Vi välte med cykeln, men det gick bra

Jag nojade ju mycket igår kväll, då när det gjorde sådär ont i halsen när jag svalde. När jag vaknade imorse, efter 8 h sömn i varm skön säng, var det dock nästan borta och nu känner jag inget alls längre. 

Idag var vår längsta cykeldag, med 55,9 km (det fulladdade batteriet klarade 54 av dessa, så det blev en tung sista dryga kilometer).

Vi lämnade Gislövs läge vid 9.30 och hade två mils förmiddagscykling framför oss, till Höllviken. Första biten fick vi peppande cykelsällskap och fin avvinkning av vännerna! Jag ville inte ha E i cykelvagnen, då jag var rädd att hon skulle somna (behövde ha henne sovandes under den lite längre sträckan till Malmö sen). Jag föredrar annars att ha henne i cykelvagnen, eftersom det är så mycket säkrare för henne. Själv föredrar hon för det mesta cykelsitsen, då hon kan sitta nära och prata med mig och får en bättre utsikt. 

Vi bestämde med vännen i Höllviken att vi skulle komma förbi ändå, trots symptom, för hämta nybakta surdegsbullar och bara säga hej ute i trädgården. Istället blev det till att komma in i badrummet för att tvätta och lägga om skrapat knä.

Grus är ju så förrädiskt... Denna vackra grusväg ledde GPS:en in oss på. Jag kollade då kartan, gjorde ett snabbt övervägande och valde ändå denna grusväg istället för en bara lite längre asfalterad väg. Det andra var nämligen en rätt hårt trafikerad väg med väldigt liten vägren.

Vi hade först så mysigt här på denna långa grusväg mellan åkrarna. Vi mötte igen annan trafik på hela vägen. Vi pratade, sjöng, jag stannade och plockade en blomma till E och vi rullade på. Som ni ser på bilden ovan var gruset så hårt packat och vägen så fin och utan gropar, att det kändes nästan som att rulla på asfalt.

Men så var det det där otäcka gruset i mitten av vägen... Och en stor fin hare som skuttade framför oss. "Titta haren!" ropade jag och E försökte förgäves se förbi mig. Jag bestämde mig för att stanna och visa haren. Vända upp cykeln åt sidan, så att E skulle få se. Så jag saktade lugnt in. Precis i slutet av bromsningen svängde jag lite åt vänster. Framhjulet kom upp på gruset och tappade fäste. Cykeln är så tung att jag inte hade en chans att rädda upp den. Istället föll vi ner i gruset.

Tack och lov klarade sig E utan minsta skråma! Det är en betryggande instinkt som kickat in flera gånger under hennes liv. Att man utan att behöva tänka gör allt för att skydda sitt barn. I detta fallet hade jag skrapat mitt knä ändå, men kanske inte så mycket och tån som vek sig under tyngden i ett depsrat försök att hålla uppe cykeln hade nog inte blivit lika svullen. 

Lilla älskade Stig skrapade sitt högra öga och det ger mig mest ångest efter denna insident. Jag försöker tänka att det ändå är orimligt att ett så älskat gosedjur kan behålla stora blanka ögon genom hela barndomen (även om de klarat sig väldigt bra hittils), utan att de ändå kommer komma så många fler märken under åren. Nu blir det ett minne av E:s och Stigs första långfärdscykling ihop.

Vet ni föresten om att detta inte är Stigs första långfärdscykling? Jag köpte ju honom i spanska byn Stiges när jag cyklade min sista långa cykelresa, innan jag skulle hem och börja försöka bli gravid. Jag köpte honom "till mitt framtida barn", han var med redan på BB och nu är vi alla tre ute på cykeltur tillsammans. Det är så rörande och fint och underbart.

Tur också att E ville att Stig skulle ha egen cykelhjälm som jag fick tillverka av en gammal boll och ett resårband. Så även om Stig föll av cykeln mår han efter omständigheterna bra. 

Mobiltelefonen flög ur framväskan och skärmen krossades både på framsidan (mer än vad den redan var) och på baksidan, rakt över en av linserna. Men det verkar gå att använda vanliga kameran ändå och jag får väl bara lämna in den på lagning när vi kommer hem. 

Nu ligger vi i tältet i en villaträdgård i Malmö. Alla andra vänner vi besökt på resan, innan denna dag, har jag känt i 9-14 år (fick en mindre chock när jag började räkna), men idag har vi hängt med vänner från "mammagrupper". Så E och E är lika gamla, så när som på en vecka och efter lite trevande kunde de idag leka och busa lite ihop för första gången (duka upp lådsasmat och dra bajs-skämt). 

Jag känner sådan enorm lättnad och tacksamhet över att det inte gick mer illa än vad det gjorde idag. E blev såklart rädd och ledsen, men vi satt krav en stund och pratade om att alla ramlar med cykel ibland, vilket hon ju själv gjort och kan referera till. Att mitt knä blödde var bara häftigt och hon såg fram emot att få sätta ett stort plåster på det. Det fanns ingen tvekan i att hoppa upp i sitsen igen. 

Nu har vi en cykeldag till och efter den får vi återförenas med vår älskade Kira igen!

Höjdpunkten var sydligaste punkten

Den finaste cykeldagen hittills var utan tvekan denna dag! Ystad till Gislövs läge. Vi följe "Sydkustleden" med riktigt fin cykelbana, i princip hela vägen. Jag insåg när vi skulle lämna Ystad att jag inte laddat mobilen under natten eller morgonen (den där babyvaktappen drog nog en hel del batteri dessutom). Men det var inga problem då GPS:en knappast behövdes och inte ljudboken heller för den delen.

Ett självklart besök längst denna sträcka - Smygehuk och Sveriges sydligaste udde.

Det blev 45 km cykling idag. Trots att lilla E sov lite för kort middagsvila, var hon glad och nöjd hela vägen. Tröttheten (kanske framför allt från igår kväll) var dock tydligt under eftermiddagen och kvällen hemma hos våra vänner på Gislövs läge. Tur vi ändå träffas relativt ofta, för då blir besvikelsen inte så stor över att kvällen inte blev särskilt trivsam just denna gång.

Mitt under middagen kände jag själv lite riv i halsen. Detta blev värre och värre under kvällen och nu har jag sådär ont av att bara svälja. Detta är verkligen en besvikelse... Imorgon förmiddag skulle vi bruncha med en vän och hennes nyfödda dotter i Höllviken, men de kan vi bara inte riskera att smitta. På kvällen har vi planerat att tälta hos vänner i Malmö, men även det får vi kanske planera om. Sen festen i Dösjebro i övermorgon...

Jag vet inte om E också känt av något och att det kan ha påverkat humöret. Men jag tror inte riktigt det, för hon är så bra på att förklara var hon har ont och hon borde inte pratat på så mycket som hon gjorde, om hon hade haft sådant ont som jag har nu. Men bra mådde hon ju inte och jag hoppas det vänt tills imorgon bitti, efter ytterligare en (lite längre) natt i en skön säng. Ja, det kändes bara dumt att tälta idag med tanke på status på oss båda.

Håll gärna tummarna för oss, så att vi förhoppningsvis kan fortsätta vår lilla resa i ett par dagar till! 

På rullande grus ner till sydkusten

Det blir ett sent blogginlägg nu, efter en mysig stund ute på altanen, med goda vänner, vin, godis och en värmande filt under en helt perfekt sommarkväll. Vi lyckades fixa en babyvakt genom två mobiler och en app, så att vi hörde minsta suck från gästrummet. 

Idag sover vi nämligen inomhus! Nej, det gick inte att tacka nej till denna underbart mjuka hotellsängslikande säng. Vem har ens en sådan lyxig dubbelsäng i ett gästrum? Jo, mina kära gamla vänner i Ystad. Sängen upplevas säkert som ännu mer himmelsk efter senaste nätterna i tält.

Middagen var också riktigt lyxig och efter den gick vi till en stor fin lekplats där lilla E gick loss och var så lycklig. En toppenkväll, helt enkelt. Men väldigt sen, för både mig och lillan. Tänker att vi nog kompenserar upp bristande sömn mot ljuvlig sömn nu.

Vägen hit idag var lite speciell. Jag ville inte cykla mer på väg 13, än det vi var tvungna att cykla mellan Höör och Sjöbo. Liten vägren och tung trafik är ingen rolig upplevelse när man cyklar med vagn och barn. Så det blev en alternativ väg, av varierande kvalité. Vi rullade genom underbart vackra landskap. Skog, sjöar, förbi vackra slott, liten flygplats och mängder med djur. Från gropiga grusvägar, till fin asfalt och sen massvis med grus igen. Och massor med backar.

Grusiga backar är ingen hit med detta ekipage, kan jag säga! I nedförsbackarna kan cykeln hamna på glid, då den tunga vagnen trycker på bakifrån. Och uppför... Uch. Är det för löst grus får cykeln inget fäste. Jag har alltså fått hoppa av och dra upp cykel och vagn, i sandaler som inte heller riktigt får fäste i det lösa gruset. Cykeln är så jäkla tung! Och så vagnen, barn och packning på det. Denna dag har jag därför haft rätt hög puls från och till och är väldigt tacksam över att vi nu är nere vid kusten och kommer följa den i flera dagar. Imorgon drar vi mot Gislövs läge! 

Idag bara rullade det på

Till skillnad från den tunga cyklingen igår, blev det en riktigt bra cykeldag idag. De andra två dagarna har lilla E bara sovit i 45 min på middagsvilan, till skillnad från sin vanliga 1,5 h. Därefter har det varit väldigt mycket "titta traktor, nej men seeer du kossorna!" och "nu ska vi cykla till en jätterolig lekplats (campingen)!" för att få till de sista milen med vaket barn i cykelvagnen.

Idag sov hon istället ifatt lite. Det blev 48 km från Höör till Sjöbo. Jag försökte därför få till några kilometer på förmiddagen med ett "nu ska vi cykla till ett ställe där vi ska fika!". Det gick över förväntan och blev 12 km innan jag plötsligt fick "hitta" fikastället.

Sen följde 1 h och 40 min cykling och det var hela resterande dagsetappen! Så härligt att bara kunna rulla ostört, kilometer efter kilometer, med lite godis i framväskan och en ljudbok i ena örat. Det är semester det! Och ja, full elassistans hela vägen. Får fortfarande ta i lite i uppförsbackar och så fort man rullar över 25 km/h stängs ju motorn av. Men min cykeln är så underbar! Älskar att den känns som en riktig cykel, fast med typ 80% mindre motvind och uppförsbackar.

Jag fick vänta utanför campingens reception i 5 min innan E vakande. Sen blev det tältuppsättning, lättare lunch i form av jordnötssmörsmackor och därefter bad i bassängen. Tvååringen i sitt esse, medan jag mest frös och var sådär tråkig. "Sista hoppet... Okej nuuu är det sista, okej eeen gång till, nej nu får det vara sista!".

Nu har man vant sig vid 30 graders värme en vecka och då blir man lite lätt blåfrusen vid 20 grader och mulet. Solen har dock gassat på från och till idag och den klassiska cykelbrännan har börjat sätta sig.

Aldrig förr har jag varit så nöjd med en campingplats precis vid en lekplats (och så dessutom bord att äta vid och låsa fastcykeln i)! Ikväll har jag kunnat sitta och laga mat och annat i lugn och ro, medan ungen roat sig rätt bra på egen hand. Det blev korv med bröd till middag. Det vill säga stekta korvhalvor ur kastrull, till vikt macka, toppat med tomatpuré. Funkade och gick ner!

Nu ska jag smyga ur tältet och rusa bort till servicehuset, där jag gömt mitt cykelbatteri på laddning under ett bord. Imorgon fortsätter vi söderut, till goda vänner i Ystad!

Fick plocka fram lite pannben ändå

Haha, med tanke på vilken klant jag är kanske det inte är särskilt förvånande att jag efter EN dag ute på långfärdscykling med nya elcykeln fullständigt glömmer bort att ladda batteriet.

Så vi lämnade campingen på morgonen med halvfullt batteri. Nu skulle vi som tur var bara 26 km idag. Jag snålade lite från och till, genom att sänka elassistansen. Men sen följde några långa, otäcka backar med lite för mycket trafik för att våga sig på en seg slalomcykling i vägrenen. Så jag körde turbo-läget och höll tummarna för att displayen hade en god marginal när den visade på hur många km vi skulle komma på den kvarvarande strömmen. 5 km marginal visade det sig och när motorn plötsligt dog hade vi precis 15 km kvar. Det var några långa, jäkliga backar kvar. Men då var vi ute i skogen (detta är precis vid Skånes djurpark om ni varit där och känner till terrängen) och det var ingen trafik att prata om. Jag kämpade på till ackompanjemang av fågelkvitter och ett peppande "heja mamma, heja mamma!". Fy tusan vad den cykeln är tungcyklad utan el... Men skönt ändå att det i alla fall går att ta sig fram, även om batteriet dör.

Sista grusbacken upp till David och Marianne fick jag hjälp att skjuta på. Och sen sen la sig lugnet. Varje gång jag kommer hit känner jag samma känsla av att komma hem. Att det egentligen är så här jag skulle vilja bo. Det är inget alternativ nu, med tanke på omöjlig pendling och bristande kontaktnät. Men jag bara älskar att vara här!

Det var helt fantastiskt att få sitta på en altan en hel kväll (som nu för tiden slutar vid 20) tillsammans med gamla vänner, äta god mat och prata på, samtidigt som våra ungar springer och leker. 

Sen har de dessutom byggt ett eget (och otroligt fint) vindskydd på tomten! Här inne ligger jag nu och skriver. Det är så mysigt att jag inte ens ska ge mig på att beskriva det. Vi ligger på 12 cm tjocka madrasser. Utanför myggnätet surrar det av små flygfän och här innanför hörs den prasslande godispåsen och ett barns djupa andetag.

Det blir nog lite tungt att cykla vidare imorgon, faktiskt (ja, inte fysiskt då alltså, för nu är i alla fall batteriet fulladdat). Det blir till en campingplats i Sjöbo, ca 45 km härifrån. Sista camping-natten och sen är det bara stopp hemma hos goda vänner resten av veckan!

Ute på tur igen - med mitt barn!

Dags att damma av denna gamla blogg, för nu, fyra år sedan sist, är jag faktiskt ute och cyklar igen. Denna gången inte ensam, utan tillsammans med min favoritmänniska på denna jord. Detta blir min 2,5-åriga dotters första långfärdscykling!

Eftersom det är lite svårt och tråkigt för en sprallig unge att sitta still i en cykelvagn, är denna resa planerad utefter att de flesta kilometerna ska avverkas under middagsvilan, som brukar vara i ca 1,5 h. Vi kommer cykla ca 3-6 mil om dagen.

Det blir inte heller någon vildcamping (hua, läskigt om det skulle hända något och man är ensam ute i bushen med ett litet barn). Två av nätterna är bokade på campingplatser och de andra fem tältar vi i vänners trädgårdar. En vecka runt sydvästra Skåne som vi verkligen är peppade för, båda två! Vi har den här superfina barnboken som vi såklart läst mycket senaste tiden.

Hm... Nu ska vi se. Hur var det nu man infogade bilder i bloggen? Jag får skriva vidare så länge så får vi se om jag kan lösa det sen. Min gamla powerbank verkar inte fungera och jag har 8% batteri kvar. (Ah, ett dygn senare insåg jag att jag behövde logga in i Blogger-appen, så nu kommer bilder!). 

På tal om batteri! Som jag nyss läste och blev påmind om i inlägget före detta (från 2017) är de utmanande helvetetsturernas tid förbi. Jag har skaffat mig en elcykel! Tack och lov, med tanke på vikten det blev på barn och packning i Vilses gamla trogna cykelvagn. 

Ja, min älskade gamla äventyrsräv gick tragiskt nog bort strax innan cykelresan 2017. Men Kira finns fortfarande med oss! Hon blir 11 år nu i höst. Hon har verkligen varit en aktiv vän och hängt med på massvis med aktiviteter under alla dessa år. Nu klarar hon inte några längre turer bredvid cykeln längre och hon har fått en alldeles egen cykelvagn som jag försöker vänja henne vid att åka i (så att hon kan få ett lagom aktivt liv som pensionär).

Så imorse lämnade vi Kira på min kompis Emilias hundpensionat, Stall Iceb i Dösjebro. Emilia har dessutom en fest vi blivit inbjudna till nästa söndag, så det blir naturligt att börja och avsluta cykelresan hos henne. 

Nu ligger jag i tältet bredvid min älskade dotter. Jag nyper mig i armen och undrar om det här verkligen är på riktigt. Det var ju en dröm i så många år! Att få vara ute på äventyr med mitt lilla barn. 

Det blev 33,5 km idag och målet var en campingplats i Röstånga. Här har vi lekt på olika lekplatser, ätit gott från stormköket och betat av ytterligare en premiär för lillan, nämligen paddla kanot! De har en sjö här och kanoter att hyra, så jag kunde inte låta bli. Lite klurigare att paddla bara en vuxen och med en liten som gärna ville plaska och smaka på det äckliga sjövattnet. Men det gick över förväntan och var supermysigt!

Imorgon ska vi cykla till Jularp, utanför Höör och hälsa på en kär gamla vän, David, med fru och barn. Alltså wow, vad jag ser fram emot varende dag av den här cykelsemestern, med alla besök vi ska göra längs vägen! Ja, för nu är det faktiskt ingen "cykelresa", utan en "cykelsemester". En sådan som jag alltid längtat efter och nu får uppleva på riktigt!

Så här har jag cyklat

28 oktober...? Då var det alltså exakt en månad sedan jag rullade cykeln av tåget i Malmö efter 32 dagars cykelresa. Den här månaden har faktiskt gått mycket snabbare än den förra. Och haha... Ja, den här månaden har även varit fullkomligt underbar jämfört med den förra! X)

Framför allt de två första veckorna efter hemkomsten var fantastiska! Jag gick omkring med ständiga lyckorus som bubblade inom mig. Det var dels det där med att få träffa mina vänner igen och hitta på kul saker tillsammans med dem (för att inte tala om den stora överraskningsfesten de anordnade för mig!) och dels känslan att vara tillbaka på mitt älskade jobb och känna mig som en del i ett sammanhang igen. Men också känslan av att ha lyckats med något för mig väldigt stort. Det är liksom en speciell känsla av att något inom mig är fulländat. Det är ändå 12 år sedan jag började med Europacyklingen. Alltså hela mitt vuxna liv. Nu är jag färdig med den fasen och kliver in i nästa.

Jag kommer så klart alltid vara äventyrlig och sugen på nya små utmaningar. I framtiden ser jag mig själv packa ungar och hundar i cykelvagnen och dra på små helgturer tillsammans med mina friluftsvänner. Det blir vandringar och kanotturer, tågluff och långa inlinesrundor. Jag tror även att det blir fler cykelresor, fast då mer i form av cykelsemester. Utmanande långdistanser känner jag mig väldigt färdig med. 

Sen jag kom hem har folk frågat mig om jag har haft roligt på resan. Det generella svaret är nej. Såklart fanns det stunder av lycka under resans gång. Jag har upplevt hela känslospektrat, från det jävligaste jävliga till det underbaraste underbara. Känslan av glädje har väl uppgått till uppskattningsvis 5% av allt jag hunnit känna på 32 dagar.

För mig var den här resan en fysisk och psykisk utmaning. Och det var så det var menat. Klockan ringde 6:45 varje morgon. Och då menar jag varje morgon. Inte 5 dagar i veckan och sovmorgon på helgerna, utan varje dag. Jag var tvungen att gå upp 7 för att vara iväg ungefär 8. Sen var det cykla, handla mat, äta, kissa, cykla, äta, bajsa, cykla, handla mat, äta, kissa, cykla... Hela dagarna. Tills jag kom fram till campingen på kvällarna. Då var det dusch, tältuppsättning, matlagning, middag och disk på schemat. Sen försökte jag blogga lite, planera morgondagens rutt och liknande, innan jag somnade för att hinna sova mina behövliga timmar innan klockan ringde igen 6:45. "Passa på och njut" var det vissa som sa. Jag svarade "jag njuter när jag kommer fram". För hade jag inte jobbat på så som jag gjorde hade jag ju inte hunnit fram till Venedig i tid. Det vet jag nu med facit i hand.

Jag hade bara två vilodagar under hela resan. Både de dagarna var nödlösningar på grund av regnoväder och trafikolycka. Egentligen skulle jag haft en vilodag i veckan. Men det hann jag inte. Som längst cyklade jag 18 dagar i sträck. Jag plockade fram pannbenet och fokuserade på hur det skulle kännas att komma fram.

Och så kom jag fram. På min födelsedag! Mitt livs bästa födelsedag. :) Jag är så himla GLAD över den här resan! Nu i efterhand. En månads slit som jag kan leva på resen av livet. Eller ja, drygt ett halvår, om man räknar ihop mina cykelresor. Det blev 1189 mil, varav 257 mil nu på den sista resan.

Visst älskar jag ändå långfärdscykling! Det är en fantastisk känsla av frihet, att ge sig iväg med allt man behöver packat på cykeln och ta sig fram på egen maskin. Jag har otroligt många häftiga minnen med mig från mina resor och jag kan verkligen rekommendera långfärdscykling som semestervariant, trots det jag skrivit ovan. Det var just den här sista resan som för mig blev mer något att klara av, än något att uppleva. Jag har även insett att resa ensam inte riktigt är min grej. Det fina med långfärdscyklingar är att man så lätt kan anpassa resan efter sina egna behov och intressen. Utan tidspress kan man cykla och njuta av omgivningarna, bo och äta hur lyxigt eller hur billigt man vill och stanna precis var man vill för att njuta av små smultronställen man hittar längst vägen. Tids nog kommer jag bli sugen på att ge mig ut på cykeläventyr igen. Det är en sak som är säker.

Nu ska ni får se cykelvägen utritad på karta. Men första vill jag passa på att tacka er. Tack för att ni följt mitt äventyr och för allt stöd och pepp jag fått under resans gång! Det har hjälpt mig väldigt mycket. Fått mig att känna mig mindre ensam och gett mig en extra push när jag har haft slut på energi. Jag är glad att jag haft er alla runt omkring mig när jag tagit mig igenom den sista etappen i mitt livs stora cykelutmaning.

Så här har jag cyklat: