Sista dagen på vår fina resa

Som jag myser nu, här i tältet med hela familjen samlad igen och efter en helt fantastiskt vecka som trots allt har gått över förväntan!

Vi däckade alla tre runt halv tio igår, efter en härlig cykeldag, en superfin återförening och en hejdundrande fest! Nåja... Jag, E och Kira satt i solstolar vid sidan av, tuggade snacks och insöp feststämning. Men E var i alla fall uppe och dansade lite.

Innan alla gäster kom hann vi med ett eget litet poolparty också!

Men jag spolar tillbaka tiden lite. Vår sista cykeldag, den började med att dessa små tjejer fick hjälpa till att fälla ihop tältet, innan en sista stunds lekplatshäng. 

Sen vinkade vi av och lämnade Malmö. 

Det blev det en ipren för att ta bort den sista smärtan från tå och knä, som redan blivit väldigt mycket bättre

Bjuder på en bild på min stackars tå och den snygga sandalbrännan.

Vi följde sydkustleden nästan hela vägen, även denna dag. Så himla bra med cykelbanor det finns nu för tiden. Vi har ju cyklat på cykelbana näst intill hela vägen från Ystad! Det är så obeskrivligt skönt att slippa oroa sig för trafiken, speciellt när man kommer med ett sådant stort ekipage som vi har. 

När vi bara hade några kilometer kvar till Dösjebro cyklade vi förbi Farmor Annas Matstuga och det blev ett spontant stopp som slutade i matkoma efter pannkaksbuffé. Jag hade föreställt mig att vi skulle äta på café eller restaurang nästan varje dag, men så har det inte alls blivit. Det har varit så smidigt att äta medhavd mat och kunna stanna för matpaus när som helst. Sen har vi ju haft lyxen att bli bjudna på lagat mat hemma hos vänner vi besökt längs vägen.

När vi började närma oss Dösjebro kände jag igen vägarna och insåg att jag cyklat denna sträcka tidigare, med denna cykelvagn dessutom. För jag kom på att det var när jag skulle ta en längre tur från Malmö (där vi bodde då) för att vänja Vilse vid cykelvagnen, innan vår långfärdscykling 2011 (då jag startade denna blogg). Det är ju för tusan tio år sedan nu! Jag mindes den sista riktigt långa, jäkliga grusvägen, med många stora gropar och som var riktigt svår att ta sig fram på med cykelvagn. Den hade nu asfalterad så här fint. Det är så häftigt ändå, vad mer som hänt på dessa tio år. Att jag då var ung, fri och drog runt i Europa med en kompis och min lilla hund i fyra månader. Och att jag hittade Kira där nere i Malaga! För att nu cykla runt med min lilla dotter i samma cykelvagn som jag hade den resan, inte riktigt lika fri men som en superlycklig mamma! 

Kira blev förstås väldigt glad när vi dök upp på hundpensionatet! E också! Som hon pratat om Kira denna vecka. Frågat varför inte Kira fick följa med och bekymrat pratat om att Kira "grät" när vi lämnade henne. De har definitivt saknat varandra dessa två!

Denna sista dag cyklade vi 34 km. Totalt blev det precis 280 km, på 7 dagar, vilket är ett snitt på 40 km per dag. Jag tycker detta blev så himla lagom och jag klappar mig själv på axeln för en noggrann och realistisk planering, vilket underlättade massor i utmaningen att få med sig en nöjd och glad tvååring på en sådan här resa.

Så himla bra det ändå har gått! Jag hade väntat mig att vi vissa dagar skulle bli mer eller mindre strandade någonstans ute i bushen, då toddlern bara skulle totalvägra cykla en endaste meter till. Men så blev det faktiskt inte. Och inte en enda gång har jag cyklat vidare med henne protesterandes där bak. När hon gnällt har jag kunnat stanna, byta från cykelvagnen till cykelsitsen, prata om var vi ska och ibland mutat med något gott. Men för det mesta har hon kunnat sitta vaken på cykeln i runt en timme, pratat om saker vi passerar, sjungit sånger, eller bara njutit av utsikten.

Det som ändå kanske varit lite tufft för E är den sociala biten. Det kanske var lite mycket att umgås med nya människor nästan varje dag i en hel vecka. Speciellt om man levt större delen av sitt liv i en pandemi och inte alls är van vid detta. Själv har jag tvärt emot njutit till fullo, men jag har försökt anpassa situationen så att E faktiskt har fått komma undan och bara få krypa upp i mammas famn en stund i lugn och ro mellan varven. 

Det bästa med resan, enligt E, är nog att ha fått komma till nya roliga lekplatser varje dag. Att få stanna och fika med lite lyxigare fika än hemma, bada på olika platser och mysa i tältet.

Jag var rädd att jag från och till skulle känna "vad har jag gjort som tagit med ett så litet barn ut på en sådan här resa?", men nej, inte alls faktiskt. Jag tror jag fick den här cykelsemestern precis så barnanpassad som behövdes för att lilla E skulle trivas och ha roligt. Jag tror att vi båda har njutit lika mycket av att göra denna väldigt spännande resa tillsammans och jag är taggad för nya utmaningar tillsammans, för min lilla äventyrskompis och jag!