tillsammans med hund och en vän känns som en lagom utmaning. Jag kan tänka mig att man under den tiden hinner känna riktig glädje och förväntan, ha kul, börja tröttna lite, tröttna på riktigt, tröttna ännu mer, ha tråkigt, vilja åka hem, komma in i rutin och vardag, upptäcka och lära sig att uppskatta alla de små glädjeämnen i livet, utmana sig själv gång på gång, känna stolthet och styrka, samt samla på sig erfarenheter och minnen som kommer vara livet ut.

Jag känner mig så otroligt peppad nu!