onsdag 31 augusti 2011

Bergen

Vi bara: "Nu har vi klättrat upp till 248 m höjd..." (se tidigare inlägg). Haha. Det kom att bli 1094 m.

I flera dagar har vi cyklat omkring uppe i de spanska bergen. Det har varit en naturupplevelse utan dess like. Det har också varit en av de största fysiska utmaningar jag varit med om. Ni anar inte hur tung vagnen är i uppförsbackarna. Och temperaturen sjönk. Från runt 20-25 grader varma nätter, ner till runt 10 grader. Så det har varit svårt att sova i sommarsovsäcken, trotts linnebyxorna och den varma podengon. På dagarna har det varit svalt men skönt, runt 20 grader och lite kyliga vindar.

Jag skulle bara vilja ta hela upplevelsen och ge den till er. Ni som gillar hästar, ni skulle fått se en flock med ett 50-tal hästar gallopera över det torra landskapet. Ni som gillar rovfåglar, det skulle vara ett paradis för er. Det flyger hundratals rovfåglar över våra huvuden varje dag. Falkar, örnar och gamar. Alla ni, som precis som jag, älskar hundar, ni skulle inte få nog av att se de stora, vita pyrenéerhundarna stå och spana på er uppe från klipporna, med fåren på tryggt avstånd bakom sig. Det är helt fantastiskt.
 Vi cyklade förbi en medeltida borg uppe i bergen.
Man kunde gå in (på egen risk) och ta sig upp på på toppen.
  
Jag vet inte hur lätt man ser nivåskillnaderna på bilden. Men det var en riktig pärs att ta sig upp till byn till höger. Från ungefär 400 till 600 m över havet. Vi tittade upp mot borgen uppe på berget där den här bilden togs och skojade om att vi skulle ägna dagen åt att bestiga berget och titta på borgen (som en liten extra utflykt). Det var innan vi visste att vägen vi skulle följe enligt GPS:en gick just rakt över bergstoppen... Här är vi på drygt 900 m höjd.
 
 Den här bilden är tagen ett par timmar senare, på 1000 m höjd. Det är så svårt att se, när bilden är så liten, men ungefär i mitten ser man borgen, där jag stod och fotade förra bilden.
  
Det bli så mycket vackrare när man känner att man faktiskt har tagit sig hit helt av egen kraft.
 Uppe på toppen kände man sig nästan som hemma. Platt och blåsigt, precis som Skåne.
 Vindjackorna åkte på och av, flera gånger om dagen.
 En lycklig podengo i vildmarken. <3

torsdag 25 augusti 2011

En kvällspromenad

21/8

Ikväll har vi promenerat upp för ett berg. Ja, promenerat. Det var egentligen inte riktigt sådär brant att man inte hade kunnat trampa upp, men gatan var så smal att en bil och en buss (som det kom ganska många av, i ganska hög fart) precis kunde möta varandra, om bilen generöst delade med sig av sin del av gatan. Bussarna var liksom bredare en halva körbanan. Vägren fanns inte.
Eftersom vägen dessutom slingrade sig upp för berget var sikten urusel. Det hade nästan kunnat klassas som självmord att försöka cykla upp. Istället fick vi leda upp cyklarna på den lilla trottoaren som lyckligtvis fanns på ena sidan av vägen.
Trottoaren var utformad för att rymma en gående person, utan cykel och utan vagn. Jag fick alltså gå på gatan, och ha cykel och halva vagnen på trottoaren. Här var dock en bit som var lite bredare. :)
 
Vilse hängde lite på sniskan större delen av vägen, men han var så nöjd ändå. Kom det en buss fick man hoppa upp och trycka sig mot cykeln tills den kört förbi. Det gick i alla fall bra. Två timmar och 7 km senare kom vi upp på 248 meters höjd, där vi befinner oss nu. Vi hade tur med att det redan börjat skymma när vi äntrade berget. Tidigare idag var det nämligen 39 grader varmt. Nu var det riktigt behagligt promenadväder.

När vi började närma oss platsen där vi är nu började det åska och blixtra. Vi hann precis få upp tälten och packa in sakerna innan det började ösregna. Ingenting blev blött, underbart! Och det här tältet tål verkligen dåligt väder, så man kan slappna av under hela natten. Vilse kissade ett par gånger på åkern och sen låg han och väntade i vagnen på att jag skulle få upp tältet. När han såg att tältet var uppe sprang han från vagnen till tältet, men jag hade inte hunnit öppna innertältet. Så han kröp in på fel ställe och hamnade mellan innertältets och yttertältets golv. Där låg han sedan och kikade fram när jag kom tillbaka till tältet. Haha, han är så söt.

Själv skyr jag inte regnet så som Vilse gör. Faktum är att det kan vara riktigt härligt emellanåt. Efter en lång, seg uppförsbacke tackar man inte nej till att skölja av sig svetten. När Vilse och sakerna låg säkra inne i det torra tältet, tog jag därför av mig kläderna och tog mig en skön "dusch" ute i regnet. Niklas följde snart mitt exempel.

Det är verkligen en speciell känsla att klockan halv elva på kvällen i beckmörker, men 26 graders värme, stå ute på en åker, iklädd endast trosor, i ösregn, när det åskar och blixtrar.

Nu har jag krupit ner, ren och torr i sovsäcken. Vilse fick just sin mat serverad i iglon. Haha, han orkade inte resa sig, eller ville inte för att han var så mysigt nedbäddad, så han låg ner och åt. Han lever ett ganska lyxigt liv han. Men det är han värd.

Nu är klockan 23:25. Det är egentligen lite för sent för att ligga och blogga. Vi måste ställa klockan på 6, för att cykla iväg kl 7. Att cykla mellan kl 14 och 18 är otänkbart om det är lika varmt som det varit idag. Då tar vi siesta precis som spanjorerna.

Tillägg:
 
Såhär vackert var det när vi började cykla tidigt morgonen därpå.
Berget var 348 meter högt. Ett av många tuffa, men underbart vackra berg, som komma skulle de följande dagarna.

onsdag 24 augusti 2011

Nu är vi i Spanien!

20/8
Det fanns ingen stor "du-kommer-nu-in-i-ett-nytt-land-skylt", men här står/ligger vi på bron mellan Frankrike och Spanien. Efter mer än en månad i Frankrike var det helt underbart att rulla över gränsen in i ett nytt land!

Sammanfattning: Frankrike

Ungefär såhär cyklade vi genom Frankrike:
Inga bra cykelvägar
Förlåt Frankrike, men 99% av vägarna här var ingen hit för cyklister. Vägrenar är ovanliga i detta land och separata cykelbanor är ännu mer ovanliga. Som racercyklist klarar man nog sig ganska bra, men jag rekommenderar inte att ge sig ut på de franska landsvägarna med så mycket packning som vi har, eller med vagn där bak. Sista biten vi cyklade, längst de populära turistorderna i söder gick dock en fin cykelled och det finns säker många andra cykelleder som vi missat. Men de vanliga länsvägarna var inget bra alltså.

Man bör lära sig Franska
Annars är det lite svårt att göra sig förstådd eller förstå fransmännen. Vi snappade upp några få ord längst vägen som "Regard, le petit chien!" och "je voudrais une baguette, s'il vous plait". Engelska fungerar generellt inte. Kroppsspråket fungerar generellt inte heller. Men glada och trevliga är de flesta fransmän i alla fall!

Bra McDonaldsrestauranger
"Äntligen hemma", sa vi varje gång vi kom in på en ny "McDo", som de kort och gott kallar denna snabbmatsmastodont i Frankrike. Vi stannade på i princip alla McDo. Verkligen jättefräscha restauranger, med toalett (+ toasits!), obegränsat el och internet! Mat köpte jag sällan (den biten skötte Niklas), men det var inga problem att smuggla in eget. Vilse var alltid välkommen in, precis som alla andra hundar. Dessa restauranger kommer jag att sakna. ;)

Några sista Frankrikebilder

Den där jäkla (trasiga, blöta, skitiga) kartan. Jag är glad att vi slipper den nu!
 Tur att man cyklar relativt långsamt så att man har en ärlig chans att hinna tyda skyltarna. ;)
Finaste lilla meddelandet fick vi av en flicka i familjen vars tomt vi hade fått lov att slå läger på. De trodde nog att vi var holländare. :)
Det var när vi cyklade ut på morgonen vi såg lappen de satt upp på en påle vid vägen (till vänster i bild). Vi blev jätteglada! Sen skrev ett litet tackmeddelande (med bloggadressen) längst ner på lappen innan vi cyklade vidare. Hoppas de hittade hit! I så fall, stort tack!
Ofta har vi dock ingen att fråga om tältplats, som till exempel i centrala Nantes. Haha, nu ser jag att tältet inte alls syns på den här förminskade bilden, men i alla fall, någonstans där till höger i buskaget står:
 
Mitt och Vilses Kanghai-tält, köpt för 22 euro på E´Leclarc (typ Coop Forum). Lite för högt och lite för rött på toppen för att passa våra behov. ;) Samt lite för tungt (4 kg...) och ganska mycket för kass kvallitét. En tjej på en camping utanför Ascain blev dock superglad när hon fick det.
Alltså, jag kunde inte motstå Vilses tjat om en egen vattenflaska att sätta på vagnen... Och den kostade bara 3 euro, så en sådan fick det bli. Så himla söt! Det står "racing boy" på den och det är en bild på en hund. Och så är den precis i vagnens färger också.
Jag bara "åh, sorterar du dina saker?!". Han bara "eh, nä"...
 ..."jag inventerar mitt snus."
 Coolaste linbanan ever. En platå som åker över från sida till sida.
 Niklas pallar inte ta av flaskan.
 "From Sweden with love!"
Och jag älskar tillbaka!

Solskydd

Värmen kom lite som en chock för oss i samband med att vädret blev bra igen. Sedan vi kom ner i dessa södra delar av Europa, har det regnat eller i alla fall varit mulet, den mesta av tiden. Jag trodde verkligen att vi var beredda på värmen, men hur mycket man än tänkt på det gick det inte att föreställa sig hur det skulle bli.
Jag insåg snart att Vilses solskydd på vagnen inte riktigt räckte till i denna värme. Speciellt med tanke på att Vilses "knep" för att klara värmen är att sticka ut huvudet på sidan av vagnen, där det inte finns något solskydd.
Jag letade febrilt efter ett bra skydd, men i ett par dagar blev det olika mer eller mindre bra lösningar, som denna:
 Sen hittade jag det perfekta parasollet! I en barnvagnsaffär. Skitdyrt var det, men jag lyckades pruta ner det från 25 euro, till 15 euro. :) Då var jag tvungen att välja beige (som såg ut att vara en väldigt svårsold färd). Men om jag hade fått välja mellan den, blå, röd eller svart så hade jag ändå valt den här.
 Det går att justera den hit och dit på olika sätt.
Och jag har pysslat lite själv, med små band. Typ sådana man får till kameror och mobiltelefoner. De har små plastknäppen, så att jag lätt kan knäppa av dem när jag ska fälla ihop parasollet. Med dragskor kan jag justera och spänna parasollet så att det inte fladdrar i vinden när vi cyklar. Det blev hur bra som helst!

Hilleberg Akto

TACK Lars på Friluftsland för att jag får låna detta Akto-tält under resten av resan!
Ett bättre tält för oss finns inte på marknaden, inte vad jag har hittat i alla fall. Storleken är verkligen som gjord för en människa och en podengo portugues pequeno, inklusive iglo (hundbädd). Absiden är stor och rymlig för att vara ett enmanstält. Det är lätt att gömma i buskage och liknande (där det inte är tillåtet att tälta) och det är av superkvallitét och med minsta möjliga vikt (1.6 kg). Mer om Akto och andra Hillebergtält finns att läsa på Hilleberg.se.

Paket!

Skrivet 19/8
Idag kom vi äntligen fram till postkontoret i Ascain! Där väntade ett paket till mig och ett till Niklas
(+ lite mig!).

Det var med stor glädje vi slet upp våra paket!
Niklas hade beställt snus och såhär såg paketet ut när han öppnade det:
En dosa med lössnus hade gått upp och det var snus över allt.
 
Det stank apa (Men Niklas tyckte det doftade typ lovely). Men det mesta gick att tvätta av, eller låg inplastat, så det var ingen större fara.
Niklas fick brev och lite prylar som hans syskonbarn Maja (6 år) och Gustav (4 år) gjort. Jag gillade verkligen Majas illustration av historien om när poliserna hittade oss. :D På bildens synns affären, våra två tält, Niklas cykel, min cykel och Vilses vagn. Jättefin!
Det fanns också en del svenskt godis med i paketet. Mums!

Men bäst av allt, chokladen! :D
Jag hade gjort en liten beställning på 1 kg Marabouchoklad och hade givetvis tänkt betala för detta. Men det blev tydligen till en pressent från Niklas familj! Jag har inte träffat någon av dem men jag älskar dem verkligen ändå! STORT tack!

Chokladnarkoman som jag är har jag aldrig haft några som helst promblem med att sätta i mig en tvåhundragrammare rätt upp och ner. Självklart började jag vräka i mig i samma tack som vanligt, vilket visade sig vara ganska osmart. Illamåendet kom som en chock efter nästan hela kakan. Det slutade lustigt nog med att jag fick spara en enda bit till senare. Jag tror aldrig att det hänt innan faktiskt. Den var i alla fall extremt god efter maten senare på kvällen.
För mig blev det julafton x 2... :D
 (Se nästa inlägg.)

Återföreningen

Det var rätt skönt att vara från Niklas i ett par dagar, men också ganska tråkigt att cykla själv. Har man bestämt sig för att cykla minst 100 km om dagen, så har man i alla fall och det gjorde jag och Vilse. 102 km (då jag cyklade tillbaka till Lacenau från stranden, 101 till Parentis-en-Born och 107 till Labenne.

Klockan var bra 16.30 när jag trampade in i Labenne och hade cyklat 107 km. Helt otroligt, om jag får säga det själv. Drivet var, förutom tält och choklad, att jag inte ville att Niklas skulle sitta och vänta på mig på postkontoret i Ascain, med en halv dl snus under läppen och bara "jasså, det var på tiden". Jag antog att han inte skulle hinna till Ascain innan de stängde torsdag kväll, men jag var ganska säker på att han skulle stå där när de öppnade fredag morgon. Det skulle jag också.

I alla fall, efter 107 km behövde jag och Vilse vila och GPS:en behövde verkligen laddas. Det sista jag ville var att yra runt i Ascain och slösa tid och kilometrar på att leta efter postkontoret. Så jag sökte upp ett bageri där jag köpte baguette och lät min GPS laddas bakom disken.

När jag satt där utanför bageriet, på min pall, med laptopen i knät och sorterade bilder hör jag helt plötsligt någon vissla från vägen. Där stod Niklas! Om inte han hade fått rött ljus vid korsningen hade han aldrig tittat sig omkring och sett mig. Då hade vi nog träffats utanför postkontoret, men nu blev det inte så.

Det var riktigt kul att träffas igen och prata på om allt som hänt oss de senaste (två) dagarna! Sen tog vi in på en camping tillsammans och sparade de sista 4 milen till Ascain till dagen efter.

En underbar dag på engelska, som slutade skit ;)

Dagen efter besöket i cognac gick det lite snabbare framåt än det brukar. Snus och choklad och förhoppningsvis ett tält, fick benen att trampa på som aldrig förr.

Vi hade rullat 5 mil, alltså halva dagsetappen, när vi hungriga och utmattade av värmen, stannade och tog siesta i en park i staden Hourtin. Efter en stund rullade tre andra långfärdscyklister in i parken, en bit bort. Den ena såg ut som en fransman, den andra såg ut som en italienare, men det tredje var en britt, det var jag helt säker på. Därmed tog jag för givet att alla i själva verket var britter, vilket gjorde mig smått exalterad. Niklas var mest exalterad över sin nyinköppta glass, men jag fick i alla fall med mig Vilse bort dit för undersöka cyklisterna närmre.

Visst var de britter (alla tre)! Steve, Will och Alex. Efter en kort konversation fick jag dem att flytta över till vår plats. Sen satt vi i skuggan och snackade långfärdscykling en lång stund.

Trotts att vi bara känt varandra i ungefär en timme, fick jag lite seperationsångest när det började bli dags för de tre killarna att dra vidare mot Lacenau, som var deras slutdestination för dagen. Själva hade vi egentligen tänkt vänta ut den (enligt mig och Vilse) hemska värmen och cykla resterande fem mil under kvällstid. Men det var trotts allt bara två mil kvar till Lacenau och det var samma väg som vi själva planerade att cykla. Så vi hakade på.

Det var underbart att ha någon framför sig, för en gångs skull. Niklas cyklar alltid bakom mig. Dels för att det känns tryggt att han hela tiden kan se Vilse, dels för att han är så rädd för att cykla i fel tempo (han vill att jag ska bestämma hastigheten). Han har lättare för att anpassa hastigheten efter mig än tvärtom, eftersom det är lite jobbigare att öka och sänka farten snabbt när man har en vagn bakom sig. Vilse föredrar också att Niklas är bakom oss, då kan han inte cykla ifrån oss. Det trodde i alla fall Vilse, tills senare den här dagen.

De två milen tog knappt en timme och det var underbart att slå sig ner i skuggan igen.
Niklas plockade stolt fram sin cognacflaska. :)
Sedan blev det snusprövning och svensk musik från mobiltelefonerna.
Det blev en riktigt skön eftermiddag med underbart sällskap! Jag gillade verkligen de här killarna. Det, i kombination med att jag längtade så himla mycket efter ett dopp i havet, fick mig att vilja lämna vår planerade sträcka och istället följa med killarna till Lacenau Ocean, 15 km från staden. Eftersom det snackade om en bar nere vid stranden var det absolut inga problem att övertala Niklas att följa med, som redan hunnit bli ganska dragen.

Det var mycket svalare vid den här tiden och Vilse låg nöjd i vagnen. Jag hade Will framför och efter mig kom Vilse, Alex, Steve och sist Niklas. Jag hade stenkoll på hela ekipaget i bakspegeln. Trodde jag. När vi precis kört genom en rodell började Vilse pipa lite och jag vinklade därför ner backspegeln mot honom. Allt verkade okej, så efter någon minut vinklade jag upp spegeln igen och upptäckte då att Niklas var borta! Det var alltså därför Vilse hade gnällt.

Jag cyklade tillbaka till rodendellen, Will kom efter. Sen tog vi olika vägar och kollade och frågade efter Niklas. Jag var riktigt nervös ett tag, med tanke på i vilket skick han var i. För min inre syn såg jag hur han låg  påkörd i ett dike någon stans. Men efter en stund fick jag tag på honom på mobilen. "chilla, jag tog landsvägen, vi möts vid stranden", sa han bara, sen la han på. Det gjorde mig rätt sur.

Will, Steve och Alex var tvungen att hitta en campingplats innan de kunde dra ner till stranden och eftersom den vi cyklade förbi var full och de behövde köra tillbaka en bit och kolla om det fanns plats på en annan, bestämde vi att vi skulle mötas vid bar Modjo en timme senare.

Solen gick precis ner när jag och Vilse kom till stranden, med det var underbart att få skölja av sig i vågorna efter den varma (och svettiga) dagen. Jag var ganska besviken över att det blev ett bad i ensamhet. Det blev dessutom bara fem minuters dopp, eftersom jag inte vågade lämna Vilse och sakerna längre än så på stranden. Desto längre tid spenderade jag till att fixa håret, byta om till mina snyggaste kläder och till och med sminka mig (det händer inte så ofta dessa tider). Sen letade jag upp baren och väntade och väntade. Först till den uttalade tiden och sedan 45 minuter till. Då fick jag ett sms från Will att de hade letat efter campingplats i hela Lacenau utan resultat och nu hade slagit lägen ute i skogen istället. Niklas hade vid det här laget kommit till baren, men det var inga glada miner från någon av oss, framför allt inte från mig. Så jag drack upp den ölen jag suttit och smuttat på i över en timme (visste att jag inte skulle ha råd med en till) och sen var det bara att ge sig iväg ut i natten och leta tältplats själv. Niklas hängde på till en början, men vi började snart bråka och det slutade med att vi skildes åt mitt i natten.

Dricka cognac i Cognac

Ja, det kan ju vara ganska trevligt. Om man nu har vägarna förbi. Om man inte har vägarna förbi, utan måste cykla 75 km rakt inåt landet, för att sedan behöva cykla tillbaka hela vägen ut till kusten igen, då kanske det inte känns så värt längre. Det tyckte i alla fall inte jag. Men Niklas tyckte det. Därav bestämde vi att vi skulle skiljas åt för några dagar. Han skulle köra till Cognac, jag skulle fortsätta söderut och sedan skulle vi mötas upp i Ascain, nära den spanska gränsen, där vi väntade post från Sverige.

Men jo, mamma alltså. Hon panikade lite när jag berättade att jag och Niklas skulle cykla åt skilda håll några dagar. Så hon lyckade övertala mig (med en liten ekonomisk muta, samt en massa kärlek och respekt från min sida förstås) att hänga på Niklas till Cognac.
Efter en dags cykling hittade vi till en camping i centrala Cognac, där vi drack varsen cognac.
På morgonen efter besökte Niklas Hennesy-butiken och inhandlade två flaskor cognac. Det var härligt att se Niklas så lycklig och jag ångrar faktiskt inte att jag hängde med honom på denna lilla extratur.

Sen cyklade vi tillbaka till mot kusten igen. Väl där, på kvällen, tittade vi på GPS:en och såg att det var 300 km kvar till Ascain där paket väntade på oss. Först var det ingen med det, men efter en stund fick Niklas panik. Han insåg nämligen att helgen närmade sig med stormsteg och han ville absolut inte behöva vänta en eller två dagar extra på grund av helgstängt. Hans paket innehöll nämligen snus. Det är sällan vi cyklar tio mil om dagen, men nu blev vi så illa tvungna. I tre dagar i rad.

tisdag 23 augusti 2011

Färsk majs är rätt nice

Okej, jag vet att man inte får sno mat, hur lite pengar man än har. Men att ta en majskolv på ett fält med en miljon andra majskolvar, bland en miljon andra majsfält, känns inte så illa. Jag hade också betalt några cent om det bara hade funnits någon att betala till. Det är ju så extremt mycket godare på det här viset.
 För att skörda majsen behöver man en Leathermankniv och vakt (Niklas i det här fallet).
Kolven förvaras fördelaktigen i sitt skal tills den ska tillagas. Lägger man den i en plastpåse i solen under dagen luktar den ganska äckligt när man sedan packar upp den (been there, done that...). Kolven ska sedan skalas och delas (sågas) i mindre bitar.
 Majsen kokas i ca 7 minuter.
Och steks sedan i ca 4 miuter.
Serveras med smör och salt. Mmmm!

Det här är verkligen perfekt bukfylla, men inte den mest lättsmälta maten. Man får alltså inte ut så mycket av det innan de passerat genom kroppen. Annars hade jag nog levt på majs genom hela Frankrike. Så otroligt gott!